samt om de därigenom åt E. återvunna provinsernas organisering se Sudan. Litt. om E:s historia efter 640: Mouriez, "Histoire de Méhémet Ali" (4 bd, 1855—58), De Lesseps, "Le canal de Suez" (1875), Wingate, "Mahdiism and the Sudan, 1881—90" (1891), lord Milner, "England in Egypt" (synnerligen värdefull, 1:a uppl. 1892, 11:e uppl., fortsatt till 1904 af Clinton Dawkins och Eldon Gorst, 1904), Muir, "The mameluke or slave dynasty of Egypt 1260—1517 A. D." (1896), Bourget, "La France et l'Angleterre en Égypte" (1897), Alford och Sword, "The Egyptian Sudan, its loss and recovery" (1898), D. A. Cameron, "Egypt in the nineteenth century" (s. å.), Willcocks, "Egyptian irrigation" (2:a uppl. 1899) och "The Assuan reservoir and Lake Moeris" (1905), W. B. Worsfold, "The redemption of Egypt" (1900), L. Bréhier, "L'Égypte de 1789 à 1900" (1901), E. Dicey, "The story of the khedivate" (1902), A. Métin, "La transformation de l'Égypte" (1903), J. Barois, "Les irrigations en Égypte" (1904), C. de Freycinet, "La question d'Égypte" (1905), och sir A. Colvin, "The making of modern Egypt" (1906). Jfr dessutom lord Cromers innehållsrika officiella årsberättelser, "Annual reports on the finances, administration and condition of Egypt, and the progress of reforms" samt grefve Gleichens officiella handbok "The anglo-egyptian Sudan" (2 bd, 1906). V. S—g. Egyptens bäck, ett i gamla testamentet omnämndt vattendrag, som numera kallas Wadi el-Arisch, en sänka, som genomgår hela norra delen af Sinaihalfön och faller ut i hafvet vid El-Arisch. Egypt exploration fund [ī'dʃipt eksplåre͡i'ʃn fa'nd], eng. Se Egyptologi. Egyptian ware [idʃi'pʃən-ωä͡ə], basaltgods. Se Wedgwood. Égyptienne [eʃipsiä'n], fr., boktr. Se Egyptisk stil. Egyptiska darrvelsen, zool. Se Darrmalen. Egyptiska gamen, zool., en stundom förekommande benämning på asgamen (se d. o.).

Egyptiska glasögonormen, Aspis l. Uræusormen, Naja haje, zool., en till ormarnas ordning (Ophidia) och afd. Proteroglypha hörande art, som har sitt hemland i Afrika s. om Atlas. Den uppnår en längd af ända till 2 m. och har en grönaktig, brunfläckig färg. När ormen retas, blåser den upp halsen, ungefär på samma sätt som dess asiatiska släkting, hvars glasögonlika teckning på halsen dock saknas eller är otydlig. I Egypten, där den, såsom namnet antyder, är ganska allmän, var den i äldsta tider föremål för gudomlig dyrkan. De gamle egypternas gudar och konungar buro den i upprest ställning fäst i hufvudbonaden såsom sinnebild för absolut makt. Nu för tiden förevisas den icke sällan af gycklare och ormtjusare. I sitt fria tillstånd lifnär sig denna orm af allahanda mindre djur, synnerligast fält- och springmöss, ödlor, ormar, grodor o. s. v. Den är mycket giftig. J. G. T. (L—e.) Egyptiska sparrar. Se Balks. Egyptiska språket. Se Egypten, sp. 1472, Egyptisk skrift, Egyptologi och Koptiska språket. Egyptisk kloros. Se Strongyloidea. Egyptisk konst. Se Egypten, sp. 1474—77, och Egyptologi. Egyptisk luftlök, bot. Se Löksläktet. Egyptisk mytologi. Se Egypten, sp. 1469—72, och Egyptologi. Egyptisk salfva (unguentum ægyptiacum l. u. æruginis) med. farm., är icke längre i Sverige officinell, men finnes under växlande namn, såsom mel l. oxymel æruginis och linimentum acetatis cuprici (ed. V), upptagen i äldre upplagor af "Pharmacopæa suecica". Man beredde den genom att vid sakta eld under flitig omröring till stadga af en salfva inkoka en blandning af spansk gröna (5 dlr), vinättika (7 dlr) och renad honung (14 dlr). Denna beredning, som säges vara uppfunnen i Egypten (däraf namnet), har brun färg (af reducerad metallisk koppar och kopparoxidul). Den användes förr såsom ett retande medel, å slappa, orena sår o. d., men är numera öfvergifven af läkarna. O. T. S. (C. G. S.) Egyptisk skrift. Den egyptiska skriften sönderfaller i 4 hufvudafdelningar: hieroglyfskriften, den hieratiska, den demotiska och den koptiska skriften. Hieroglyfskriften omfattar tiden från ung. 4:e årtusendet f. Kr. till omkr. 250 e. Kr. Den hieratiska skriften går jämsides med hieroglyfskriften från ung. 11:e dynastien till omkr. 700 f. Kr. Den demotiska skriften uppkom i 8:e årh. f. Kr. och var i bruk till 4:e årh. e. Kr. Den koptiska skriften daterar sig från 3:e årh. e. Kr., hade sin blomstringstid till 7:e årh. och upphörde inemot 17:e årh. Hieroglyfskriften. Hieroglyferna (af grek. hieros, helig, och glyfe, inristning) äro till sitt yttre i allmänhet afbildningar af sinnliga föremål; för öfverskådlighets vinnande indelar man dem i klasser, hvar och en omfattande skilda områden, från sinnevärlden: 1:a klassen omfattar manliga individer; 2:a klassen kvinnor; 3:e gudar; 4:e delar af människokroppen; 5:e däggdjur; 6:e delar af däggdjur; 7:e fåglar; 8:e delar af fåglar etc. etc. Hieroglyfskriften kan sålunda sägas vara ideografisk l. bildskrift, men den eger ock beteckningar för artikulerade ljud, bokstäfver och stafvelser. De hieroglyfiska bokstäfverna äro 24. Stafvelsetecknen uppgå till ett mycket betydande tal. Exempel på