regeringens råd i viktiga statsangelägenheter måste följas och att "de ministrar och provinsguvernörer, som icke foga sig därefter, måste upphöra att inneha sina ämbeten". Det engelska inflytandet på E:s styrelse inskränktes emellertid, i synnerhet i början, af flera omständigheter, t. ex. hänsyn till utländska undersåtars många på de s. k. "kapitulationerna" grundade privilegier inom det turkiska riket, hvaraf E. till namnet utgör en del, det starka inflytande den internationella skuldförvaltningen (caisse de la dette) utöfvade öfver statsinkomsternas användning, vidare kedivens, ämbetsmännens och befolkningens misstro mot främlingarna samt den franska diplomatiens ständiga försök att bereda de engelske maktinnehafvarna svårigheter. Likvidationslagen (af juli 1880) inskränkte äfven, i statens europeiska fordringsegares intresse, väsentligt den egyptiska regeringens och dess rådgifvares finansiella handlingsfrihet. — Som utomordentlig brittisk kommissarie i E. (okt. 1882—apr. 1883) inledde lord Dufferin den nya reform-eran, men hans optimism motsvarades ej af verkligheten. En häftig koleraepidemi och det fruktansvärda upproret i Sudan beredde 1883 regeringen oanade svårigheter. Den till "mahdi" utropade upprorsledaren Muhammed Ahmed (se d. o.) tillintetgjorde vid Kashgil i Kordofan (5 nov.) den af Hicks pascha anförda här, som afsändts att betvinga honom. Då Gladstones ministär ville undvika allt ansvar för Sudan och E. själf saknade de militära och ekonomiska förutsättningarna för att på egen hand kufva upproret, genomdref Baring enligt order hemifrån, att egyptiska regeringen beslöt Sudans uppgifvande (efter en ministerkris i jan. 1884, då Nubbar pascha blef konseljpresident). För att återhämta de i Sudan ännu kvarvarande garnisonerna (särskildt den i Kartum), utsändes general Gordon, hvilken emellertid i stället själf blef där innesluten af mahdisterna. Kartums trångmål nödgade engelska regeringen att ingripa, men den för sent utsända och illa planerade undsättningsexpeditionen hann ej fram; Kartum föll, och Gordon stupade (26 jan. 1885). Efter denna katastrof voro de brittisk-egyptiska trupperna för otillräckliga för att gå anfallsvis till väga mot "mahdin". Man måste inskränka sig till att skydda själfva E. och hindra mahdistskarorna att nedtränga n. om Wadi Halfa (se närmare Sudan). — Under dessa motgångens år lades i stillhet grundvalarna till den nya egyptiska samhällsordningen. Den demoraliserade egyptiska armén reorganiserades grundligt af dess nye öfverbefälhafvare ("sirdar") sir Evelyn Wood, hvilkens verk sedan fortsattes af hans efterträdare, generalerna Grenfell, Kitchener och Wingate, så att hären ej blott blifvit fullt dugande att fylla sin främsta uppgift, E:s försvar, utan äfven förmått utföra Sudans återeröfring. Än märkligare är den enastående förbättring, som trots ogynnsamma omständigheter snart började inträda i E:s finanser. Sedan "the dual control" afskaffats i jan. 1883, har högsta finansledningen utöfvats af statens engelske "finansielle rådgifvare", hvilken post fått en rad synnerligen skickliga innehafvare (sir Auckland Colvin, sir Edgar Vincent, sir Eldon Gorst m. fl.), och dessutom ha som understatssekreterare i finansdepartementet skickliga europeiska finansmän, såsom österrikaren Blum pascha, sir (nu lord) Alfred Milner m. fl., uppburit denna den mödosammaste af egyptiska förvaltningsgrenar. Genom Londonkonventionen af 1885 medgafs någon lindring i den stränga likvidationslagen af 1880 och erhölls ett af stormakterna garanteradt lån på 9 mill. pd st., hvaraf 1 mill. trots den rådande finansnöden anslogs till storartade vattenbyggnadsföretag. Dessas gynnsamma återverkan på jordbrukets ställning och en genomgripande förändring i skattläggning och skatteuppbörd ha möjliggjort en rask tillväxt i statens inkomster, utan att den förut ständigt utpinade bondebefolkningen därigenom oskäligt betungats. Vattenbyggnadsföretagen ha ledts af framstående engelska fackmän, bland hvilka må nämnas sir Colin Scott Moncrieff, som först organiserade denna förvaltningsgren och iordningställde den förut obrukbara, af Mougel bey på 1860-talet byggda stora Nildammen ("Barrage du Nil") i deltat, öfver Rosette- och Damiettearmarna, och sir William Garstin, skaparen af de stora dammbyggnaderna vid Assuan (se Assuandammen) och Siut (se pl. I, fig. 2) i Öfre Egypten. Polisväsendet har omorganiserats af Baker pascha, och äfven inom rättskipning och undervisningsväsen ha genomgripande reformer genomförts. — Till följd af meningsskiljaktigheter med Baring afgingo såväl Nubar pascha (1888) som hans efterträdare Riaz pascha (1891) från konseljpresidentsämbetet, men dessa konflikter voro af ringa betydelse i jämförelse med den, som utbröt, då kediven Tevfiks son och efterträdare, Abbas Hilmi, som besteg tronen vid faderns död 7 jan. 1892, började systematiskt motarbeta sina mäktige engelske "rådgifvare". Han afskedade plötsligt den engelskvänlige konseljpresidenten Mustafa pascha Fehmi (jan. 1893) och tillsatte en annan, hvilken han dock genom lord Cromers ingripande genast nödgades utbyta mot Riaz pascha. (Riaz efterträddes sedermera af Nubar, apr. 1894—nov. 1895, och denne af Mustafa Fehmi, som ännu är ministärens chef.) Än svårare blef konflikten, då den unge kediven sökte undergräfva disciplinen inom armén och de brittiske officerarnas prestige bland de infödde soldaterna. Han nödgades då — våren 1894 — af Cromer att utfärda en generalorder, innehållande ampla loford öfver tillståndet i armén och uttalande hans tillfredsställelse med de brittiske officerarnas verksamhet. Sedan dess ha inga svårare konflikter mellan kediven och det engelska inflytandets representanter inträffat. Abbas har med åren lärt sig uppskatta detta inflytandes många goda sidor, och afslutandet af den engelsk-franska öfverenskommelsen af april 1904 ("ententen") har tryggat engelsmännens ställning i E. mot alla direkta och indirekta angrepp från franskt håll. Genom denna öfverenskommelse modifierades äfven — med senare vunnet samtycke af öfriga makter — Londonkonventionen därhän, att "caisse de la dette" förlorade sitt forna inflytande öfver förvaltningen och statsinkomsternas användning samt hänvisades till sin ursprungliga uppgift att tillvarataga statens fordringsägares intressen. En gränskonflikt med Turkiet (på Sinaihalfön), ej utan samband med "panislamitiska" sträfvanden att höja sultanens auktoritet äfven i E. på "de otrognes" bekostnad, löstes 1906 genom brittisk påtryckning på sultanen till E:s förmån. — Om Sudans återeröfring genom de båda "sirdarerna", Kitchener, som 2 sept. 1898 slog den mahdistiske kalifen vid Omdurman samt återtog Kartum, och sir Reginald Wingate, som 25 nov. 1899 tillintetgjorde dervischernas härsmakt vid Om Dubreikat,