bergsystem. Detta hafs olika delar hade hos de gamle sina egna benämningar: Mare thracicum, nordligaste delen, Mare myrtoum, mellan Cykladerna och Peloponnesos, Mare creticum, mellan samma öar och Kreta, Mare carpathium, mellan Kreta och Rhodos, samt Mare icarium, mellan Rhodos och Chios. Från Kap Maleas intränger Argoliska l. Naupliaviken (Sinus argolicus), som i n. begränsas af den långa, af vikar sönderskurna och hamnrika Argoliska halfön, hvars norra kust sköljes af Eginaviken (Sinus saronicus). Från Kap Sunion (Kolonnais), Attikas södra spets, kommer man in i det långa Euripossundet, som skiljer Eubea från fastlandet och öfver hvars smalaste del en bro är byggd, samt därefter till samma sunds fortsättning, Atalantekanalen (Sinus euboicus), som västerut leder in i Maliska viken (Sinus maliacus) och österut i Voloviken (Sinus pagasæus). Längre mot n. ligger Salonikiviken (Sinus thermaicus), som i ö. omslutes af halfön Chalkidike (se d. o.), på östra sidan omgifven af Orfani- l. Rendinaviken (Sinus strymonicus). Mellan Tracien och halfön Gallipoli inskjuter Saros- l. Xerosviken (Melas sinus). Östra delen af E. har ej så ansenliga vikar; men den är, liksom hafvet i sin helhet, rik på öar, segelbara sund, förträffliga hamnar och goda ankarsättningar. — Arkipelagens stränder äro klippiga och branta. Vattnet är på de flesta ställen djupt ända invid kusten. Det smala sund, som skiljer ön Poros (i Eginaviken) från Peloponnesos, är segelbart för de största fartyg. Djup på 1,000 m. och däröfver äro icke ovanliga ens i hafvets norra del, ehuru, som nämndt, den södra är djupast. Åtta månader om året blåsa om dagen nordliga, torra och luftrenande vindar (etesier), hvilka ofta växa till stormar; men enär de äro jämna och emedan seglaren på hvarje punkt af hafvet har pejling af land, äro de föga farliga. Vid solnedgången mojnar dagvinden ut, och en nattlig, mild och hälsosam sunnan (embatos) uppstiger. (J. F. N.) Egelhaaf [-hāf], Gottlob, tysk historieskrifvare, f. 1 mars 1848 i Gerabronn (Württemberg), gymnasielärare 1874 i Heilbronn och 1885 vid Karlsgymnasiet i Stuttgart, hvars rektor han är sedan 1895. Han erhöll 1876 professors titel. E. har bl. a. utgifvit Friedrich Wilhelm, der grosse kurfürst (1880), läroböckerna Grundzüge der geschichte (I, 7:e uppl. 1903, II, 5:e uppl. 1901, III, 6:e uppl. 1904) och Grundzüge der deutschen literaturgeschichte (16:e uppl. 1904), de högt skattade akademiska handböckerna Deutsche geschichte im zeitalter der reformation (3:e uppl. 1893) och Deutsche geschichte im 16. jahrhundert (i serien "Bibliothek deutscher geschichte", 2 bd, 1889—92) samt Landgraf Philipp (1904). I ett par arbeten har E. behandlat Gustaf Adolfs deltagande i trettioåriga kriget (Gustav Adolf in Deutschland, 1901, och Gustav Adolf und die deutschen reichsstädte, i "Deutsche rundschau", 1902) och därvid gifvit prof på sin från ensidigt tysk-nationalistiska fördomar frigjorda uppskattning af den svenske konungens uppträdande i den tyska inbördesstriden. I det sistnämnda arbetet uppvisar E. med stöd af otryckta källor i Ulm och Stuttgart, hurusom de sydtyska riksstädernas frihet räddades genom deras förbund med Gustaf Adolf och huru denna förbindelse i sin mån bidrog till stäckande af den katolska reaktionen. V. S—g. Egeln, stad i preussiska reg.-omr. Magdeburg (Sachsen), i en fruktbar trakt vid floden Bode. 5,678 inv. (1900). I nejden en mängd fabriksbyar. Egendom, jur., rätt af förmögenhetsvärde och på sådant sätt närmast en motsats till rätt med afseende å egen person, men åter inbegripande såväl rätt till kroppsliga ting som förmögenhetsrätt utan dylikt sakligt underlag: patenträtt, författarrätt, annan immateriell eganderätt samt fordringar. I angifna bemärkelse förekommer "egendom" hufvudsakligen i sammansättningarna fast och lös egendom, hvilka begrepps närmare bestämmande i förhållande till hvarandra för svensk rätts del först skett i lagen af 24 maj 1895 ang. hvad till fast egendom är att hänföra. Med fast egendom förstås därvid eganderätt till fastighet och därutöfver viss annan rätt därtill af evärdlig natur, dels frälseränta, d. v. s. ett visst slags afkomsträtt, dels under särskilda villkor s. k. superficiarisk rätt (byggnadsrätt på annans grund), dels ock ännu ett annat slags partiell nyttjanderätt, nämligen rätt till fiske, såframt rättigheten i jordeboken upptagits såsom en särskild lägenhet. All annan förmögenhetsrätt utgör lös egendom och förty för flertalet fall annan rätt till fastighet än eganderätt. Hinder härför är icke, att rätten, såsom exempelvis åborätt till kronojord, är evärdlig, d. v. s. ej till sitt bestånd underkastad tidsbegränsning. I mån som rätt tillkommer innehafvare af fast egendom i denna hans egenskap och alltså oskiljaktigt följer egendomen åt, delar den dock dess natur (rättsligt sammanhang). Till exempel må tjäna servitut samt reella patronats-, lösnings- och återvinningsrättigheter. En särskild sak är att bestämma hvad fastighet rättsligen är. I första hand är det själfva marken inom laga gränser samt rymderna ofvan och under denna yta med sträckning i djupet inom tänkta plana ytor från gränserna fram mot jordens medelpunkt och i sträckning såväl i djup som på höjd utan rätt för fastighetsegaren att hindra hvad som ej berör honom i nämnda hans egenskap. Till fastigheten räknas emellertid äfven rörliga ting, ej blott dess alster och andra dess beståndsdelar, utan äfven hvad eljest på ett stadigvarande sätt därmed förbundits, vare sig, såsom byggnader och deras inredning, mekaniskt, eller, såsom anskaffade nycklar, brandredskap m. m. d., genom sin ändamålsbestämmelse (s. k. tillbehör). För att på dessa två senare sätt rörliga ting skola rättsligen få fastighets natur och därigenom kunna blifva föremål för rätt af fast egendoms natur, fordras emellertid ytterligare, att innehafvare af sådan rätt har eller förvärfvar eganderätt till de rörliga tingen. En varaktig upplösning af det åvägabragta sammanhanget häfver dessutom gemenskapen i rättsligt afseende. På samma sätt upphöra med skördande och annat afskiljande gröda, träd och annan fastighetens afkastning att vara beståndsdelar däraf. För åtskilliga fall innehåller dessutom lagen särskilda, positiva bestämmelser beträffande rörliga tings sammanhörighet med fast och villkoren därför. Naturligen äro de särskilda rättigheter, som ingå i rätt af fast egendoms natur, själfva fast egendom. De äro det dock, allenast om och så länge som de tillhöra sagda rätts innehafvare. Dylik person kan