en af Islands mest frejdade skalder och krigare, sonson till den ryktbare Kveld-Ulf och son till Skallagrim, föddes omkr. 900. Fädernas skaldehåg och dådlust gingo i arf på E. och yppade sig redan i hans barnaår. Tidigt gick han till sjöss och vann ett stort namn som viking. Jämte sin broder Torolf tjänade han en tid konung Ethelstan i England, men begaf sig efter broderns död först hem och sedan till Norge. Där framställde han kraf på ett stort arf, och när Erik Blodyx (930—934), som då var Norges konung, samt dennes gemål Gunnhild hindrade honom att komma åt arfvet, fäste han deras namn på nidstänger och slog ihjäl deras son Ragnvald. Sedan bodde han en tid å fädernegården Borg på Island, men han hade ingen ro i land och gaf sig fördenskull ånyo till sjöss. Han led skeppsbrott vid kusten af Northumberland och föll i händerna på Erik Blodyx. Denne, som fördrifvits från Norge, hade nämligen fått ett litet rike i denna del af England. E. dömdes till döden, men räddade sitt lif genom att, natten före afrättningsdagen, dikta en sång till Eriks ära, Hǫfuðlausn (”lösen för hufvudet”), ett mästerstycke i formellt afseende (öfv. och förkl. af P. Sörensson, 1868 samt af A. Åkerblom i ”Nordiska fornkväden öfversatta”, 1899). Sedan vistades E. än på Island, än i Norge. Mod och klokhet, girighet och grymhet voro de bjärta färgerna i hans karaktärs väfnad. Sång bar han alltid på sina läppar. Om sin drunknade son kvad han en härlig drapa, Sonartorrek (”sonförlusten”; fri öfv. af A. U. Bååth, under titeln ”Ägil Skallagrimssons kvad vid sonen Bödvars död”, i ”Dikter”, 1879, trognare öfv. af Åkerblom anf. arb.), och gaf ett rörande uttryck af smärtan öfver sin ungdomsvän Arinbjörns död i sången Arinbiarnardrápa (öfv. och förkl. af K. S. Björlin, 1864). På sin ålderdom blef han blind och dog på 990-talet. Hans ätt lefver ännu på Island. — E:s skiftande lif är skildradt i ”Egla” (Eigla) l. ”Egils saga Skallagrímssonar”, utg. af Samfund til udgivelse af gammel nordisk literatur 1886—88 samt i ”Altnordische sagabibliothek”, 1894, båda gångerna af F. Jónsson; den förra upplagan har handskriftens stafning, den senares ortografi är normaliserad, hvarjämte texten är försedd med kommentarer. Godtköpsupplaga utgafs af Vald. Ásmundarson 1892, dansk öfv. af N. M. Petersen i ”Historiske fortællinger om islændernes færd hjemme og ude” (1862, ny uppl. af V. Dahlerup och F. Jónsson 1901) och svensk öfv. af A. U. Bååth (1883). J. Th. W. (R. N—g.) Egilsson [e′jjilsson], Jón, isländsk kyrkohistoriker, f. 1548, d. efter 1634. E. var präst i Hrepphólar på södra Island 1571—1608, men lämnade sin tjänst efter att genom en olyckshändelse ha fått sin ena hand fördärfvad och lefde därefter mestadels hos biskop Oddur Einarsson på Skálholt, där han sysslade dels med afskrifvarverksamhet, dels, och framför allt, med själfständigt skriftställarskap. Frukten af detta äro hans Biskupa-annálar, en historia om biskoparna i Skálholts stift, som sträcker sig till Gísli Jónsson (1556—87) och är en af de förnämsta källorna till reformationens historia på Island (utg. i ”Safn til sögu Islands”, bd I). R. N—g. Egilsson, Sveinbjörn [sve′jnbjödd e′jjilsson], isländsk skolman, språkforskare och skald, f. 6 mars 1791 i byn Njardvík på Island, d. 17 aug. 1852. En stor