af att om vintern uppehålla sig i detta land hafva från olika håll utfallit olika. En bland de viktigaste egenskaperna för att ett klimat skall vara välgörande för sjuklingar — snart sagdt af hvad slag som helst - är, att luften är så ren som möjligt. Denna egenskap hos luften är det, som — jämte inflytelserna af temperaturen, fuktigheten, vindarnas och markens beskaffenhet samt vegetation, vattentillgång m. m. — är bestämmande för en orts klimat i sanitärt hänseende. Om man emellertid i Egypten vill njuta af ren luft, får man icke stanna i någon af de stora städerna (Alexandria eller Kairo), utan, från slutet af nov. till midten af mars, lefva på en flodbåt å Nilen. Man undgår då inflytelserna af de utdunstningar, som äro följder af den stora bristen på renlighet i de egyptiska städerna och i de af lerkojor bestående byarna. Under sådana flodbåtsfärder njuter man i allmänhet af en mild nordisk sommartemperatur. Vid resor uti Öfre E. och i Nubien har man nästan ständigt en fullkomligt klar himmel, med en synnerligen ren och genomskinlig luft. Man har iakttagit, att luften på själfva Nilen, nedanför Assuan, samt i städerna vid denna flod om morgnarna håller omkr. 60 proc. fuktighet; men denna sjunker vid middagen till omkr. 30 proc. Ofvanför Assuan, i Nubien, är fuktighetshalten om morgnarna omkr. 26 proc. och går i jan. och febr. om middagarna ned till 20 proc. Luften är således i Öfre E. (mellan Kairo och Assuan) i det hela torr, i Nubien t. o. m. mycket torr. Erfarenheten har visat, att E:s under vintern tempererade, i allmänhet angenämt varma, i det hela torra klimat, genom sin rena luft på Nilen och de omedelbart angränsande ökenplatåerna är i hög grad lifvande för ämnesomsättningen i kroppen. Det är sant, att man kan emot E:s begagnande såsom klimatisk kurort anföra åtskilliga missgynnande och rätt viktiga biomständigheter, såsom dess aflägsenhet från Europa, vissa trakters dåliga hygien, brist på komfort för en sjukling och svårigheten att under en Nilresa, om sjukdomsfall inträffa, erhålla nödig vård af läkare samt för öfrigt en sådan resas dyrhet; vidare att landet i sig själft, såsom ingalunda naturskönt och mycket enformigt, icke erbjuder den resande någonting annat af intresse än det egendomliga orientaliska lifvet — flerstädes ett uselt och eländigt lif, särskildt i städerna och byarna — samt de häpnadsväckande minnesmärkena och ruinerna från den fornåldriga egyptiska kulturens blomstringstid. Om emellertid den sjukes krafter ännu äro någorlunda goda och den sjuke har tillfälle att skaffa sig angenämt sällskap under Nilresan, å en vanlig "dahabije" (se d. o.), så kan en sådan resa, förståndigt ordnad, vara på en gång i hög grad hälsobringande och ytterst intressant. — En nordbo bör icke komma till E. förrän i midten af nov., och han bör, såsom förut är nämndt, begynna Nilresan i slutet af samma månad samt utsträcka den till Nilens 2:a katarakt, vid Wadi Halfa (i Nubien). Återfärden bör ställas så, att man är tillbaka i Kairo i midten af mars. Senast i midten eller helst i början af april bör man lämna E. O. T. S. (I. H.) Tillgången på mineral är föga riklig. I de urberg, som bilda 1:a kataraktens botten, finnes syenit, en i den egyptiska skulpturen mycket använd stenart. Något nedom Assuan träffas en sandstensbildning, som i synnerhet vid det af ålder bearbetade Djebel Silsile är af förträfflig beskaffenhet. Från sistnämnda ort har byggnadsmaterial hämtats till ganska många bland de egyptiska templen. Vidare finner man i E. granit, koppar, salt, salpeter och alun, på sina ställen vid Röda hafvet petroleum och svafvel samt på Sinaihalfön turkoser. -st -son. Floran och faunan. Floran i nordligaste delen är Medelhafsflora. Ökentrakterna ega den för Sahara karakteristiska vegetationen med ssuak (Salvadora persica), akacior och tamarisker. Vid oaserna och längs Nilen är dadelpalmens hemland, och där växa sykomor (Ficus sycomorus), poppel (Populus euphratica) och tamarind. I landets södra del finnas utbredda gräsmarker, bildade af högväxta andropogoneer, med inströdda dumpalmer (Hyphæne thebaica). Karakteristiska äro äfven de glesa akacieskogarna. Forntidens E. var ett ytterst trädfattigt land. Af sädesslag förekomma hvete, durra (Sorghum), ris, majs och duchn (Pennisetum). Dessutom odlas bomull, lin, hampa, lök, linser, ärter och bönor. (Tobaksodling är absolut förbjuden.) Bland trädfrukter må nämnas dadlar, oranger, limoner, fikon, mandariner, oliver, persikor, aprikoser, kvitten, mullbär och granatäpplen. Andra där förekommande trädgårdsväxter äro sockerrör, vin, indigo, senap, meloner, sesam, spansk peppar och rosor (för beredning af rosenvatten) m. fl. Af lotusarter märkas den blå och hvita lotusen. Papyrusväxten (se Cyperus med fig.) är nu beståndbildande endast i Öfre E. — Ur djurvärlden må nämnas åsnan, som är mycket använd, samt den enpuckliga kamelen och hästen. Fordom tillhörde gasellen och flera antiloparter husdjuren, men numera träffas dessa djur endast i vildt tillstånd. Vid plogen användas oxen och buffeln. Boskapsskötsel, i synnerhet tjurafvel, är en viktig näringsgren. De större rofdjuren äro sällsyntare nu än på faraonernas tid, då t. ex. lejonjakt ofta idkades; af de mindre åter förekomma hyenan, räfven, schakalen och ichneumon ganska allmänt. Af fåglar påträffas storkar, vaktlar och dufvor i stor mängd, likaså kalkoner och höns. Bland roffåglarna märkas gamen, örnen, falken och gladan. Den heliga ibis är numera sällsynt; i likhet med flodhästen och krokodilen har den sökt sig till mer aflägsna Niltrakter. Sistnämnda kräldjur visar sig dock, ehuru sparsamt, i Öfre E. Af fiskar finnas många slags karparter, ålar m. fl. Af insekter må nämnas skalbaggar, särskildt den "heliga" skalbaggen (Ateuchus sacer, se d. o.), gräshoppor, moskiter, samt af de många ormarterna företrädesvis glasögonormen och cerastes. G. L—m. L—e. Befolkningen. Af det nuv. E:s befolkning, 9,734,405 (1897), utgöra bönderna, de s. k. fellaherna (ung. 2 mill.), kärnan. Dessa (jfr planschen Afrikanska folk, 5), liksom de mindre städernas invånare, äro öfver hufvud att anse såsom ättlingar af de gamle egypterna (hamitisk folkstam) och hafva stundom på ett förvånande sätt bibehållit dessas från monumenten kända typ. Renast återfinnes likväl denna typ hos de koptiske skrifvarna, köpmännen, guldsmederna och växlarna, hvilka sistnämnda, hvad affärsvana och förslagenhet vidkommer, kunna ställas jämsides med judarna. (Koptiska typer kunna ses å planschen Afrikanska folk, 60. 7.) Judarna äro, liksom turkarna, fåtaligt representerade. Araberna däremot äro många till antalet (25,000), särskildt i Kairo och oaserna (utom Siwe,