bibehöll faraonernas statsskick och lät den gamla religionen förbli oantastad. Han efterträddes af Darius I, som verkade på allt sätt för E:s utveckling. Han fullbordade den af Necho påbörjade förbindelsen mellan Nilen och Röda hafvet. Under hans efterträdare sökte E. flera gånger frigöra sig från persernas herravälde. Tidtals lyckades detta, och vi finna smärre inhemska regenter. Manetho har fördelat dessa på tre dynastier: 28—30 (saiter, mendesier, sebennyter). Särskildt konungarna af den sistnämnda dynastien: Nechtanebo I, Tachos och Nechtanebo II förtjäna att ihågkommas. 332 införlifvade Alexander den store E. med sitt världsrike. Efter dess sönderfallande och delning mellan diadocherna tillföll E. Ptolemaios, hvars dynasti i början höjde och utvidgade detsamma. Landet ingrep då ännu en gång på ett glänsande sätt i världskulturens gång, dock icke längre med stöd af sin egen nationella kraft, utan med främlingars hjälp. Den inhemska religionen och dess bruk tolererades, massor af tempel uppfördes, pryddes med outtömliga skatter af inskrifter och riktades med kungliga skänker. De infödde styrdes efter sina egna lagar. Men det gamla E. var ej mer. Grekisk bildning och grekiskt tungomål voro förhärskande vid hofvet samt i hufvudstaden, Alexandria — medelpunkten för hellenisk dikt och forskning samt världshandelns säte —, och trängde delvis, framför allt i Nedre E., äfven ned till befolkningen. Väl hade den nationella konsten, särskildt arkitekturen, att glädja sig åt ett fortsatt lif, men liksom allt annat blef den starkt påverkad af det främmande och förlorade i många afseenden sin egendomliga färg. Under de senare Ptolemaierna, beryktade för sitt sedefördärf, förföll staten alltmer, och under Kleopatra blef den ett lättvunnet byte för romarna. Slaget vid Actium (31 f. Kr.) afgjorde dess öde. "Roms kornbod" förblef under Roms välde, tills detta världsrike delades, 395, då E. tillföll Östromerska riket. Litt.: Samlingsverk. Franska expeditionens "Description de d'Égypte" (1809—13; ny uppl. i 26 bd, 1821—30, med 12 bd planscher); Rosellini, "Monumenti dell' Egitto e della Nubia" (9 bd text, 3 bd planscher, 1832—44); Lepsius, "Denkmäler aus Ägypten und Äthiopien" (12 bd, 1849—59; 4 suppl. bd, 1897—1904); J. F. Champollion, "Monuments de l'Égypte et de la Nubie: Notices descriptives" (4 bd, 1835—45); H. Brugsch, "Thesaurus inscriptionum ægyptiacarum" (6 bd, 1882—91); E. de Rougé, "Inscriptions hiéroglyphiques copiées en Égypte" (4 hftn, 1877—79) samt "Inscriptions et notices recueillies à Edfou" (2 bd, 1879—80); A. Mariette, "Monuments divers recueillis en Égypte et en Nubie" (28 hftn, 1872—89), "Karnak" (1875), "Dendérah" (6 bd, 1873—80), "Catalogue général des monuments d'Abydos" (1880), "Les Mastaba de l'ancien empire" (8 hftn, 1882—86); J. v. Dümichen, "Historische inschriften altaegyptischer denkmäler" (2 bd, 1867—69), "Geographische inschriften" (1865—66), "Altaegyptische kalenderinschriften" (1866), "Altägyptische tempelinschriften" (1867); E. v. Bergmann, "Hieroglyphische inschriften" (3 hftn, 1878—79); K. Piehl, "Inscriptions hiéroglyphiques recueillies en Europe et en Égypte" (3 bd, 1886—1903); publikationer af "Egypt exploration fund" (från 1883), "Archæological