Eginetisk konst) utvecklade industri vunno egineterna snart politisk makt och betydenhet, så att deras flotta i perserkrigen t. o. m. öfverträffade den atenska och väsentligen bidrog till grekernas seger vid Salamis. Under sin blomstringstid (omkr. år 500) anses ön hafva haft 1/2 mill. inv. Från E. utgick det äldsta grekiska mynt-, mått- och viktsystemet. Likaledes voro egineterna synnerligen skickliga gymnaster och ofta segervinnare vid de olympiska spelen. Öns välstånd, särskildt dess blomstrande exporthandel, som företrädesvis omfattade arbeten af koppar (brons) och lera samt lyxartiklar, väckte afund hos atenarna. Redan 455 f. Kr. gjorde dessa ön skattskyldig, och 431 tvungo de invånarna att med hustrur och barn lämna densamma. Senare blef ön omväxlande ett byte för macedonier, etoler och konung Attalos III, med hvars öfriga kvarlåtenskap den 133 f. Kr. kom under romarna. Vid bildandet af Latinska kejsardömet tillföll ön (1205) ätten Malatesta, och senare kom den till venezianerna. 1537 eröfrades den af Hairaddin Barbarossa, 1687 af venezianaren Morosini, men 1715 kom den åter under turkarnas välde. 1828—31 var ön flera gånger säte för den grekiska regeringen. Eginaviken (Saroniska viken), den vik, som bildas af Egeiska hafvet på Greklands östra kust mellan Livadia, Korintiska näset och Peloponnesos. I viken ligga bl. a. öarna Salamis och Egina, efter hvilken den har sitt namn. Egineter, invånare på Egina (se d. o.). Eginetisk konst. En af Greklands äldste till namnet kände bronskonstnärer, Smilis, mest bekant genom sin Hera-stod på Samos, var visserligen icke född på Egina, men verksam där omkr. 580—540 f. Kr., kort efter att bronsgjutningen uppfunnits genom Rhoikos och Theodoros från Samos. Men utan synlig förbindelse med honom står den eginetiska konstens blomstring, hvilken sammanfaller med öns egen blomstringstid i början af 400-talet, strax före och under de persiska krigen, innan Egina (455 f. Kr.) förlorade sin själfständighet. Denna konstblomstring var rik och betydelsefull. Vi känna likväl inga andra framstående konstnärsnamn från denna period än Kallon och Onatas. Den förre, som var både bronsgjutare och träskärare, skildras såsom den äldre, stränga och hårda stilens mästare. Endast tvenne verk af honom omtalas: en Kora af brons (i Amyklai) och en Athena-staty (i Korint). Den något yngre Onatas (omkr. 465 f. Kr.) var uteslutande bronsskulptör. Man vet, att han utförde ett par Votivgåfvor, en Svart Demeter, för Figalia, en Apollon, för Pergamos, en Hermes krioforos, en Herakles och en Quadriga, som Hieron i Syrakusai skänkte till Olympia. — En tredje, af Pausanias omtalad, eginetisk konstnär, Glaukias göt tyrannen Gelons i Syrakusai staty, en fjärde, Anaxagoras, utförde en för Olympia bestämd Kolossalstod af Zeus.

Västra gafvelgruppen från templet på Egina (med uppställningen kompletterad och beriktigad af Max Zimmermann).

De enda konstverk, genom hvilka man vinner full klarhet angående den eginetiska konstskolans egendomlighet, äro de 1811 af Bröndsted och Cockerell m. fl. upptäckta Gafvelgrupperna från Athenatemplet på Egina, hvilka inköptes af kronprins Ludvig af Bajern och, sedan de blifvit restaurerade af Thorvaldsen, uppställdes i glyptoteket i München. De äro sannolikt utförda till minne af någon för Egina och det befryndade Salamis betydelsefull händelse (slaget vid Salamis?), hvilken blifvit symboliserad genom de i grupperna skildrade mytiska uppträdena: på östra gafveln Herakles' och hans eginetiske vän Telamons strid mot Laomedon från Troja, om Oïkles' lik, samt på den västra gafveln striden om Akilles' lik framför Troja, med Athena som gruppens midtfigur. Af den västra gruppens figurer äro alla, utom två, i behåll. I den östra gafvelgruppen saknas däremot flera figurer. Karaktären af dessa grupper visar oss den eginetiska konsten såsom den sista utvecklingsformen af den ålderdomliga, stränga grekiska konsten. Närmare besläktad med den peloponnesiska realismen än med den äldre attiska skolan, visar oss den eginetiska konsten en märkvärdig styrka i framställningen af kroppens och lemmarnas former och rörelser, hvaremot det andliga uttrycket är mycket underlägset. Ett stelt och enformigt leende utmärker alla de stridandes ansikten, och en ständigt upprepad likhet tyder på en egendomlig rastyp. Hårets konventionella behandling i trådliknande lockar hafva egineterna gemensamt med alla ålderdomliga skulpturarbeten af grekiskt ursprung. Särskildt är Athena strängt och hårdt formad, som en efterbildning af de äldre, hieratiska framställningarna af gudinnan. L. D.* Eginhard. Se Einhard. Egino (Egin), biskop, vigdes 1060 af Adalbert af Bremen till biskop i Dalby (se d. o.), men flyttades (ej före 1067) till Lund, hvars biskopsstift då sammanslogs med Dalbys. Han verkade ifrigt för att omvända hedningarna i Blekinge och på Bornholm samt har enligt Adam af Bremen äfven sträckt sin verksamhet till de svenska gränslandskapen. Ehuru nära förbunden med Svend Estridsen, motsatte han sig likväl dennes giftermål med Gunnhild såsom otillåtligt enligt kyrkans lära. E. dog 1072, strax efter återkomsten från en färd till Rom. Egir, nord. myt. Se Ägir. Egirin, miner. Se Akmit. Eglantine, bot. Se Rosa. Egle, Josef von, tysk arkitekt, f. 1818, d. 1899, professor vid polytekniska skolan i Stuttgart 1852, räknas till Tysklands mera framstående arkitekter. Han rörde sig med förkärlek i den franska