Han understödde ifrigt A. P. Bernstorff i dennes
sträfvanden att afskaffa lifegenskapen i Holstein och
Slesvig, var 1797—99 legationsråd vid kongressen
i Rastatt och utnämndes 1813 till öfverpresident i
Kiel. Af hans många skrifter må nämnas
Denkwürdigkeiten aus dem leben des grafen v. Bernstorff
(1800),
Denkwürdigkeiten der französischen revolution
(6 bd, 1794—1806) och omfattande skildringar från
resor i Syd-Tyskland och Schweiz (8 bd, 1801—09).
1806 blef han tysk riksbaron.
E. Ebg.
Eggers, Johann Karl, tysk historiemålare,
f. 1787, d. 1863, blef under sin vistelse i Rom en
af förkämparna för återupplifvandet af det
monumentala freskomålerict, hvars teknik han noggrant
studerade i de äldre konstverken. Under Cornelius’
ledning deltog han i utförandet af åtskilliga fresker
(efter Schinkels utkast) i Berlins museum. Jfr H. E.
Eggers, ”Geschichte des geschlechts Eggers” (1879—87).
Eggerstersteine [-sta′jne]. Se
Externsteine.
Eggert, Joachim Nicolo, tonsättare, f. 1780
på Rügen, d. 1813 nära Linköping, var violinist
och 1808—10 t. f. kapellmästare vid hofkapellet i
Stockholm. Han komponerade musik till dramerna
Mohrerne i Spanien (1809) samt
Svante Sture och
Märta Lejonhufvud (1812) äfvensom kantater,
symfonier, sextetter och kvartetter samt några sånger,
bland hvilka
Sjung du! och
Upp, bröder, för konung
och fädernebygd! blifvit ganska omtyckta.
A. L.*
Eggert, Franz Xaver, tysk glasmålare i
München, f. 1802, d. 1876, bidrog i väsentlig mån
(bl. a. genom sina fönstermålningar i den nya kyrkan
i Au, vid München, samt i domkyrkorna i Regensburg
och Köln) att återupplifva och fullkomna den
länge förgätna glasmålningskonsten.
Eggert, Hermann, tysk arkitekt, f. 1844, har
utfört
Universitetet och
Kejserliga palatset i Strassburg
(det sistnämnda färdigt 1889),
Bangården i
Frankfurt (s. å.),
Veterinärhögskolan i Hannover
(färdig 1898) och det nya
Rådhuset i samma stad.
Eggertz. 1.
Hans Peter E., bergsman och
kemist, f. 26 maj 1781 på Gammelberget, nära
Falun, d. 13 juni 1867 i Falun, blef student i
Uppsala 1798, tog hofrättsexamen 1801 och bergsexamen
1806, öfvertog 1809, tillsammans med K. F.
Linderholm, apoteket i Falun och blef 1812 t. f.
geschworner vid Falu grufva. Tillsammans med
assessor J. G. Gahn och frih. J. af Nordin anlade
han 1816 en mindre nysilfverfabrik i Falun och
förestod densamma till 1821, då den förstördes af
vådeld, samt tillika med Berzelius och Gahn m. fl.
en kemisk fabrik vid Gripsholm, med hvilken han
fortfor till slutet af 1822 (fabriken nedbrann h. o. h.
i aug. 1826). Såsom brukande bergsman hade han
äfven (1816—62) en kopparhytta i Falun. 1816—45
var E. geschworner för Västmanland och Dalarna
samt förrättade under denna tid uppdrag äfven vid
Torsåkers, Persbergs, Tabergs, Utö och Dalkarlsbergs
malmfält, vid hvilket sistnämnda han bragte
till stånd ett sambruk af alla de förutvarande små
lotterna. 1809 blef han medlem af den s. k.
Avestadirektionen, eller styrelsen för Falu bergslags
enskilda verk, 1819 invaldes han i Vet. akad., och
1829 erhöll han Järnkontorets stora medalj i guld.
Smärre uppsatser af E. finnas uti ”Afhandlingar i
fysik, kemi och mineralogi” (d. 4 och 5, 1815 och
1818) samt i ”Jernkontorets annaler” (1820 och
1823). Se V. Eggertz’ skildring af E. i
”Lefnadsteckningar öfver K. Sv. vet. akad:s efter år 1854
aflidna ledamöter”, II.
C. A. D.*
<img l>
2.
Viktor E., den förres brorson, vetenskapsman,
f. 16 okt. 1817 på Morbygden, nära Falun, d.
16 aug. 1889 i Stockholm, blef student i Uppsala
1836, tog hofrättsexamen 1839 och bergsexamen
1845, blef 1847 stipendiat å Järnkontorets masmästarstat och s. å. t. f. öfvermasmästare
för Västmanland och Dalarna. 1853 utnämndes han till professor, föreståndare och förste
lärare vid bergsskolan i Falun, hvilken 1869 på hans tillstyrkan flyttades till Stockholm
och såsom fackskola förenades med Teknologiska institutet (Tekniska högskolan), där han,
såsom föreståndare för bergsskolan och dess
laboratorium och såsom professor i metallurgi, fortsatte
sin verksamhet. E. erhöll 1883 afsked från sina
befattningar vid Tekniska högskolan. För
bergsvetenskapliga ändamål företog E. 1847 och 1848 resor
i Norge samt 1856—73 till Tyskland, Österrike,
Frankrike, Belgien och England. 1862 erhöll han
Järnkontorets stora medalj i guld, 1868 blef han
ledamot af Teknologiska institutets styrelse, 1870 af
Landtbruksakad. och 1874 af Vet. akad. Såsom
vetenskapsman vann E. både inom Sverige och i
utlandet anseende för sina efter fleråriga undersökningar
framställda metoder för kemisk pröfning af
järn och järnmalmer samt i dessa förekommande
främmande beståndsdelar äfvensom af brännmaterial.
Dessa metoder hafva fått vidsträckt användning
samt prisbelöntes vid utställningarna i London 1862
och Paris 1867. E. var den, som kraftigast verkade
för det gamla bergsmanskapets upphörande (1862)
vid Falu kopparverk, såsom ett oundgängligt villkor
för dess tidsenliga förbättring, för hvilken han sedan
var verksam. Likaledes gaf han initiativet till 1856
års organisation af Järnkontorets yttre stater. E.
utgaf
Tjensteberättelser såsom t. f. öfvermasmästare
och såsom föreståndare för bergsskolan i Falun,
åtskilliga vetenskapliga uppsatser i ”Jernkontorets
annaler"”(1849—83),
Om bergsskolan i Stockholm
(1871),
Utlåtanden (1858, 1862 och 1865) ang.
Falu bergsskolas förening med Teknologiska
institutet,
Åsigter rörande Jernkontorets bergsstat (1865),
Åsigter rörande den svenska bergsundervisningen
(1:a h. 1874, 2:a h. 1884), vidare utvecklade i
en uppsats uti ”Ingeniörs-föreningens Förhandlingar”
(1876), samt
Om kemisk pröfning af jern, jernmalmer
och brännmaterialier (1870; 2:a uppl. utgifven
af C. G. Särnström 1892) m. m.
C. A. D.*
Eggleston [e′glṡtən], nordamerikansk
skriftställare, tillhörande en gammal kolonistfamilj från
Virginia. 1.
Edward E., f. 1837 i Vevay,
Indiana, d. 1902, verkade tidvis som metodistpredikant
samt sysslade sedan mest med journalistik och
skönlitterärt författarskap. Den af honom från 1867
utgifna veckoskriften ”Sunday-school teacher” vann
en synnerligen stor spridning, och E. var äfven
