under Otte Ruds ledning). Såsom särskildt märkliga epoker uti Egentliga Finlands historia må nämnas: hertig Johans hofhållning (1556—63), Klas Flemings tider och striderna mellan Sigismund och Karl IX (1593—1600) samt Per Brahe d. y:s styrelse, under drottning Kristinas regering. Efter det svenska väldets slut förlades styrelsen 1812 och universitetet 1827 från Åbo till Helsingfors. Ännu i dag vittnar landskapets jämförelsevis rika kulturutveckling om, att dess civilisation är äldre än det öfriga Finlands. Bland historiskt minnesvärda orter må nämnas Kvidja och Villnäs gårdar, som tillhört ätten Fleming, Kankas och Åminne gårdar (Hornska ättens familjegods), Kustö, där de finske biskoparnas befästa slott fallit i ruiner, Själö, med hospital för sinnessjuka, och Lemo slagfält, bekant från kriget 1808—09. — Egentliga Finlands vapen är en krönt tornerhjälm med tvenne i kors ställda glafvenstakar. Landskapets finska befolkning tillhör den tavastländska stammen, men har genom samfärdseln med svenskarna fått ett rörligare och lifligare lynne samt en större företagsamhet än de egentlige tavasterna ega. Den svenska skärgårdsbefolkningen är rask, härdad och driftig. M. G. S. Egentliga Finlands svenska dialekter, hvilka talas i Kimito socken med Dragsfjärds och Västanfjärds kapellförsamlingar, Hiitis (fordom Kyrkosunds) socken, Finnby kapell af Bjärnå socken, Pargas, Nagu, Korpo och Houtskärs socknar samt Iniö kapell af Töfsala socken, d. v. s. af omkr. 25,000 personer (år 1898), hafva ännu endast delvis varit föremål för en mera ingående vetenskaplig undersökning. Såvidt kändt är, tyckas dessa sockenmål (liksom öfver hufvud de svenska dialekterna ö. om Bottniska viken) ega kvar fornspråkets kvantitetsförhållanden, näml. kort själfljud framför både kort och långt medljud samt äfvenledes långt själfljud ej allenast (såsom i högsvenskan) framför kort medljud, utan äfven framför långt. Likaså hafva de bevarat de forna tveljuden ei, öi och öu, hvartill i Finnby, Kimito, Hiitis och Pargas kommer den oäkta diftongen åu, såsom ersättning för det långa slutna o-ljudet och i Finnby samt en del af Hiitis ie, uå och yö = hsv. långt e, å och ö. Fornt a kvarstår i många ord, där nysvenskan har å, t. ex. ga gå, halda hålla, sta stå. Kort ursprungligt i har ännu icke, såsom i nysvenskan, försvagats till e, t. ex. vita veta, millan mellan. Det korta u-ljudet är s. k. "europeiskt" u, det långa u-ljudet "norskt" u. I Korpo, Nagu och Pargas bibehålla g och k sitt egentliga "hårda" uttal äfven framför "lena" vokaler; uddljudande t motsvarar öfverallt gammalt þ i vissa pronomina och pronominala adverb, där högsvenskan har d; b inskjutes allestädes, liksom i fornsvenskan, mellan m och r eller l, äfven när efter m följer ett tonlöst e eller ä; gammalt ld bibehålles utan assimilation; framför supradentala konsonantljud kvarstår r-ljudet, ehuru starkt reduceradt. I Houtskär, hvars dialekt i flera fall skiljer sig från landskapets öfriga, motsvaras a efter ursprungligen kort rotstafvelse af å, t. ex. talå tala, hamår hammare, och u samt ä i urspr. korta rotstafvelser före i af y och i, t. ex. skyri skurit, lisi läs(i)t; l och n äro i vissa ställningar palataliserade; h framför v öfvergår till k, t. ex. kva hvad, kviter hvit (så äfven i Finnby). — På formlärans område gör sig i Egentliga Finlands dialekter samma sträfvan till förenkling gällande som i Finlands öfriga svenska landsmål. De starka verben öfvergå alltmer till svaga. Infinitivändelsen a bortkastas esomoftast. Första svaga konjugationen stympar i preteritum ind., i supinum och pret. part. ändelserna, så att de alla blifva lika, nämligen endast a (resp. å i Houtskär efter kort rotstafvelse). Andra svaga konjugationens vokalförvandlande verb äro vida färre än i högsvenskan, ehuru icke alla gemensamma för denna och allmogemålet. Passivet ändas i presens ind. och inf. på -s, liksom i högsvenskan, men i preteritum och supinum på -st (utom i Pargas, Kimito och Hiitis). Verbens pluralformer hafva allestädes ersatts med singularens utom i imperativen. Substantiv med fordom svag böjning visa i alla dessa sockenmål samma egenhet som i Finlands flesta öfriga svenska dialekter, näml. att fornspråkets ändelser för de oblika kasus i sing. — a hos mask. och u (å) hos fem. — bibehållits såsom nominativändelser i sing., t. ex. bakka backe, stuvu stuga; pluraländelserna äro för mask. och starka fem. -ar eller -er, för svaga fem. -år, neutra ha vanligen ingen pluraländelse; genitivändelsen är -s. Adjektiven hafva endast två ändelser i sing.: en gemensam för mask. och fem. och en för neutr.; komparativen ändas på -are i de flesta socknarna, men på -an i Korpo och Houtskär samt Iniö, t. ex. vakkran vackrare; af den starka komparativändelsen -er finnas blott få spår, och superlativen ändas vanligen på -ast, i några fall på -st. Bland pronomina finnas flera, som hafva olika former i mask. och fem., t. ex. (Houtskär) tålin i fem. tålen sådan; (Korpo och Nagu) arån, fem. af annar, annan; (Pargas) iȵgin eller iȵgan, fem. iȵgån, ingen. Ordbildningen försiggår på samma sätt som i högsvenskan, och äfven ordfogningen är lik sistnämnda språks, men naturligtvis så enkel och tvångslös som möjligt. Ordförrådet däremot uppvisar åtskilligt egendomligt och för skriftsvenskan främmande samt tyckes i olika socknar vara delvis olika. Jfr Fagerlund, "Anteckningar om Korpo och Houtskärs socknar" (i 28:e häftet af Finska vet.-societ:s "Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk", 1878), Hultman, "De östsvenska dialekterna" (i "Finländska bidrag till svensk språk- och folklifsforskning, utg. af svenska landsmålsföreningen i Helsingfors", 1894), Thurman, "Pargasmålets ljud- och formlära" (akad. afh. 1898), och Vendell, "Ordbok öfver de östsvenska dialekterna" (i "Skrifter utg. af Sv. litt. sällsk. i Finland", häft. 64, 71 o. 75, tr. 1904—06, fortsättes). A. O. F. Egentligt bråk, mat. Se Bråk. Egentligt värme, Specifikt värme l. Värmekapacitet, fys., det antal värmeenheter, som måste meddelas hvarje massenhet (gram) af ett ämne, för att dettas temperatur skall stiga 1 grad. Till värmeenhet l. kalori väljes den värmemängd, som åtgår för att höja temperaturen hos 1 gr. vatten 1 grad C. Nyare undersökningar ha emellertid visat, att denna värmemängd är olika vid olika temperaturer. Man väljer därför numera till enhet den s. k. medelkalorien, d. v. s. en hundradel af den värmemängd, som åtgår att uppvärma 1 gr. vatten från 0° till 100° C. Enligt bestämningar af Callendar och Barnes är vattnets specifika värme vid olika temperaturer följande: