den förut gällande (seniorats-)arfföljden till hans förmån därhän, att ståthållarvärdigheten blef ärftlig för hans manliga efterkommande i rakt nedstigande led, och fermanen af 8 juni 1867 förlänade honom titeln "kediv" ("härskare") i st. f. "vali" (ståthållare). Efter att tid efter annan ha köpt sig nya ökade rättigheter samt därvid på gåfvor åt sultanen och mutor åt hans hofgunstlingar nedlagt stora penningsummor, förvärfvade Ismail slutligen genom fermanen af 8 juni 1873, hvilken upphäfde alla föregående specialfermaner, nästan fullständig politisk själfständighet åt E. De enda inskränkningar Ismail måste underkasta sig voro, att han skulle låta prägla myntet i sultanens namn, vid armén och flottan begagna turkisk fana och flagga samt årligen, såsom tecken till sitt vasallskap, betala sultanen en jämförelsevis obetydlig tributsumma (inemot 14 mill. kr.). Äfven genom eröfringar sökte Ismail öka sin makt. 1869—73 lade engelsmannen Baker i spetsen för en kostsam expedition uppför Nilen hela flodlandet upp till de stora källsjöarna under kedivens spira. Schweizaren Munzinger eröfrade 1872 för E:s räkning ett par distrikt (Bogos och Mensa) i norra Abessinien, men Ismails försök 1875—77 att intaga återstoden af detta rike misslyckades, hvaremot det stora landet Dar-Fur 1874 eröfrades af egyptiska trupper. En af kedivens son Hassan anförd kår på 6,000 man sändes under rysk-turkiska kriget till sultanens hjälp. Jämsides med Ismails försök att höja E:s yttre makt pågingo hans af europeiska rådgifvare ifrigt uppmuntrade och i pressen förhärligade reformsträfvanden: ett slags folkrepresentation infördes (1866), internationella domstolar för afdömande af tvister mellan infödingar och främlingar upprättades (1875; se därom Internationella domstolar), den traditionella koranrätten ersattes genom en på europeiska rättsgrundsatser hvilande lagbok (promulgerad 1 jan. 1876), den koptiska årsberäkningen måste vika för den gregorianska kalendern (1875), järnvägs- och ångbåtslinjer upprättades, ett ordnadt post- och telegrafväsen infördes o. s. v. Krigsföretagen, reformerna, ett hejdlöst slöseri och — ej minst — de europeiske ockrare, som anlitades vid de allt tätare återkommande nya statslånens upptagande, bragte snart finanserna i en ohjälplig förvirring. I nov. 1875 måste kediven för omkr. 4 mill. pd st. sälja sina 176,602 Sueskanalaktier till England och inhämta råd af en till E. utsänd skicklig engelsk finansman (Cave), på hvars yrkande en stor del af statsinkomsterna i maj 1876 ställdes under internationell kontroll (caisse de la dette). Men intet hjälpte. I maj 1876 inställde Ismail utbetalningen af de förfallna räntorna på såväl sina egna som statens lån. England måste slutligen träda emellan med förskott för utbetalningen af de förfallna räntekupongerna, hvilka till största delen befunno sig i händerna på engelsmän. Frankrike och England sökte därefter en längre tid gemensamt (the dual control) ordna de egyptiska finanserna. Utledsen vid dessa makters förmynderskap, afskedade kediven, i april 1879, sin i sept. 1878 tillsatta "konstitutionella" ministär (Nubar pascha var premiärminister, engelsmannen Rivers Wilson finansminister och fransmannen de Blignières arbetsminister) samt kungjorde en "nationell" finansplan, genom hvilken de europeiske fordringsegarna lupo fara att förlora sina penningar. Tyskland, Österrike-Ungern och Frankrike protesterade mot kedivens åtgärd, och han uppmanades att abdikera. Då Ismail nu vände sig till sultanen med begäran om förhållningsorder, gaf denne vika för västmakternas påtryckningar och förklarade honom afsatt (26 jan. 1879) samt underrättade honom om, att hans son Tevfik (f. 1852) utsetts till hans efterträdare. Ismail måste foga sig i det oundvikliga; han tillbragte sina sista år i Europa och afled i Konstantinopel 1895. Tevfik (1879--92) återupplifvade i sept. 1879 anordningen med finansernas skötsel genom en engelsk och en fransk kommissarie i gemenskap ("the dual control"), och de båda kommissarierna (Evelyn Baring och de Blignières) lyckades återupptaga räntebetalningen på skulder och bringa budgeten någorlunda i jämvikt. De saknade emellertid maktmedel att vid konflikter med de egyptiske statsmännen göra sin mening gällande, Baring förflyttades redan 1880 till Indien, och mot "främlingsväldet" uppkom starkt missnöje, särskildt framkalladt af att räfst anställts med den snikna ämbetsmannakåren och att hären förminskats. Ett språkrör funno de missnöjde i Achmed Arabi pascha (se Arabi), en infödd officer, som ställde sig i spetsen för ett militäriskt nationellt parti, förmådde kediven att (sept. 1881) afskeda premiärministern Riaz pascha och sammankalla en notabelförsamling, hvarpå Arabi 1882 som krigsminister pockade på upphäfvande af den europeiska finanskontrollen och de främmande ämbetsmännens aflägsnande. Då den mot utlänningarna upphetsade pöbeln tillställde blodiga uppträden i Alexandria (11 juni s. å.) och Arabi armerade forten däromkring, föranleddes däraf befälhafvaren för den utanför staden liggande engelska eskadern att bombardera Alexandria (11--13 juli) och intaga forten. Den till följd däraf i staden utbrytande anarkien nödvändiggjorde Alexandrias besättande med engelska trupper. Arabis resning kufvades sedan genom general Wolseleys seger vid Tell el-Kebir (13 sept.), och med stöd af den brittiska ockupationshären återställdes kedivens myndighet. J. Th. W. (V. S-g.) E. under den engelska ockupationen (sept. 1882-- närv. tid). Frankrike hade afböjt det engelska förslaget om gemensam intervention, och den genom ockupationen återställda ordningens tryggande kom därför att åligga England ensamt. Mot allmän förväntan proklamerades ej något brittiskt protektorat, men utrikesministern lord Granville meddelade (3 jan. 1883) stormakterna, att ockupationshären skulle stanna, till dess "landets tillstånd och organiseringen af lämpliga medel för upprätthållande af kedivens myndighet medgåfve dess återkallande". Under tiden förbehöll sig engelska regeringen att "gifva råd med syfte att trygga, att den nyupprättade ordningen blir af tillfredsställande karaktär och innefattar elementen af stabilitet och framåtskridande". Denna rådgifvande myndighet har sedan alltjämt utöfvats af brittiske generalkonsuln i Kairo, hvilken äfven -- i likhet med bl. a. den franske -- för titeln "ministre plénipotentiaire". Till namnet blott en utaf diplomatiska kårens medlemmar, är han faktiskt E:s regent. Ämbetet innehades först af sir E. Malet, men sedan jan. 1884 har denna post oafbrutet fyllts af sir Evelyn Baring (nu lord Cromer, se Baring 10). I sina instruktioner till denne (af 2 jan. 1884) framhöll Granville, att engelska