ej de med densamma åsyftade högtflygande planerna, men återskänkte i stället mänskligheten ett par årtusenden af dess civilisationshistoria. Bonaparte, liksom fordom Alexander den store, åtföljdes nämligen på sitt tåg af en hel stab af lärde, hvilka, under skydd af franska bajonetter, anställde forskningar, i synnerhet arkeologiska, och därigenom började sprida ljus öfver det gamla sagolandets forntid (se Egyptologi). För öfrigt medförde händelserna under åren 1798—1801 den erfarenheten, att E., framför allt genom sitt i kommersiellt och politiskt afseende viktiga läge, icke längre kunde lämnas utan afseende af Europas statsmän. Också hafva alltsedan den franska expeditionen både vetenskapen och den internationella politiken mer och mer dragit detta land inom den europeiska kulturens krets. Efter fransmännens aftåg försökte mamlukerna att med brittisk hjälp återupprätta sitt välde; men genom de albanesiska truppernas tapperhet lyckades Turkiet omintetgöra detta försök. En af dessa truppers dugligaste befälhafvare, den äregirige och kraftfulle Muhammed Ali, blef 1805 landets guvernör, och med hans förvaltning började ett nytt tidsskede i E:s historia. En brittisk expedition till E. 1807 medförde en rad svåra förluster för engelsmännen och ledde till den snöpliga kapitulationen vid El-Hamad. De förnämste mamlukerna lockades af Muhammed Ali några år senare förrädiskt till en fest i Kairo, och där lät han (1 mars 1811) nedskjuta dem, hvarefter ett allmänt blodbad anställdes på mamlukerna. Sålunda gjorde han sig till herre öfver E., där han genom en rad af reformer gaf sin makt åtminstone skenbar styrka och landet ordning: han upprättade en inhemsk armé, som inöfvades på europeiskt vis, han lät bygga en flotta och utföra storartade kanal- och dammbyggnader (bl. a. Mahmudijekanalen, mellan Alexandria och Nilen) samt införde bomullsodling och en dock med rätt konstlade medel upprätthållen fabriksindustri. De oerhördt stora summor, som kräfdes för hans organisationer och krigsföretag, skaffade han sig genom reduktioner af moskéers och fromma stiftelsers gods samt genom att tillegna sig enskilda personers jord och införa ett tryckande monopoliserings- och beskattningssystem. Sedan Muhammed Ali fått E. fullkomligt i sin hand samt därjämte ökat sitt område och sitt namns glans genom betydande eröfringar, dels på Arabiens västkust efter ett framgångsrikt krig med vahhabiterna (1811—18), dels i Nubien och Kordofan (1820—22), koncentrerade han sina ansträngningar på att göra sig fullständigt fri från beroendet af Porten och med fransk hjälp grunda ett stort levantiskt välde. (Se härom närmare art. Muhammed Ali). Fastän han energiskt understödt sultanen mot de upproriske grekerna (1821—28), grep han 1831 till vapen mot sin öfverherre, och hans son Ibrahim aftvang, efter ett segerrikt fälttåg i Syrien och Mindre Asien, sultanen fredsfördraget i Kutaia (6 maj 1833), hvarigenom denne — under fransk-engelsk påtryckning, framkallad af faran för en rysk intervention — ökade Muhammed Alis ståthållarskap för lifstiden med Syrien. Stridens förnyade utbrott (1839) ledde till en af lord Palmerston skickligt ledd intervention af stormakterna (utom Frankrike), och Muhammed Ali måste nöja sig med E. och de eröfrade Nilländerna som ärftligt ståthållarskap med senioratsarfföljd efter turkisk lag, hvarjämte han nödgades minska härens styrka, erlägga årlig tribut, uppbära skatterna i sultanens namn och föra turkisk flagga (hatt-i-scherifen af 13 febr. 1841). Muhammed Ali var nu en bruten man och blef under sina sista år svagsint, hvadan regeringen öfvertogs först af Ibrahim (juli—nov. 1848) och efter dennes död af Muhammeds sonson Abbas pascha, hvilken, vid farfaderns död (2 aug. 1849) också formellt blef hans efterträdare. Under hans regeringstid (1849—54) inträdde en rätt våldsam muhammedansk reaktion mot Muhammed Alis "europeiserande" politik: monopolen afskaffades, fabrikerna stängdes, krigsmakten minskades ytterligare o. s. v. Under Krimkriget lämnade Abbas sin öfverherre sultanen lojalt understöd genom en egyptisk hjälpkår. Abbas, som 13 juli 1854 fanns död i ett ensligt palats, troligen mördad af några slafvar, efterträddes af sin farbroder Said pascha (1854—63), hvilken erhållit en vårdad fransk uppfostran och särskildt i början af sin regering vidtog flera om upplyst klokhet vittnande styrelseåtgärder. De århundraden igenom och ej minst under Muhammed Ali skoningslöst förtryckte och genom dryga skatter och dagsverken utpinade bönderna (fellaherna) återfingo visserligen ej eganderätten till jorden, men erhöllo dock genom dagsverkstvångets inskränkande och ökad förfoganderätt öfver skörden afsevärd lindring i sin svåra ställning. Said införde äfven en bestämd skillnad mellan sina personliga utgifter och statens samt utfärdade lagar mot slafveri och slafhandel. För kommunikationerna sörjde han bl. a. genom beviljande (1856) af koncession åt ett af F. de Lesseps bildadt bolag för byggande af en kanal genom näset vid Sues, hvarjämte järnvägslinjen Alexandria—Kairo fullbordades under hans regering. Men trots de goda åtgärderna för landets lyftning gjorde det allmänna välståndet inga framsteg, ty Saids slösande frikostighet och dyrbara hofhållning slukade alla tillgångar. Said dog 18 jan. 1863. Hans efterträdare var Ibrahim paschas son Ismail (1863—79). De stora politiska och militära framgångarna, den rastlösa verksamheten för landets materiella förkofran, Sueskanalens fullbordan och högtidliga öppnande under ruinerande ståt (nov. 1869), den uppmärksamhet, som skänktes Europas opinioner, vetenskap och konst, allt detta kastade ett förvillande sken af storhet och förfining öfver början af Ismails regering — den man, som med sina brådstörtade reformer tycktes framför allt fika efter Europas bifallssorl och penningar, och som frossade i orientalisk yppighet på europeiska kapital samt slutligen nödgades såsom bankrutter gå från land och rike. En af Ismails första regeringsåtgärder var att, i sin myndighets intresse, söka inskränka de rättigheter Sueskanalbolaget fått af hans företrädare eller själf tillvällat sig, t. ex. dagsverke af befolkningen och stora landsträckor på kanalens båda sidor. Efter långvariga underhandlingar, i hvilka kejsar Napoleon togs till skiljedomare och fällde utslaget, uppgjordes 1864 en någorlunda tillfredsställande öfverenskommelse, men först sedan Ismail förbundit sig att gifva bolaget oerhördt stora summor i ersättning. Dyrt måste Ismail också betala hvarje eftergift, som Porten gjorde i sin öfverhöghet öfver E. Fermanen af 21 maj 1866 ändrade