933. E. återförenades nu för föga mer än ett år med kalifatet, men redan 935 gjorde sig ståthållaren Muhammed el-Ikschid oberoende, och hans ätt, ikschididerna, rådde öfver landet till 969, då det eröfrades af Mu‘iss-ad-din af fatimidernas (se d. o.) dynasti. Denne från Tripolis kommande eröfrares fältherre Djauhar grundlade Masr el-kahira (d. ä. "det segerrika Masr", nuv. Kairo), som sedan förblifvit E:s hufvudstad. De fatimidiske kaliferna (969—1171), i början mäktiga och eröfrande, fingo slutligen se Jerusalems kristna konungar framför Kairos portar och tvungos att söka hjälp hos sina trosfränder seldschukerna i Syrien. Den frejdade Saladin, Ejubs son, åtföljde den seldschukiska undsättningshär, som anfördes af hans farbror Schirkuh, hvilken 1168 gjorde sig själf till E:s vesir. 1169 efterträddes han af Saladin, som då snart stötte bort fatimidkalifen och för egen räkning tog landet i besittning, 1171. Saladin (se d. o.), stiftaren af ejubidernas härskarätt (1171—1250), förenade E. jämte Syrien, delar af Arabien och Eufratländerna m. m. under sin spira. Efter hans död (1193) blef E., under en af hans söner, åter ett rike för sig. En af Saladins efterträdare, Melik es-Salih (Ejub), köpte omkr. 1240 tusentals slafvar från Tjerkessien och Turan, lät öfva dem i vapnens bruk och bildade af dem en fruktansvärd lifvakt, det s. k. mamlukernas (d. ä. slafvarnas) garde. (I mindre skala tyckas dylika slafköp ha egt rum redan under fatimiderna.) Hans efterträdare, Turan-schah, hvilken 1250 tillfångatagit Ludvig den helige under dennes korståg och sedan lössläppt honom mot en dryg lösesumma, blef s. å. mördad af mamlukerna, hvilka nu blefvo E:s herrar. Mamlukerna förde ett fasansfullt regemente, och deras sultaner, hvilka efterträdde hvarandra i rask följd, slutade oftast så, att de med sitt eget blod färgade den tron, som de vunnit genom att utgjuta sina företrädares. Trots sina inbördes strider utvecklade mamlukerna under de turanske bachriternas l. baharidernas dynasti (1260—1382), särskildt under Bibars I (se d. o.) och Nasir ed-din Muhammed (1293—1341), en förvånande kraft utåt. De jagade mongolerna öfver Eufrat, förstörde de sista spillrorna af de västerländske kristnes välde i Syrien (genom eröfringen af Acre 1291) och blefvo härskare öfver ett rike, lika stort som fordom Saladins. I rättrogna muhammedaners ögon vann E. ej ringa glans därigenom, att Bibars 1261 gaf fristad i Kairo åt en ättling af de abbasidiske kaliferna i Bagdad, hvarefter vid därvarande hof som ett ärftligt andligt ämbete upprätthölls ett skuggkalifat ända till landets eröfring af turkarna 1517 (jfr Kalifat). Med den frejdade Barkuk, som 1382 störtade den siste bachritiske regenten och dog 1399, bestegs tronen af en ny mamlukdynasti, de tjerkessiske bordjiternas. Den mest betydande af dithörande mamluksultaner var Kansuh el-Ghury (1501—16), hvilken 1503—13 bekrigade portugiserna i Indiska oceanen för att åt sig och venezianerna rädda handeln på Indien. Genom det stöd han lämnade schah Ismaîl Safi i Persien kom han i tvist med osmanerna, och deras sultan Selim I, som ytterligare harmades öfver, att Kansuh gifvit fristad i E. åt en turkisk tronpretendent, inföll 1516 i Syrien och slog mamlukhären vid Marj-Dabik nära Aleppo. Kansuh stupade, och hans efterträdare, Tuman bej, den siste mamluksultanen, förmådde ej hindra Selim från att 1517 eröfra Kairo och hela E. E. såsom turkisk provins till Bonapartes expedition (1517—1798). Selim lät styra den nya provinsen genom ofta ombytta turkiska ståthållare, men mamlukernas välde var dock störtadt mera till formen än i verkligheten. De mamlukiske provinshöfdingarna (bejerna) härskade nämligen nästan oinskränkt, hvar i sin ort, och deras valde ledare, som fick titeln scheich-ul-beled ("landets höfding") blef ofta den verklige regenten, medan den turkiske paschans makt var illusorisk. Den infödda befolkningen förtrycktes lika skoningslöst som före den turkiska eröfringen. En af de mäktige provinshöfdingarna, Ali bej, 1763 vald till scheich-ul-beled, förklarade sig 1768 oberoende af den turkiske sultanen och lät genom scheriffen af Mekka utropa sig till storsultan öfver E. Han inryckte äfven eröfrande i Syrien, men blef där mördad, hvarefter några andra bejer, till namnet erkännande Portens öfverhöghet, ryckte till sig regeringsmakten i E. En vändpunkt i det af mamlukernas vilda krigarkast utpinade landets historia inträdde genom Napoleon Bonapartes, närmast af förhoppningar om att kunna tillintetgöra Englands levantiska handel och makt i Asien föranledda, ryktbara expedition till E. 1798. E. från Bonapartes expedition till den engelska ockupationen (1798—1882). I spetsen för 40,000 man och med en väldig transportflotta gick Bonaparte i maj 1798 till segels i Toulon. Under vägen eröfrade han Malta, och 1 juli landsteg han vid Alexandria — allt under det engelsmännen med en fruktansvärd flotta under Nelson spanade efter honom ute på hafvet. Den franska flottan ankrade vid Abukir, men Bonaparte, som tagit Alexandria med storm, ryckte an mot Kairo. Mamlukerna, som till en början öfverraskades, angrepo fransmännen under vägen, men utan framgång, och blefvo i grund slagna vid pyramiderna, 21 juli. Medan Bonaparte fullbordade Nedre E:s eröfring, förstörde engelsmännen, under Nelson, den franska flottan vid Abukir (1 aug.). Denna händelse gaf Turkiet, under hvilket land E. då lydde, mod att förklara fransmännen krig. Bonaparte inväntade ej den nye fiendens ankomst, utan uppsökte honom i Syrien. Efter ett tre månaders fälttåg (febr.—maj 1799), hvarunder han förgäfves belägrade det af Achmed Djessar och sir Sidney Smith försvarade S:t Jean d'Acre, återvände han till E., hvarest under tiden en turkisk kår hade landstigit och eröfrat Abukir. Sedan Bonaparte, 25 juli 1799, tillintetgjort denna kår, återvände han i aug., af politiska skäl, hemligen till Europa och lämnade E:s försvar åt general Kléber. Denne omintetgjorde ett nytt turkiskt landstigningsförsök, 1 nov. 1799, och vann 20 mars 1800 vid Matarije (Heliopolis) en lysande seger öfver storvesirens åtta gånger starkare här. Menou, hvilken, efter det Kléber 14 juni 1800 blifvit mördad, öfvertagit befälet, led flera gånger nederlag mot den under sir Ralph Abercrombys befäl stående engelska kår, som i mars 1801 landstigit, och tvangs af dennes efterträdare, general Hutchinson, att 1 sept. 1801 sträcka gevär i Alexandria. Fransmännens expedition förverkligade visserligen