Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eggenberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Journal”, ny ser. VIII, 1875; tills. med Cowell)
och India offices bibliotek (1887—89) samt lämnat en
öfversättning — E:s viktigaste arbete — af ”The
Çatapatha-Brāhmaṇa” (i ”Sacred books of the East”,
bd 12, 26, 41, 43, 44, 1882—1900).
K. F. J.
Eggenberg, Hans Ulrik, furste af, österrikisk
statsman, f. 1568, d. 18 okt. 1634 i Laibach,
tillhörde en köpmanssläkt från Steiermark, som på
1400-talet vunnit stora rikedomar genom låneaffärer
med kejsaren och Steiermarks ständer samt 1598
nått friherrlig värdighet. E. uppfostrades till
protestant, inträdde som ung i spansk krigstjänst,
anställdes 1597 som munskänk hos ärkehertig Ferdinand
(sedermera kejsar Ferdinand II), blef inom kort dennes
gunstling och förtrogne samt stärkte ytterligare
sitt inflytande genom att öfvergå till katolska
läran. 1602 blef han ”landeshauptmann” i Krain
och sändes flera gånger såväl af kejsar Rudolf II
som af kejsar Mattias i diplomatiska uppdrag till
Spanien. Hans inflytande vid hofvet ökades oerhördt,
sedan han 1615 blifvit öfverhofmästare hos Ferdinand,
direktor för hemliga rådet och ståthållare öfver inre
Österrike. För Ferdinands val till kejsare 1619 var
E. synnerligen verksam. Han var en fint bildad och
i religionspolitiska frågor moderat man samt ingen
vän till den våldsamma spanska politiken, hvarför
ock från spanskt håll flera, dock fruktlösa, försök
gjordes att störta honom. Ferdinand öfverhopade
emellertid sin gunstling med ynnestbevis, skänkte
honom 1622 stora possessioner utaf den bömiska
adelns konfiskerade gods och upphöjde honom 1623 till
riksfurste samt 1625 till hertig af Krumau. E. ville
göra den kejserliga politiken oberoende ej blott
af Spanien, utan äfven af Bajern och ligan samt
gynnade därför från 1625 Wallensteins planer på
upprättandet af en själfständig kejserlig här. Han
sökte också i det längsta stödja Wallenstein mot
Spanien och mot ligans anlopp vid tiden för riksdagen
i Regensburg 1630, men lyckades då ej förhindra
dennes entledigande. Då det efter Tillys död och
Gustaf Adolfs segrar för Ferdinand gällde att till
hvarje pris träffa en uppgörelse med Wallenstein om
dennes återinträde i kejserlig tjänst, var det E.,
som i Znaym förde de afgörande underhandlingarna med
den oumbärlige fältherren. Wallensteins slutliga fall
(i febr. 1634) gjorde slut äfven på E:s politiska
inflytande, och han drog sig frivilligt tillbaka
från hofvet. Kejsarens personliga ynnest bevarade
han till det sista. Jfr Zwiedineck-Südenhorst,
”Hans Ulrich, fürst von E.” (1880).
V. S—g.
Egger [ägʃä’r]. 1. Émile E., fransk lärd, f. 1813,
d. 1885, blef 1840 e. o. och 1855 ord. professor
i grekiska litteraturen vid universitetet i Paris
samt 1854 medlem af Franska institutet. Skrifter:
Examen critique des histoires anciennes de la vie et
du règne d’Auguste (1844), Aperçu sur les origines de
la littérature grecque (1846), Essai sur l’histoire de
la critique chez les grecs (1849), Études historiques
sur les traités publics chez les grecs et chez les
romains (2: a uppl. 1866), Mémoires de littérature
ancienne (1862), Le papier dans l’antiquité et dans
les temps modernes (1867) och L’hellénisme en France
(1869) m. fl. 1871 blef E. redaktör af ”Journal des
Savants”. Jfr Bailly, ”Notice sur É. E.” (1886). —
2. Victor Émile E., den föregåendes son, fransk
filosof, f. 1848 i Paris,
professor i filosofi vid Sorbonne i Paris. I
filosofien är han påverkad af Renouvier och omfattar
en fenomenalistisk spiritualism. Framför allt har han
gjort sig känd som psykolog. Hans förnämsta arbete är
La parole intérieure (Paris, 1881).
2. S—e.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
