öknen åt s. s. v. öfver oasen Djarabub; i s. är gränsen obestämd: stundom har egyptiska riket här sträckt sig långt öfver sjätte katarakten. Med E. i vidsträckt mening förstås den egyptiska staten, d. v. s. E. och dess biländer: Nubien och Sudan (Taka, Sennar, Kordofan samt Dar-Fur). E. i inskränkt mening omfattar Nildalen från Wadi Halfa upp till Medelhafvet, den i ö. liggande ökenremsan fram till Röda hafvet, ett vidsträckt område af Libyska öknen med de fem oaserna samt kusten v. om Alexandria till hafsbukten Solum; vidare större delen af Sinaihalfön och El-Arisch på asiatisk mark. Ytinnehållet beräknas till 994,300 kvkm. (i hvilken summa ej Sudanbesittningarna och de asiatiska medräknas), hvaraf 33,607 kvkm. odladt och bebyggdt land. Naturbeskaffenhet. Nedre E., deltat, som sträcker sig från Medelhafvet till Kairo, framträder såsom ett platt lågland, genomskuret af kanaler och dammar. Dess största utsträckning från n. till s. är 171 km. Växtligheten är mycket rik. — Öfre E. är en smal landremsa på Nilens bägge stränder. Ofvanför Kairo inramas Nildalen af brant mot floden nedstörtande höjdsträckningar, hvilka stundom nå ända till 350 m. höjd. De bestå af på försteningar synnerligen rik nummulitkalk. S. om Edfu vidtager en på kvarts rik sandsten, som vid Djebel Silsile tvingar in Nilen i en trång, af framskjutande klippväggar kantad strömfåra. Denna s. k. nubiska sandsten sträcker sig öfver flera tusen kvkm. upp till Sudan. Vid Assuan framsticker från Röda hafvet västerut en bergsträcka, bestående af granit, gnejs och syenit, hvilken bildar öfvergången mellan Öfre E. och Nubien. — Den österut liggande Arabiska öknen utgör en väldig, ända till 2,000 m. hög bergskedja, bestående hufvudsakligast af granit, syenit, diorit, porfyr, gnejs och glimmerskiffer. Till denna bergskedja ansluta sig bildningar af sandsten och — närmare Nilen — nummulitkalk. Arabiska öknen saknar ej vegetation, ehuru bergsplatåerna ej bära något spår däraf. Oaser saknas; i stället finnas, hufvudsakligast i norra delen, källor och naturliga cisterner, hvilka fyllas af regnvattnet. — Libyska öknen bildar en väldig platå, stenig och vattenfattig. S. om oasen Dachel består platån af nubisk sandsten, n. om samma oas hufvudsakligast af nummulitkalk. I ö. genomdrages Libyska öknen af ett nät oaser (de fem största från s. till n.: Charge, Dachel, Farafrah, Bahrijeh och Siwe). — Nildalens bredd varierar mellan 22 och 52 km.; bredden af det odlingsbara landet är ingenstädes öfver 15 km. Nilen är hufvudvillkoret och förutsättningen för den egyptiska civilisationens tillvaro och utveckling. "Egypten är en skänk af Nilen", säger Herodotos. Den feta gyttja, som floden aflagrar vid sin öfversvämning, är i mycket hög grad egnad att framkalla växtlighet. Under början af sitt lopp mot n. upptager Nilen större och smärre bifloder. Vid Kartum (15°) förenar sig Hvita Nilen med den från s. ö. kommande Blå Nilen. Ett par hundra km. längre norrut (17°) infaller Atbara. Från Assuan, vid flodens sista vattenfall ("första katarakten"; se plansch I, fig. 1), till Kairo flyter Nilen i en enda odelad strömfåra, till en början i riktning från s. till n. Efter att hafva öfverskridit 26:e breddgraden böjer floden sig mot n. v., som därefter blir hufvudriktningen. Ett stycke n. om Kairo delar den sig i tvenne armar, af hvilka den ena (västlig) utlöper vid Rosette, den andra (östlig) vid Damiette. I forntiden var antalet af Nilens utloppsarmar sju (från v. till ö.: den kanopiska, den bolbitinska, den sebennytiska, den fatnitiska, den mendesiska, den tanitiska och den pelusiska). Det forna deltat, som hade mynningarna af den pelusiska och den kanopiska Nilarmen till bas, har genom dessas igengrundande blifvit ett "litet delta", inneslutet mellan Rosette- och Damiette- (de forna bolbitinska och fatnitiska) armarna. Söder om den af klippor och sandreflar bildade kusten hafva dels Nilens öfversvämningar, dels hafvets inbrott åstadkommit stora kärr med bräckt vatten: Mariut, Burlos och Mensaleh m. fl. I det sistnämnda utmynnar Sueskanalen. Anledningen till Nilens öfversvämning äro väsentligen sommarregnen i Abessinien, hvilka komma Blå Nilen och Atbara att stiga. Ekvatorialregnen (nära Hvita Nilens källsjöar, Albert Njansa och Victoria Njansa) medföra blott mindre växlingar i vattenståndet. Första veckorna af juni begynner stigningen; efter midten af juli tilltager den alltmer. I slutet af sept. eller början af okt. har vattenmassan nått sin högsta höjd (se pl. I, fig. 2) och sjunker därefter tillbaka. Under jan., febr. och mars borttorkar vattnet från åkrarna, hvarefter Nilen mot slutet af maj åter når sitt lägsta vattenstånd. För att i största möjliga mån utnyttja öfversvämningen fördelas vattenmassan genom ett omfattande system kanaler och reservoarer. I öfverensstämmelse med Nilens stigande och fallande hade de gamle indelat sitt kalenderår i tre årstider, hvardera på fyra månader: 1:a årstiden benämndes šat, "öfversvämningstiden", och anses omfatta mån. juli—okt.; 2:a årstiden pert, "vintern", mån. nov.—febr.; 3:e årstiden šemu, "den varma årstiden", sommaren, mars—juni. -st -son. Klimatiska förhållanden. Den närliggande öknen påverkar E:s klimat på ett synnerligen välgörande sätt: öknens torra luft upptager lätt fuktighet. I Nedre E. kan man urskilja en varm och en kall årstid. Från april till sept. är hög temperatur rådande (medeltemperaturen för juli i Kairo 28,2° C., i Alexandria 26,4° C.); från okt. till slutet af mars råda modererade temperaturförhållanden (medeltemperaturen för Kairo och större delen af deltat 13°, för Alexandria 15° C.). Kallast är senare hälften af jan., motsvarande ungefär slutet af sept. hos oss. — I Öfre E. växlar temperaturen under vintern mellan 12° och 30° C.; under sommaren kan värmen stiga ända till 43° i skuggan. — Förutom de från Medelhafvet kommande svalkande nordanvindarna stryka äfven västanvindar fram, kännbart kyliga under vintern. På försommaren under ung. 50 dagar före sommarsolståndet blåser en torr sydlig vind, chamsin (se d. o.), som för med sig ett slags fint damm. I Öfre E. förekommer visserligen regn, men i regeln ytterst sällan. I Kairo kan man bevittna tämligen starka regnskurar; inåt landet är slagregn vanligare. I Alexandria och på deltats kust faller vintertiden ofta regn. -st -son. Såsom klimatisk kurort har E., framför allt de nordligare delarna däraf, varit rätt mycket anlitadt af bröstsjuka samt af patienter, lidande af reumatism, gikt, njur- och andra urinvägssjukdomar, från Europa, men omdömena om nyttan för sådana sjuka