survey of Egypt" (från 1890), "Egyptian research account" (från 1896). — Historia: H. Brugsch, "Geschichte Aegyptens" (1877); Ed. Meyer, "Geschichte des altertums" (bd 1—2, 1884—93), "Geschichte des alten Aegyptens" (1887, i Onckens "Allgem. geschichte"); G. Maspero, "Histoire ancienne des peuples de l'Orient classique" (3 bd, 1894—99), "Histoire ancienne des peuples de l'Orient" (6:e uppl. 1904); Flinders Petrie, "History of Egypt" (3 bd, 1894—1905); Fr. W. v. Bissing, "Geschichte Ägyptens im umriss" (1904); J. H. Breasted, "History of Egypt" (1905); Mahaffy, "History of Egypt under the Ptolemaic dynasty" (1899); J. G. Milne, "History of Egypt under roman rule" (1898). — Arkeologi och konsthistoria: G. Maspero, "L'archéologie égyptienne" (1887, tysk uppl. af G. Steindorff, 1889); Perrot och Chipiez, "Histoire de l'art dans l'antiquité" (bd 1, 1882, tysk uppl. af Pietschmann, 1884); W. Spiegelberg, "Geschichte der ägyptischen kunst" (1903); v. Bissing, "Denkmäler ägyptischer sculptur" (1906 ff.); P. Pierret, "Dictionnaire d'archéologie égyptienne" (1875); M. Brodrick och A. Anderson Morton, "A concise dictionary of egyptian archæology" (1902). — Religion: P. Le Page Renouf, "Lectures on the origin and growth of religion" (1880, svensk uppl. af Piehl, 1881); H. Brugsch, "Religion und mythologie der alten aegypter" (1891); A. Wiedemann, "Die religion der alten ägypter" (1890). — Kulturhistoriska arbeten och populära skrifter: J. G. Wilkinson, "Manners and customs of the ancient egyptians" (3 bd, 1837; 2:a ser. 3 bd, 1841; flera uppl.); H. Stephan, "Das heutige Aegypten" (1872); J. Lieblein, "Det gamla Egypten i dess skrift" (1877) och "Det gamla Egypten i dess minnesmärken och i dess förhållande till Palestina och Grekland" (s. å., "Vår tids forskning", bd 4); G. Ebers, "Aegypten in bild und wort" (2 bd, 1879—80); A. Erman, "Aegypten und aegyptisches leben im altertum" (2 bd, 1885—87); K. Piehl, "Från Nilens stränder" (1895) och "Bilder från Egypten" (1896). I B. Cronstrands "Efterlemnade skrifter" (1878) finnas meddelanden om E. — Reseskildringar finnas af E. Pococke, K. Niebuhr, J. L. Burckhardt, H. Brugsch, R. Lepsius, O. von Knorring och A. B. de Guerville (sv. öfv. 1906). — Resehandböcker af Meyer, Bædeker och Murray. K. P. (-st -son.) E. en del af det arabiska kalifatet (omkr. 640—870). Då Amru l. Amr ibn al-Assi (se d. o.) eröfrade E. omkr. 640, öfvergick landet i kalifernas händer. Därefter blef, genom islams utbredning, det arabisk-muhammedanska elementet härskande, hvilket det fortfarit att vara ända till nyaste tid. Alexandrias glans slocknade; dess lärde flydde till Konstantinopel, och världshandeln flyttade sig därifrån. Under de första kalifdynastierna, omajjaderna (661—750) och abbasiderna (750—870), var det dock ännu en härd för muhammedansk bildning och konst; men den allmänna förvirring, som följde på kalifatets sönderfallande, bragte det i ett allt beklagansvärdare tillstånd, och befolkningen suckade under ett ostadigt och godtyckligt främlingsvälde. E. såsom själfständig muhammedansk stat (870—1517). 870 gjorde sig ståthållaren Ahmed ibn Tulun oberoende af den abbasidiske kalifen, och hans dynasti, tuluniderna, rådde därefter öfver E. till