renässansens former. E:s förnämsta verk äro Polyteknikum och Byggnadsskolans nya hus i Stuttgart, båda från 1860-talet, Mariakyrkan därstädes i gotik (1872—79) och Katolska kyrkan i Tübingen (1876—78). Egli, Johann Heinrich, schweizisk tonsättare, f. 1742, d. 1810 i Zürich, var i sitt fädernesland den främste representanten för sångkompositionens starka uppsving under senare hälften af 1700-talet. Han utgaf bl. a. Sammlung geistlicher lieder (1779; 2:a uppl. 1791), Singkompositionen mit begleitung von klavier (1785—86), "Schweizerische volkslieder" (1788), Gellerts geistliche oden und lieder (1791) samt Gesänge über leben, tod und unsterblichkeit (1792). Egli, Johann Jakob, schweizisk geograf, f. 17 maj 1825, d. 24 aug. 1896 som professor i Zürich, utöfvade en betydande verksamhet som författare. Hans förnämsta arbeten inom geografien äro Neue erdkunde (8:e uppl. 1894), Neue Schweizerkunde (8:e uppl. 1890), Die handelsgeographie (8:e uppl. 1903; "Naturalstrens, konstflitens och handelns geografi", Stockholm 1865, 2:a uppl. 1875; "Ny handelsgeografi", Helsingfors 1896), Taschenbuch schweizerischer geographie, volkswirtschaft und kulturgeschichte (1875; 2:a uppl. 1878) och Die Schweiz (i "Das wissen der gegenwart", 1886). Af E:s läroböcker, af hvilka många vunnit stor spridning och öfversatts på flera språk, har på svenska utgifvits "Praktisk geografi för läroverkens högre klasser" (öfv. af G. Thomée, 1866). E:s betydelse inskränker sig ej blott till den egentliga geografien. På den geografiska onomatologien (ortnamnsforskningen) har han utöfvat ett grundläggande författarskap, äfven om han här icke egde de vetenskapliga förutsättningarna. Af betydenhet är hans Nomina geographica. Versuch einer allgemeinen geographischen onomatologie (1872, ny uppl. 1892—93), "Sprach- und sacherklärung von 42,000 geographischen namen aller erdräume", såsom det själft anger sig, tills dato det enda försöket till en allmän geografisk onomatologi. Jämte själfva förklaringen af namnet lämnas också uppgift om ortens läge och fysiska beskaffenhet och, där sådant låtit sig göra, sammanhanget mellan dessa båda senare faktorer och namnet, öfver det vidlyftiga verket ligga stor flit och brinnande kärlek till uppgiften, men mindre kritik, än man kunde önska. Arbetet röjer mera geografen än språkmannen. — En alldeles obestridlig betydelse däremot förvärfvade sig E. som bibliograf och historiker inom ämnet. Som sådan har han verkat i hög grad väckande på hela den hithörande vetenskapen. Han har hållit forskaren à jour med Die fortschritte in der geographischen namenkunde genom sina, allt ifrån 1884 och till sin död, i "Geographisches jahrbuch" hvartannat år införda öfversikter, och han har lämnat den onomatologiske vetenskapsidkaren en ypperlig historisk-bibliografisk handbok i Geschichte der geographischen namenkunde (1886). V. G—l. Eglon. 1. En konung i Moab på domaren Ehuds dagar. Se Ehud. — 2. En kananeisk stad i Palestina, som eröfrades af Israel under Josua. Jfr Jos. 10: 3, 34; 12: 12. E. S—e. Egmond. Se Egmont, L. Egmond aan Zee [an se], Egmond aan den Hoef [hof] och Egmond-Binnen, tre byar i nederländska prov. Noord-Holland, den förstnämnda (2,603 inv. 1901) 9 km. v. s. v. om Alkmaar, de sistnämnda ett stycke från hafvet, n. ö. och s. ö. om den förra. Vid E.-Binnen ligga ruiner af grefvarnas af E. stamslott, som jämte grafkapell förstördes af spanjorerna 1576. Egmont. 1. Hamn på den västligaste af Falklands-ögruppens tvenne större öar. — 2. (Nyzeeländska Pukehaupapa). Slocknad vulkan i sydvästra hörnet af Nya Zeelands nordö, ö. om Kap E. 2,520 m., däraf 500 m. äro täckta af evig snö. Den upptäcktes och namngafs af Cook 1770. <img l>

Egmont l. Egmond, Lamoral, grefve af E., föddes 18 nov. 1522 i Hainaut och härstammade från en gammal nederländsk adelssläkt. Redan tidigt förvärfvade han, i flera af Karl V:s fälttåg, rykte såsom en tapper krigare. Under Filip II:s krig med Frankrike (1556—59) utmärkte han sig synnerligen i slaget vid S:t-Quentin och vann åt Filip segern vid Gravelingen. Han stod då på sin lyckas middagshöjd och var sitt folks gunstling. 1559 utnämndes han till ståthållare i Flandern och Artois. Stora gåfvor hade han likväl endast för kriget. De politiska svårigheter, i hvilka han kom genom den i Nederländerna uppkomna frihetsrörelsen, var han alls icke vuxen. I hög grad fåfäng, älskade han å ena sidan att uppträda såsom folkledare, under det att han å den andra sökte bevara sin trohet mot Filip II. Mot dennes både på det borgerliga och det kyrkliga området despotiska politik uppträdde han i början af 1560-talet. Såsom en af ledarna för den missnöjda nederländska adeln, hvilken såg sitt inflytande på styrelsen hotadt genom Granvella, medverkade han till dennes störtande. Då därefter ett närmande inträdde mellan Margareta af Parma och adelsoppositionen, sändes E. 1565 till Spanien för att söka förmå Filip till eftergifter, men lyckades ej däri. I "kompromissen" deltog han väl icke, men han uppträdde mot de af Filip utfärdade befallningar, som föranledde kompromissens stiftande. 1566 skilde han sig mer och mer från sina politiska vänner. I samma års oroligheter uppträdde han såsom en ytterst ifrig katolik och rojalist. De tjänster han gjorde styrelsen båtade honom dock föga. De insöfde honom själf i säkerhet, men till följd af sin föregående opposition var han i Filips ögon fortfarande en rebell. Då den på E:s krigarära afundsjuke Alba 1567 anlände till Nederländerna, lät han kasta "upprorsmakaren" i fängelse och ställde honom inför "blodsdomstolen". 5 juni 1568 blef E. jämte grefve von Hoorn halshuggen i Bruxelles. En staty af E. och Hoorn, rest i Bruxelles 1864, finnes afbildad i art. Bildhuggarkonst, pl. VII. Poetiskt har E. behandlats af Goethe i sorgespelet "Egmont". Litt.: Bavay, "Le procès du comte d'E." (1854), och Juste, "Le comte E. et le comte de Hornes" (1862). Fr. W. Egmont, Joost van l. — såsom han senare