skref sig —
Justus Verus d'Egmont, holländsk-flamsk
porträtt- och historiemålare, f. 1601 i Leiden,
d. 1674 i Antwerpen. Han var son till en timmerman
i Leiden, men flyttade, efter dennes död, i tidiga
år med modern till Antwerpen, där han 1615 blef
elev hos målaren Caspar van den Hoecke. 1618 reste
han till Italien och blef vid sin återkomst hem en
af Rubens' mest använde medhjälpare, men då Rubens
begaf sig till Spanien, bosatte sig E. i Paris, där
han samarbetade med Simon Vouet, blef hofmålare hos
Ludvig XIII och Ludvig XIV, 1648 deltog i stiftandet
af franska konstakademien och var en af den parisiska
aristokratien eftersökt porträttör. Vid denna tid
sökte han, ehuru hans låga börd genom dokument är
fastslagen, att göra troligt, att han var besläktad
med den förnämliga grefliga släkten Egmont och började
därför signera: Justus Verus d'Egmont. Till Antwerpen
återkom han 1654, vistades 1655 i Bruxelles, men
bosatte sig 1656 för alltid i Antwerpen. Numera
äro hans taflor sällsynta, om man bortser
från hans utan tvifvel betydliga andel i Rubens'
Luxembourg-galleri. Porträtt af hans hand finnas
dock i privatsamlingar i Antwerpen, i kejs. hofmuseet
i Wien samt i ett par privatsamlingar i Sverige
(från 1655 och förr tillhöriga grefliga ätten Dohna
på Stjärnsund). Hans i Antwerpen 1654 målade porträtt
af
Drottning Kristina såsom Pallas är nu försvunnet.
O. G—g.
<img l>Grefvinnan d'Egmont.
(Efter ett miniatyrporträtt af
Hall, hvilket hon förärade
Gustaf III.)
d'Egmont [dägmå̃'],
Jeanne Louise Armande
Élisabeth Sophie Septimanie, grefvinna, fransk
salongsdam, f. 1740 i Languedoc, var dotter af den
bekante härföraren hertig L. Fr. Armand
Richelieu (se
d. o.). Hon fick en grundlig, halft lärd uppfostran
hos en faster i ett benediktinkloster i Normandie
och bortgiftes redan 1755 med den bottenrike,
men torre grefve d'E., som hon ej omfattade med
någon varmare känsla. Den lysande salong, där hon
utöfvade värdinneskapet, var samlingsplats för den
tidens litterära storheter, såsom Voltaire och
Rousseau, men äfven en af härdarna för den liberala
oppositionen emot det kungliga godtycket och emot Du
Barrys mätressvälde. Grefvinnan d'E. stod i lifligt
personligt umgänge och i korrespondens med svenske
ambassadören U. Scheffer, hvilket väl starkt bidrog
till, att kronprins Gustaf under sitt besök i Paris
1771 skyndade att uppvakta henne. Han lär på henne
hafva gjort ett outplånligt intryck, och själf
skall han för en tid hafva varit starkt fängslad
af hennes älskvärda och spirituella, svärmiska
väsende. När kronprinsen såsom konung Gustaf III
återvändt till Sverige, vidmakthölls förbindelsen dem
emellan genom en, åtminstone från hennes sida, flitig
brefskrifning. Hennes bref innehålla önskningar om
lycka för hans regering och goda råd, huru denna
sällhet skulle kunna vinnas. Hon fann den i dämpandet
af partiernas raseri och i en "monarki inskränkt
genom lagarna", och med glädjetårar mottog hon
underrättelsen om den revolution, som hennes "hjärtas
hjälte" gjorde 19 aug., och om den moderation, som han
visat. Man anser ej otroligt, att grefvinnan d'E. haft
något inflytande "på den upplysta, mänskliga, i
mycket frisinnade riktningen i Gustaf III:s tidigare
regeringssätt". Ett bröstlidande slutade hennes lif,
på slottet Braisne, 14 okt. 1773. Jfr grefvinnan
d'Armaillé, "La comtesse d'Egmont, fille du maréchal
de Richelieu, 1740—1773. D'après ses lettres inédites
à Gustave III" (1890; svensk öfv. 1893), och G. Göthe,
"Ett porträtt" (i "Nord. tidskr.", 1890), där ett
af P. A. Hall utfördt miniatyrporträtt af grefvinnan
d'E. reproduceras samt en essay öfver henne meddelas.
Egna hem, socialvet., mindre bostadslägenheter,
med eller utan åtföljande jord, som bebos endast
af egaren (vanligen arbetare) och hans familj. På
de senare årtiondena har man skänkt synnerligt stor
uppmärksamhet åt
egna-hemsfrågan l.
egnahemsrörelsen,
som omfattar åtgärder dels för att åstadkomma
egna bostadslägenheter i städer, industrisamhällen
o. s. v., dels för att bereda jordbruksarbetarna
småjordbruk.
Af alla sätt att lösa bostadsfrågan i städer och
öfriga tättbebyggda samhällen torde egna-hemsidén
vara det bästa ur sanitär, moralisk och ekonomisk
synpunkt. I de stora hyreskasernerna är det ondt om
luft och ljus, och faran för smitta är betydlig. Men i
det fritt liggande, af trädgård omgifna "egna hemmet"
strömma luft och ljus till från alla sidor, faran för
smitta från andra familjer är obetydlig, och genom
trädgårdsbruket erhållas en nyttig förströelse och
ett godt tillskott af lifsmedel till hushållet. Det
egna hemmet verkar i hög grad uppfostrande, ökar
familjetrefnaden och skapar en god medborgaranda. Där
det bygges enligt sunda principer, blir det i längden
billigare än den hyrda lägenheten; det verkar nämligen
som en sparbössa, i hvilken under ungdomen nedlägges
öfverskott af kraft och penningar. Emellertid
bör egna-hemsbyggandet föregås af noggranna
undersökningar, om förutsättningar finnas för ett
lyckligt resultat. Alla människor kunna ej skaffa sig
egna hem, och vid åtskilliga platser böra egna hem
ej uppföras. Den, som har liten eller osäker inkomst
eller som på grund af arbetsförhållanden o. d. ofta
måste flytta från en plats till en annan, bör ej
tänka på att skaffa sig eget hem. Å orter, där jord
ej finnes att köpa, där industrien för en tynande
tillvaro eller hotar att förflyttas, kan det vara
förenadt med stor risk att uppföra egna hem. Särskildt
förmånlig är egna-hemsidén för tjänstemän (af
tjänstemännen bildade egna-hemsföreningar ha åt sig
under de senaste åren uppfört bostäder på Storängen
i Nacka och vid Stocksund) samt för arbetare i säker
och god ställning.
Hittills har egna-hemsidén i Sverige realiserats
förnämligast genom den enskilda spekulationen. Exempel
på hvart detta leder får man från utkanterna vid
de flesta större städer och municipalsamhällen,
där företagsamma spekulanter, gynnade af rådande
bostadsbrist, försålt tomtmark till egna hem, utan
att sörja för, att anordningarna vid det uppväxande
samhället blifvit tillfredsställande. Resultatet
häraf är därför
