alla grundämnen, näml. 6,2 vid + 50°, 5,8 vid -30°. (Undantag gör bl. a. kolet, grafit t. ex. har värdena 2,4 och l,7.) Så t. ex. är järns specifika värme vid 50° 0,113, dess atomvikt 56, atomvärmet således 6,3, något öfver medeltalet. L. A. F. (S. A-s.) Egentlig vikt l. Specifik vikt, fys., det tal, som angifver förhållandet mellan en kropps absoluta vikt och vikten af en lika stor volym destilleradt vatten, vanligen af + 4°, eller, om kroppen är gasformig, af en lika stor volym atmosfärisk luft vid samma temperatur och samma tryck. Egentliga vikten erhålles alltså därigenom att man jämför de absoluta vikterna hos två kroppar af samma volym. Till jämförelse med fasta och flytande kroppar har man valt vattnet samt till jämförelse med gasformiga den atmosfäriska luften. Vid bestämmandet af en fast kropps egentliga vikt begagnar man olika förfaringssätt, allteftersom kroppen förekommer i större stycken eller i mera fördeladt tillstånd och allteftersom den är olöslig eller löslig i vatten. En i större stycken förekommande, i vatten olöslig kropp väges nedsänkt i vatten, hvaraf, då absoluta vikten är känd, vikten af en med kroppen lika stor volym vatten erhålles. Denna senare vikt, dividerad i den förra, angifver kroppens egentliga vikt. Sjunker icke kroppen i vatten, förbindes den med en annan kropp af större täthet, hvars vikt i vatten är känd. Är kroppen löslig i vatten, väges den nedsänkt i en annan vätska, hvari den ej löses och hvars egentliga vikt är känd. Egentliga vikten hos fint fördelade eller pulverformiga ämnen erhålles genom bestämning af den absoluta vikten och volymen. Denna senare utrönes med tillhjälp af stereometer eller volumenometer. Vätskors egentliga vikt bestämmes med största noggrannhet genom vägning i en flaska eller ett fint utdraget rör, pyknometer. Känner man absoluta vikten af det vatten, som fyller flaskan, behöfver man endast väga denna, fylld med den vätska, som skall undersökas, och uträkna förhållandet mellan vikterna. En bekvämare metod, ehuru icke så skarp, är undersökning medelst areometern, hvarvid dock särskilda instrument måste användas för vätskor af mera skiljaktig egentlig vikt. Ännu lättare, ehuru mindre noggrant, får man veta vätskors egentliga vikt genom att använda kommunicerande rör. För angifvandet af gasers egentliga vikt måste luftens absoluta vikt vid olika tryck och temperatur vara med noggrannhet iakttagen, och då detta kan anses vara fallet, behöfver man endast observera volym, tryck, temperatur och absolut vikt hos den gas, som skall undersökas. Vikten i gram af en luftmassa, hvars volym i liter är v, tryck p och temperatur t, är = (1,293 . p . v) / 760(1 + αt) då α är luftens utvidgningskoefficient, = 0,003665. De fasta kropparnas egentliga vikt är högst skiljaktig: för osmium och iridium uppgår den ända till 22,5, för platina till 21,5, för bly till 11,4, för järn till 7,8, för is till 0,92, för svafvel till 2,04 och för kork till 0,24. Af flytande ämnen har kvicksilfret största egentliga vikten, 13,6, koncentrerad svafvelsyra 1,8, alkohol 0,8. Bland gaserna har kloren 2,45, vattengasen 0,62 och ammoniaken 0,59, vätgasen däremot endast 0,069, eller omkr. 1/14 af luftens. För gaserna gäller Avogadros lag (se d. o.), att specifika vikten är lika med molekylarvikten, dividerad med 28,9. Jfr Atomvikt. L. A. F.* Egenvilligt öfvergifvande, jur. Se Förlöpande. Egen växel, sådan växel, som är ställd att inlösas af växelgifvaren själf. Se Växel. Eger. 1. (Tjech. Ohre, lat. Agra) Biflod fr. v. till Elbe i Böhmen. Den rinner upp i Bajern, på Fichtelgebirge, och mynnar ut nedanför Theresienstadt, i Böhmen. Längd 310 km. Till följd af sitt starka fall och de många klipporna i dess strömbädd är floden ej segelbar. -- 2. (Tjech. Cheb) Stad i Böhmen, vid floden Eger, 448 m. ö. h. 23,582 inv. (1900), nästan uteslutande tyskar. Tillverkning af maskiner och andra järnvaror, kemiska artiklar, yllevaror, mattor, öl m. m. E. har obergymnasium, seminarium för lärare och lärarinnor samt landtbruksskola. I stadshuset mördades Wallenstein, 25 febr. 1634, och i den gamla borgen, hvaraf en del restaurerats, afdagatogos aftonen förut hans anhängare, generalerna Trzka, Ilow och Kinsky. Omgifningen är det fruktbara Egerland. 5 km. från E. ligger Franzensbad. -- Ända till midten af 12:e årh. tillhörde E. markgrefvarna af Vohburg. 1279 blef det riksstad, och 1315 kom det till Böhmen. 1631 intogs det af svenskarna, men återeröfrades 1632 af de kejserlige. 1647 återintogs E. af svenskarna under Wrangel. 1809 slopades fästningsverken. -- 3. Stad i Ungern. Se Erlau. Egerdir (Egherdir). 1. Alpsjö i Mindre Asien, vilajetet Konia, n. om Lyciska Taurus' fot. Den har ungefär formen af en 8, med längdriktning från n. till s., är 72 kvkm. stor och ligger 868 m. ö. h. Den har sött vatten och saknar synligt aflopp. Norra delen heter Hoïran. -- 2. Stad vid södra stranden af sjön E. Omkr. 5,000 inv. Egeria, rom. myt., romersk källnymf, dyrkad i en helig lund med källa, ur hvilken vestalerna hämtade vatten till de dagliga reningarna, i dalen utanför kapenska porten vid Appiska vägen. Där hade konung Numa åt E. och camenerna (se Camenæ) uppfört en liten helgedom; där plägade han ock sammanträffa med E. för att rådgöra om stats- och religionsangelägenheter. E. dyrkades äfven som födelsegudinna. Egerland [-länt]. Se Eger 2. Egersund l. Ekersund, lastningsplats ("ladested") i Jæderens och Dalernes fogderi, Stavanger amt, Norge, vid det smala sund, som skiljer Egeröen (på hvilken ett stort fyrtorn finnes) från fastlandet. 3,222 inv. (1900). God hamn. E. är station på den smalspåriga banan Flekkefjord--Stavanger. Y. N. Egerton [Vdjotn], engelsk adelsätt, som räknar sina anor upp till en af Vilhelm Eröfrarens samtida, Robert Fitzhugh. 1. Sir Thomas E., baron Ellesmere och viscount Brackley, statsman, f. omkr. 1540, d. 1617, innehade under drottning Elisabets sista tid flera af kronans högsta juridiska ämbeten, blef 1596 sigillbevarare ("lord keeper") och användes ofta af drottningen i diplomatiska värf. Under konung Jakob I blef han 1603 lordkansler och upphöjdes samtidigt till baron Ellesmere. Han presiderade 1608 i den domstol, som gaf de s. k. post-nati (skottar, födda efter Jakobs