del af sin ungdom tillbragte han i Köpenhamn, där han blef student 1815 och teol. kandidat 1819. Sistnämnda år blef han adjunkt vid Bessastaðirs skola på Island, hvilken 1846 flyttades till Reykjavik, hvarefter E. var dess rektor till 1851. Under sin vistelse i Köpenhamn var E. (1816) en bland stiftarna af Hið islenzka bókmentafèlag (Isländska litteratursällskapet), och 1825 medverkade han vid stiftelsen af Det kongelige nordiske oldskriftselskab samt hade en betydande andel i dessa båda samfunds litterära företag, t. ex. i det förras uppl. af ”Sturlúnga saga” (1817—20) och i det senares uppl. af ”Konungasagorna” (”Fornmannasögur”, 12 bd, 1825—37), af hvilka senare han därjämte utförde en latinsk öfversättning: ”Scripta historica islandorum” (1825—46). E. skref äfven största delen af de latinska öfversättningarna och noterna till skaldeverserna i samlingarna ”Antiquitates americanæ” (om Grönland och Vinland, 1837) och ”Antiquités russes et orientales” (om nordbornas färder i Österväg, 1850—53) samt har stor förtjänst om utgifvandet af den Arnemagneanska uppl. af Snorres Edda (1848—52). I skolprogrammen offentliggjorde han samtidigt en mängd gamla isländska kväden och utgaf ”Snorres Edda” i en förträfflig handupplaga (1848—49). Skaldekvädenas egendomliga poetiska stil var emellertid hans älsklingsämne som forskare. En mängd speciella undersökningar på detta område ledde honom till utförandet af det epokgörande verket Lexicon poeticum antiquæ linguæ septentrionalis, en mycket utförlig ordbok öfver det poetiska språket, hvilken (efter hans död) utgafs af Oldskriftselskabet (1854—60). E. var tillika en god skald. Särskildt vittna flera tillfällighetsdikter om hans poetiska gåfvor. Ännu mera betydande äro likväl hans prosaöfversättningar af Odyssén (”Odysseifskvæði”, fullständig uppl. 1854) och förra hälften af Iliaden (”Ilíonskviða”, 1855). Däremot äro hans metriska öfverflyttningar af dessa diktverk till Eddans versmått mindre lyckade. 1843 erhöll han från universitetet i Breslau diplom såsom teol. hedersdoktor. C. R. (R. N—g.) Egin l. Eghin (armen. Agn, ”källan”), stad i Mindre Asien, turk. vilajetet Mamuret ül-Aziz, vid högra stranden af västra Eufrat, där vägen mellan Kharput och Erzingan går öfver floden. Omkr. 10,000 inv. (6,000 muhammedaner, 4,000 armenier). Staden anlades i 11:e årh. af armenier från trakten af Van. I nov. 1895 stort blodbad bland armenierna. Egin, biskop. Se Egino. Egina l. Engia (grek. Ἀιγίνα, lat. Ægina), ö i Eginaviken, vid Greklands östra kust, bildar med kringliggande mindre öar en eparki i länet (nomos) Attika-Beotien. Areal 85 kvkm. 8,745 inv. (1896), däraf 4,714 i staden E. (Aigina) på västkusten. Ön, som har formen af en triangel, är kal och vattenfattig, med stenig och mager jord, som dock, tack vare flitig odling, frambringar säd samt vin, olja, mandlar och fikon. Därjämte lämnar ön utmärkt krukmakarlera samt byggnadssten, och vid kusten upptages svamp. — E. hette ursprungligen Oinone l. Oinopia och fick enligt sagan namnet E. efter Aigina, flodguden Asopos’ dotter, som Zeus, i en örns skepnad, förde dit, och hvilken där födde Aiakos, som blef regent öfver myrmidonerna, öns förste bebyggare. Sedermera innehades ön af dorer. Genom sjöfart, handel och sin till höjden af konst (se