fördrifvande tillkommer dock Aahmes I. 18:e dynastien inleder det s. k. nya riket, E:s storhetstid. — Genom eröfringen af hyksos' hufvudfästning Avaris lyckades Aahmes I befria E. från främlingsoket. Han inträngde dessutom i Syrien och intog Saruhen i södra Palestina. Med lätthet hämmade han de mindre oroligheter, som uppstått vid E:s södra gräns. Hans son Amonhotep(Amenhotep l. Amenofis) I hade att kämpa mot grannarna i s. och i n. ö. Så ock dennes son Thotmes I, hvilkens välde enligt en inskrift sträckte sig från Eufrat till 3:e katarakten. Mot slutet af Thotmes I:s regering uppstodo häftiga tronföljdsstrider. Vidt skilda åsikter förfäktas rörande dessas utgång. Tills vidare kunna vi göra gällande, att af Thotmes I:s barn: Thotmes II, Hatšepsu och Thotmes III, synes dottern Hatšepsu redan under faderns lifstid haft stort inflytande och möjligen varit bestämd till tronföljare. Sonen Thotmes II blef dock närmaste efterträdaren — till namnet, ty såsom medregent uppträdde hans mäktiga syster. Efter broderns tidiga död styrde hon ensam hela E. Om krigsföretag nämna monumenten från Hatsepsus tid intet. Däremot berättas om en expedition till Punt, hvilken upplifvade de gamla handelsförbindelserna. För E:s inre glans var Hatšepsu lifligt verksam. Minnesmärken sådana som templet i Deir el-Bahri samt tillbyggnaden i rikstemplet i Karnak bära vittnesbörd därom. Till medregent upptog Hatšepsu snart nog Thotmes III, som sedermera efterträdde henne på tronen. Thotmes III är oss känd såsom E:s störste eröfrare under gamla tiden. I s. befäste han E:s gräns genom att utvidga de åldriga fästningsverken vid Semne och Kumme. Till länderna i n. ö. företog han ej mindre än 15 fälttåg, kufvade de syriska folken samt reste gränsstenen vid Eufrat. En storartad byggnadsverksamhet utvecklades ock af honom; spår af densamma möta oss nästan öfverallt i Öfre E. och Nubien. Efter ung. 54 års regering dog Thotmes III och efterträddes af sin son Amonhotep II. Syrerna gjorde genast uppror, men kufvades. Amonhotep II:s regering blef af kort varaktighet. Hans son Thotmes IV hade äfven att kufva oroligheter i Syrien. Thotmes IV:s son Amonhotep III lät försköna E. genom många praktfulla byggnadsverk. Bland de förnämsta må nämnas de äldre partierna i Luksortemplet samt Memnonskolosserna (se pl. II, fig. 4). Med hans son och efterträdare Amonhotep IV inträdde i E. viktiga religiösa förändringar. Tebes starka maktställning hade till följd, att dess lokalgud, Amon, ställt de öfriga gudomligheterna i skuggan. Genom rika donationer till Amons tempel hade nämnde guds prästerskap blifvit herre öfver vidsträckta besittningar och bildat en stark motvikt mot konungamakten. Amonhotep IV sökte inskränka Amonsprästernas inflytande och beslöt, på inrådan af Heliopolis' prästerskap, att genomföra en reformation. Guden Amon utsattes för genomgående förföljelse, hans bilder förstördes, och hans namn utplånades ej blott där det uppträdde ensamt, utan äfven där det ingick i något kungligt eller privat namn. Själf förändrade konungen sitt namn till Chut-en-aten, "solskifvans glans", öfvergaf Tebe såsom residensort, grundlade i Mellersta E. en ny hufvudstad, Tell-el-Amarna, och införde solskifvan såsom enda föremål för dyrkan — en återgång således till den gamla soldyrkan. Men reaktionen inträdde snart. Chut-en-atens efterträdare Ai flyttade sitt residens tillbaka till Tebe. Äfven en följande farao, Tutanchamon, härskade därstädes, men synes liksom Ai hafva byggt såväl på solskifvans tempel som på Amonstemplet i Karnak. Efter några mindre betydande regenter uppsteg på E:s tron Horemheb, med hvilken farao-reaktionen mot Amonhotep IV:s reformation fullständigt genomfördes. Horemheb häfdade kraftigt konungamakten och återinförde lagligt ordnade förhållanden. Ehuru tillhörande 18:e dynastien, betraktas han såsom den egentlige grundläggaren af 19:e dynastien. Ramses I:s regering var kort och föga händelserik. Under hans son Seti I började E. häftiga strider med Syrien. Chetafolket (se d. o.) hade där grundat ett mäktigt rike och hotade E:s anseende i främre Asien. Seti I sökte häfda E:s maktställning och företog därför krigståg inåt Palestina. Väl sammandrabbade han upprepade gånger med chetafolket, men utan nämnvärd framgång. Äfven mot de i v. boende libyerna har Seti I kämpat. För E:s inre förkofran uträttade han mycket; en del vägar till bergverken omlades eller nybyggdes, en gränskanal gräfdes mellan E. och Syrien, och en mängd tempel uppfördes. Efterträdaren, Ramses II (se pl. III, fig. 6), kom genast i fejd med grannarna i n. ö. Under sitt första fälttåg nöjde han sig med att hemsöka södra delen af Syrien; under sitt andra trängde han längre norrut och sammanstötte med chetafolket. Striderna blefvo långvariga och af allvarsam art (jfr pl. VI). Hufvuddrabbningen utkämpades vid staden Kadesch (vid Orontes). Efter en i början vacklande krigslycka fick Ramses II öfverhand och tvang chetakonungen till stillestånd. Gång på gång bröts detta, och Ramses II låg i strid med cheta ännu längre norrut. Fred blef dock snart sluten på villkor, att det egentliga Palestina skulle stå under E:s herravälde, under det att cheta bibehöll sin makt öfver Nord-Syrien. Freden bekräftades sedermera af ett förbund mellan E. och. cheta, hvilket bär datum af Ramses II:s 21:a regeringsår. Otaliga äro de byggnadsverk, som Ramses II utförde under sin långa regering. Flera städer anlades i Delta, bl. a. Ramses och Pithom. Särskildt den sistnämnda staden torde ha varit en af de platser, där israeliterna fingo slafva i den mäktige faraos tjänst. Inom konsten och litteraturen rådde stor lifaktighet — spår finnas äfven af skönlitteratur. Ramses II regerade 67 år; när han vid hög ålder dog, efterträdde honom hans son (den 13:e i ordningen) Merenptah (Menefta). Under hans regering utsattes E. för ett infall af främmande, norr ifrån kommande stammar, hvilka efter att hafva landat på Libyens kust förenade sig med libyerna och tågade mot Nildalen. Merenptah lyckades dock efter en blodig drabbning afvärja faran. Kort blef Merenptahs regeringstid: han var redan en gammal man, när han besteg E:s tron. Chetariket stod fortfarande på vänskaplig fot med E. Det är till slutet af Merenptahs regering, som man vanligen brukar förlägga israeliternas uttåg ur E. Seti II (se pl. III, fig. 5), som blef hans efterträdare, härskade ej länge. Häftiga tronstrider uppstodo, och vi finna på E:s tron efter hvarandra två usurpatorer, Amenmeses och Merenptah Si-ptah. Vid slutet af 19:e dynastien