var E. i fullständigt upplösningstillstånd. Setnecht, förste härskare af 20:e dynastien, återställde lugnet, öfriga faraoner af denna dynasti voro Ramses III och Ramses IV—XII. Ramses III besegrade först libyerna. Längre fram, i hans 8:e regeringsår, hotades E. af en stor folkvandring. En mängd olika folkslag bröt in öfver E. Ramses III visade sig dock situationen vuxen; i tvenne väldiga drabbningar — såväl till lands som till sjöss — tillintetgjorde han fullständigt främlingarnas krigsmakt. För öfrigt förflöt Ramses III:s regering jämförelsevis fredligt. Stora tempelbyggnader utfördes, och rikliga gåfvor bragtes E.s gudar, särskildt Amon. Härigenom steg ånyo prästernas makt. Under Ramses III:s efterträdare — alla mer eller mindre obetydliga regenter — gjorde sig denna prästerskapets särställning alltmer gällande och nådde sitt kulmen under Ramses XII, då öfversteprästen Herhor själf satte kronan på sitt hufvud. Den 20:e dynastien aflöstes af den 21:a dynastien, som har tillnamnet den Tanitiska. Härskarna af denna dynasti gjorde slut på översteprästernas i Tebe konungamakt genom att själfva bekläda det öfversteprästerliga ämbetet. Herhors ättlingar flydde till det i s. liggande Napata, där de grundlade en själfständig präststat. Längre fram blef denna en för E. farlig granne. Under 21:a dynastien proklamerade Nubien sin själfständighet, och E:s makt i Palestina upphörde. Scheschonk I, som inledde den 22:a dynastien, företog krigståg till Palestina och belägrade Jerusalem (i 5:e året af judakonungen Rehabeams regering). Litet vet man eljest om regenterna af denna dynasti. Deras makt undergräfdes af mäktiga chefer i spetsen för de utländske legosoldaterna. Riksenheten var fullkomligt upplöst. En ny dynasti, den 23:e, framträdde i Tanis. Under tiden hade Etiopien tillväxt i makt och så småningom underkastat sig Öfre E. Tefnecht (23:e dyn.), "furste af Sais och Memfis", sökte sätta en gräns för Etiopiens framryckning genom att bilda en koalition och under sin myndighet förena de nordegyptiska småstaterna. Pianchi, Etiopiens furste med säte i Napata, utsände då en stark här, som lyckades eröfra Memfis och tukta de lokala furstarna i deltat. Ehuru dessa nödgades erkänna Etiopiens öfverhöghet, blefvo de dock tämligen oberoende. Snart reste de sig åter under Bekenranf (Bokchoris), ende härskare af den 24:e dynastien. Schabaka, grekernas Sabakon, son till en viss Kaschta, som efterträdt Pianchi, kufvade resningen och störtade Bekenranf. Med Schabaka börjar E:s etiopiska dynasti, den 25:e. Genom att understödja de syriska småstaterna kommo han och hans efterföljare att inblanda sig i assyriernas politik, hvilket slutligen framkallade en invasion från de senares sida. Aššur-ahu-iddin (Assarhaddon) besegrade Taharka (3:e härskare af 25:e dynastien), gjorde E. tributskyldigt samt godkände en mängd lokala regenter, som under hans öfverhöghet hade att styra landet. Bland dessa var Necho den förnämste, förande titeln: "herre öfver Memfis och Sais". Ännu ett försök till frigörelse från det assyriska oket gjordes af Schabakas son Tanuatamon, men misslyckades. Assyriernas herravälde öfver E. blef af kort varaktighet. En mängd lokala furstar, sinsemellan befryndade, styrde fortfarande själfständigt sina särskilda områden och gemensamt hela E., dock under assyrisk öfverhöghet. Denna gemensamhetsstyrelse var den s. k. dodekarkien (se d. o.). Den förnämste bland dess medlemmar var Nechos son Psametik i Sais. Begagnande sig af konung Gyges' i Lydien revolt mot Aššur-bani-apal och med hjälp af kariska och joniska legosoldater, lyckades Psametik (663—609) fördrifva de assyriska besättningstrupperna (663) och så småningom återförena hela E. under sin spira. Den nya saitiska staten (26:e dynastien) var därmed bildad. E. upplefde en ny blomstringstid. Ehuru stor lifaktighet utvecklades på snart sagdt alla områden, egde dock ej någon nydaning rum. 26:e dynastien var snarare en restaurationens tid. På konstens område återgick man till gamla väldets förebilder, språket och skriften arkaiserades, och gamla religiösa urkunder kommo åter till sin rätt. I statslifvet märktes ock en återgång till hvad som förut varit: en mängd ämbeten från gamla väldet återupprättades. Psametiks son Necho (609—594) fullföljde sin faders verk. Försök gjordes att genom kanalgräfning ånyo sammanbinda Nildalen med Röda hafvet. Företaget, som kostat många människolif, afbröts på grund af ett orakelsvar, att man arbetade för barbarers räkning. För att utvidga E:s område inföll Necho i Syrien, besegrade vid Megiddo judakonungen Josia och återeröfrade E:s besittningar i Palestina-Syrien. De gingo snart förlorade. Nebukadnessar drog i fält mot Necho och tvang honom genom segern vid Karkemisch att utrymma Syrien. Nechos son Psametik II (594—588) är såsom regent föga känd. Han efterträddes af Uah-ab-ra, grekernas Apries, bibelns Hofra (588—569), hvilken sökte återvinna Syrien. Men Nebukadnessar omintetgjorde planen. I E. hade emellertid inre oroligheter uppstått. Den libyske konungen Adikran hade för att häfda sin makt gentemot Cyrene begärt hjälp af Apries. Denne utsände trupper, bestående uteslutande af den egyptiska krigskastens medlemmar — legosoldaterna behöll han hemma. Då nu krigsföretaget mot Cyrene misslyckades, gjorde de egyptiska hjälptrupperna, uppbragta öfver Apries' partiskhet för legosoldaterna, på återtåget uppror. Apries' förtrogne, Amasis, som utsändes för att mäkla, begagnade sig af tillfället och lät af de upproriske utropa sig till konung. Underrättad härom, samlade Apries sina legotrupper, mötte egypterna under Amasis i västra deltat, men blef besegrad och tillfångatagen. Amasis (569—526) upprätthöll fredliga och gynnsamma förbindelser med utlandet. I synnerhet odlades vänskapen med de grekiska staterna. Af intresse är, att i E. särskildt område anvisades åt de grekiske köpmännen. I närheten af Sais, vid Nilens västra arm, fingo dessa tillåtelse att på sitt hemlands vis bygga och bo. Där grundades Naukratis, som inom kort blef E:s viktigaste handelsstad. Under Amasis' sista regeringsår hotades E. af det af Cyrus (550) grundade mäktiga persiska riket. Amasis' efterträdare, Psametik III, var knappt uppstigen på E:s tron, förrän persiske konungen Kambyses trängde inom E:s gränser. Vid Pelusium besegrades den egyptiska hären, och perserna voro i okvald besittning af E. (525). E. under perserna, Alexander den store, Ptolemaierna och Rom (525 f. Kr.—640). Med slaget vid Pelusium inleddes en ny dynasti, den 27:e. E. regeras nu af persiska konungar. Kambyses