<table b> <td c>vid <td r> 5°<td>1,0058 <td> <td c>vid <td>35°<td>0,9973 <td> <td c>vid <td>65°<td>0,9992 <td c>» <td r>10°<td>1,0027 <td> <td c>» <td>40°<td>0,9972 <td> <td c>» <td>75°<td>1,0006 <td c>» <td r>15°<td>1,0008 <td> <td c>» <td>45°<td>0,9974 <td> <td c>» <td>85°<td>1,0022 <td c>» <td r>20°<td>0,9992 <td> <td c>» <td>50°<td>0,9977 <td> <td c>» <td>95°<td>1,0039 <td c>» <td r>25°<td>0,9981 <td> <td c>» <td>55°<td>0,9981 <td> <td c> <td> <td> <td c>» <td r>30°<td>0,9975 <td> <td c>» <td>60°<td>0,9986 <td> <td c> <td> <td> </table> Som man af dessa siffror kan sluta, är vattnets specifika värme vid 17,5° C., d. v. s. vid vanlig rumstemperatur, nära lika med 1, hvilket i hög grad underlättar beräkningen på detta område. Vattnets specifika värme har bestämts på sådant sätt, att man inledt en viss mängd elektrisk energi i en metalltråd, som legat i en bestämd mängd vatten, och observerat temperaturhöjningen. Man har så funnit, att en kalori motsvarar 4,1887 joule (1 joule = 10,000,000 erg). För att bestämma en kropps specifika värme har man användt hufvudsakligen tre metoder: 1) blandningsmetoden, 2) issmältningsmetoden och 3) afkylningsmetoden. Vid användning af den förstnämnda upphettas eller afkyles den kropp, som skall undersökas, till en bestämd temperatur och införes därpå i vatten eller annan vätska, hvars vikt, temperatur och specifika värme, c, äro kända. Om den införda kroppen är varmare än vätskan, afkyles den och afgifver därvid lika mycket värme, som vätskan mottager. Är kroppens vikt p, dess begynnelsetemperatur t, dess egentliga värme s och slut- eller blandningstemperaturen O, afgifver kroppen p(t-O)s värmeenheter till vätskan. Är dennas begynnelsetemperatur T och vikten P, mottager det vid upphettningen från T till O ett antal värmeenheter rpt£\__T7) enheter cP(Q- T)=p(t-0)s, hvaraf s= V_ . Denna metod förutsätter iakttagande af åtskilliga försiktighetsmått och korrektioners anbringande för blandningskärlets, termometerns och omrörarens uppvärmning och afkylning genom strålning och af-dunstning. Issmältningsmetoden, som först begagnades af Lavoisier och Laplace, grundar sig därpå, att det till smältning af en viktenhet is åtgår 80 värmeenheter. Lavoisier hade för detta experiment konstruerat en särskild kalorimeter (se d. o.), hvaruti den upphettade kroppen infördes. Där afgaf den sitt värme till isen, som under hela experimentet var vid 0°, och afkyldes till den sistnämnda temperaturen. Det afgifna värmet är, med bibehållande af förut antagna beteckningar, p t s, hvilket måste vara lika med isens smältningsvärme, 80 P, där P bestämdes genom vägning af det vid smältningen utrunna vattnet. Däraf erhålles s =--------. pt Bunsen har förbättrat iskalorimetern. Afkylningsmetbden bragtes först till användning af Dulong och Petit. Den grundar sig på följande förhållande. Om två lika stora massor af olika ämnen, under för öfrigt lika förhållanden, behöfva olika lång tid för att afkylas genom samma temperaturintervall, t. ex. från 100 till 80°, så är förhållandet mellan dessa ämnena egentliga värme detsamma som förhållandet mellan afkylningstiderna. Vid undersökning enligt denna metod inlägges den kropp, hvars egentliga värme skall bestämmas, i ett kärl af silfver med polerad yta, så att värmeutstrålningen alltid blir densamma. En genom silfverkärlets lock anbragt termometer angifver kroppens temperatur, och alltsammans bringas vid observationen under klockan till en luftpump för att undgå störingar genom uppvärmning af förbipasserande luftmassor. I fråga om gasformiga kroppar har man att skilja mellan egentligt värme under konstant tryck och under konstant volym. Om temperaturen hos en gasmassa af konstant tryck höjes, måste gasen utvidga sig. Om den åter är innesluten i ett slutet kärl, måste dess tryck ökas i samma förhållande som volymen skulle hafva ökats, ifall gasen kunnat utvidga sig. Den värmemängd, som i dessa båda fall erfordras för en viss temperaturhöjning, är icke densamma. Då en gasmassa under oförändradt tryck, d. v. s. med bibehållande af sin ursprungliga spänstighet, utvidgar sig, förrättar den ett yttre arbete, proportionellt mot volymförändringen och mot det utifrån verkande tryck, som gasen, för sin utvidgning, måste öfvervinna. Till detta arbete åtgår en viss värmemängd, hvilken ej tages i anspråk, om gasen uppvärmes utan att tillåtas utvidga sig. Egentliga värmet under konstant tryck är alltså större än under konstant volym. På experimentell väg har man hittills bestämt endast det förra och därvid användt blandningsmetoden. Från en större behållare strömmar gasen genom ett spiralformigt rör, omgifvet af en kokande vätska eller ett bad af hög temperatur. Sålunda upphettad, kommer den in i kalorimetern, som är inrättad med spiral-formiga mellanväggar, så att gasen inuti densamma måste passera en lång väg och därunder fullständigt antaga kalorimeterns temperatur. Beräkningen af egentliga värmet sker enligt ofvan under blandningsmetoden angifna formel. - Egentliga värmet vid konstant volym, hvilket icke hittills kunnat direkt bestämmas, erhålles af egentliga värmet vid konstant tryck och detta senares förhållande till egentliga värmet vid konstant volym. Nämnda förhållande, c/c¹, ingår i formeln för ljudets fortplantningshastighet och kan, då fortplantningshastighetcn är känd, beräknas ur samma formel. Man kan äfven genom särskilda experiment finna förhållandet c/c¹, hvars numeriska värde är ungefär 1.40 för luft, syre, kväfve, väte och koloxid, 1,30 för kolsyra, vattenånga, kväfveoxid och ammoniak vid 0°. Egentliga värmet är för såväl fasta och flytande som gasformiga kroppar ganska olika, t. ex. för is 0,502, grafit 0.160 (vid 11°), glas 0,198, koppar 0,095, järn 0,114, silfver 0.057, platina 0,032, alkohol 0,599, kvicksilfver 0,033, atmosfärisk luft (vid konst. tryck) 0,239, kolsyra 0,195 och vätgas 3,409, vid rumstemperatur. Det högsta specifika värmet har flytande vätgas, ungefär 6. Det specifika värmet stiger i allmänhet med temperaturen (undantag är flytande kvicksilfver). Så är specifika värmet vid 0°, 100° och 500° för grafit 0,152, 0,226 och 0,403, för silfver 0,0576, 0,0586 och 0,0665, för järn 0,110, 0,117 och 0,176. Anmärkningsvärd är en regelmässighet, som Dulong och Petit funno. Om man multiplicerar ett ämnes atomvikt med dess specifika värme, erhåller man det s. k. atomvärmet, som är nära lika för