ändras koordinaterna äfven genom stjärnans rörelse i världsrymden, hvilken kan vara verklig eller skenbar, i senare fallet beroende af vårt eget solsystems förflyttning. Sammansättningen af bägge ger (den relativa) egenrörelsen i rektascension och deklination. På grund af stjärnornas utomordentligt stora afstånd ter sig en äfven i verkligheten ganska snabb rörelse synnerligen långsam, så att i de ojämförligt flesta fall egenrörelsen är endast en mycket liten bråkdel af en bågsekund, hvarför äfven på hundratals år stjärnhimmelen knappast synes märkbart förändra sig. För en stjärna, som är relativt närbelägen, är således egenrörelsen i allmänhet större, men i de fall, då stjärnans kosmiska hastighet är mer än vanligt stor, kan egenrörelsen te sig snabb, äfven om stjärnan icke tillhör de mest närbelägna. Är stjärnans afstånd bekant, så kan den mot synlinjen vinkelräta komponenten af den relativa kosmiska rörelsen beräknas (t. ex. i km. per sekund). Äfven rörelsehastigheten i synlinjens riktning kan numera bestämmas och detta oberoende af om stjärnans afstånd är kändt eller ej, nämligen på spektralanalytisk väg, i det att, om stjärnan närmar sig, linjerna i spektrum förflyttas emot dettas violetta ända ett stycke, proportionellt emot hastigheten, eller, om den aflägsnar sig, emot den röda ändan (se Dopplers princip). Egenrörelsen (vinkelrätt mot synlinjen), hvilken i endast ett hundratal fall uppnår en bågsekund per år, är dock för stjärnan 61 i Svanen i rektascension +0^s.35 = +5."25 (d. v. s. rektascensionen ökas årligen med detta belopp) och i deklination +3".25, eller — emedan stjärnans deklination är +38° 18' — i allt 5."2. För stjärnan n:r 1830 i Groombridges katalog och för n:r 9352 i Lacailles är egenrörelsen 7". Rörelsen i synlinjens riktning (negativ, om stjärnan närmar sig, positiv, om den aflägsnar sig) är för α Ursæ majoris —85 km. per sekund, för α Lyræ (Vega) —75 km., för Sirius + 48 km., för α Coronæ (Gemma) + 77 km. Studiet af egenrörelsen (och af rörelsen i synlinjen) är af stort intresse för utrönandet af stjärnsystemets byggnad. Så visa sig därigenom t. ex. vissa af Stora björnens stjärnor tillhöra en stjärngrupp (en partialgrupp inom Vintergatan), andra af samma stjärnbilds stjärnor en annan grupp o. s. v. E. J. Egenskapsord, språkv., detsamma som adjektiv (se d. o.). <img l>Egentliga Finlands vapen.

Egentliga Finland, näst Åland Finlands minsta landskap, är beläget å 60°—61° n. br. och 39°—41° 30' ö. lgd. Det begränsas i norr af Satakunta, i n. ö. af Tavastland, i ö. af Nyland, i s. och s. v. af Finska viken och Åländska skärgården (fjärden Skiftet) samt i v. af Bottniska viken. Arealen är omkr. 8,100 kvkm. Landskapet utgör en fortsättning af finska höglandets sydvästra sluttning, till följd hvaraf alla dess vattendrag — åarna Bjärnå, Salo, Pemar och Aura m. fl. — löpa i sydvästlig riktning. Bland hafsfjärdar märkes Erstan utanför Åbo. Nordöstliga delen af landskapet är jämförelsevis högland och bevuxen med tät skog, men för öfrigt består det till det mesta af kala eller med gles barrskog bevuxna bergskullar och åsar. Dalarna äro i det inre af landet jämnare och vidsträcktare än vid de bergiga och klippfyllda kusterna. Kustlandet och den på granithällar hvilande skärgården höra, oaktadt markens hårdhet, till de bäst odlade och befolkade delarna af landet. Klimatet i dessa trakter är mildt, så att hvetet mognar och eken äfvensom andra i landet mindre vanliga trädslag där trifvas. Södra och sydvästra kusten, liksom skärgården, är rik på täcka nejder och välbyggda gårdar. De förnämsta bland öarna äro Kimito, Pargas, Kustö, Rimito, Nagu, Kakskerta, Korpo, Houtskär, Gustafs och Pyhämaa. Egentliga Finland utgör en del af Åbo och Björneborgs län. Till landskapet höra fem härad: Halikko (utom två socknar), Piikkis, Virmo, Vehmo och Masku. I judiciellt afseende lyder det under Åbo hofrätt och omfattar Halikko, Piikkis, Vehmo, Masku och en del af Loimijoki domsagor. I ecklesiastikt hänseende hör det till Åbo ärkestift och är deladt i fyra prosterier: Bjärnå, Åbo, Virmo och Vehmo, hvilka tillsammans omfatta 61 kyrkoförsamlingar, fördelade på 39 pastorat. I landskapet ligga tre städer: Åbo, Nådendal och Nystad, samt en köping, Salo. Befolkningen utgjordes 1905 af omkr. 212,000 pers., däraf omkr. 163,000 på landsbygden och 48,821 i städerna. De förnämsta näringskällorna äro jordbruk och boskapsskötsel samt, på kustorterna, fiske och sjöfart. Hemslöjd (företrädesvis spånad och väfnad) idkas till husbehof och, i trakten af Åbo, till afsalu. I nämnda trakt förekommer äfven biskötsel. Kalklagren, särskildt de i Pargas och Kimito befintliga, hafva länge varit föremål för en gifvande industri. Järnmalm och öfriga nyttiga mineralier påträffas här och där, men i så ringa mängd, att de icke gifvit anledning till fortsatt bearbetning. Järnverken (Dalsbruk i Kimito m. fl.) tillverka sina produkter hufvudsakligast af svenska malmer. I Kimito förekommer svafvelkis på vissa ställen i så stor mängd, att man försökt tillgodogöra sig den — likväl ännu med tvifvelaktig framgång. Ett framstående rum bland industrigrenarna intager sågverksindustrien. Hela den industriella produktionen uppgick 1902 till 327 mill. marks bruttovärde, hvaraf på landskapets städer belöpte sig 25,1 mill. Skeppsbyggeri och sjöfart bedrifvas med ifver såväl i städerna som på landsbygden. Efter Finlands förening med Sverige var Egentliga Finland under lång tid centralhärden för landets administration och kulturutveckling. Intill midten af 15:e årh. benämndes detta landskap vanligen "Fennia", hvaremot det nuvarande Finlands hela område sammanfattades under namnet Österland. Först långt fram i tiden blef Egentliga Finland det vanliga namnet. Under medeltiden var landskapet hufvudkvarter för den finska krigsstyrkan och hufvudsäte för landets försvar. Dess höfding kallades ej sällan "advocatus" eller "præfectus Finlandiæ". Där sammanträdde lagmanstingen och den af Erik XIII 1407 upprättade kungl. nämnden. Landskapet undergick flera härjningar, dels genom ryska (t. ex. 1318), dels genom danska infall (t. ex. 1509,