stafvelsetecken äro (en husplan) med värdet per; (ett kärl) hes; (en spira) med värdena sechem och cherp. En och samma hieroglyf, som betecknar stafvelseljud, kan ha olika värden. Stafvelsetecknen kunna uppträda med eller utan fonetiska drabanter, s. k. komplement. De fonetiska komplementen afse att utmärka ett visst stafvelseteckens läsning, t. ex. ordet "lefva" kan skrifvas anch l. med komplementen n och ch l. med alla komplementen (a + n + ch) utskrifna. I samband med de fonetiska komplementen erinras om de s. k. fonetiska indikatorerna, d. v. s. en serie tecken, som fogas samman med ett visst stafvelsetecken för att angifva dess värde i ett fall till skillnad från andra fall. Exempel: hieroglyfen "söder", kan läsas res l. qema. För att markera den förra läsningen fogas till r: res; för att ange läsningen qema insättes a: . Utom nu nämnda element har hieroglyfskrifteen ideografiska tecken, s. k. determinativ l. begreppstecken, hvilka tjäna att bestämma ett ords betydelse. Determinativ åtfölja ej alla ord; i allmänhet fogas de endast till sådana fonetiska värden, som äro i behof af närmare förklaring genom ett betydelseangifvande tecken. De indelas i: 1) speciella l. egentliga determinativ; 2) generella l. allmänna determinativ. Ett speciellt l. egentligt determinativ är afbildning af ett särskildt föremål, t. ex. a) "en fisk" efter en ljudförbindelse med betydelsen "fisk": rem; b) "ett gråtande öga" efter en ljudförbindelse = "gråta": rem. Genom att noggrant återgifva ett föremål, ett tillstånd etc. ange de speciella determinativen ett ords exakta betydelse. De generella, allmänna l. s. k. klass-determinativen bestämma blott i allmänhet en ljudförbindelses betydelse, d. v. s. till hvilken kategori den hör. Exempel på generella determinativ äro: "en sittande man med fingret i munnen" efter ord, som betyda äta, dricka, skrifva, läsa, tänka; "solskifvan" efter ord, som beteckna dag, ljus, tid; "papyrusrullen" . determinativ för vetenskap och abstrakta; "arm beväpnad med fårben" för ord, som beteckna styrka och makt. Stundom kan en ljudförbindelse åtföljas af två determinativ, t. ex. ten, "dela, afskära"; betecknar verktyget, knifven, och att handlingen sker med kraft. Någon gång förekomma ord med tre determinativ. För att vara fullständigt bör sålunda det skrifna egyptiska ordet bestå af: 1) ett eller flera fonetiska tecken; 2) ett eller flera determinativ; t. ex. necht, "vara stark, kraftig", sammansatt af n, , "trädgren", med värdet chet + dess fonetiska komplement = ch och ^ = t + "beväpnad arm" såsom allmänt determinativ. Hvad nu är sagdt gäller hufvudsakligen det bruk, som äldre tider gjort af hieroglyfskriften. En förändring af nämnda skrift kan spåras. Tidigt uppträder vid sidan af ofvan beskrifna hieroglyfer en s. k. enigmatisk skrift, "gåtskrift" l. chiffer. De gamla stafvelsetecknen ha nu fått bokstafsvärde på så sätt, att respektive stafvelseteckens begynnande ljud gifvit upphof till det alfabetiska värdet. Den enigmatiska skriften, som hade till mål att vara en hemlighet för alla utom ett fåtal utvalda, uppträdde i början sparsamt. Inemot 4:e årh. f. Kr. kom den mera allmänt i bruk. De egyptiska monumenten från Ptolemaiernas och de romerske kejsarnas dagar erbjuda en serie nya bokstafstecken. Hieroglyfer, som fordom haft stafvelsevärden, få nu med bibehållande af äldre läsningar tillika rena bokstafsvärden. Detta gör, att de egyptiska skriftecknen från nämnda tid bli snart sagdt otaliga. Ptolemaier-tidens inskrifter kräfva därför vid tolkningen mycken omsorg och stor vaksamhet. Hieroglyfskriften uppträder i regel på egypternas fasta fornlämningar och gör därför skäl för namnet monumentalskrift. På monumenten äro hieroglyferna ordnade i lodräta eller vågräta linjer; i sistnämnda fall löpa de från vänster till höger eller från höger till vänster. Från hvilket håll läsningen i hvarje särskildt fall skall börja, visar de från människo- och djurvärlden hämtade tecknens riktning, hvilka alltid äro vända mot den läsande. Af hieroglyfernas karaktär såsom monumentalskrift följer, att de olika tecken, som ingå i ett ord, här och där ej stå i samma ordning, som de läsas, utan de äro i dekorativt syfte ofta anbragta så, att grupperna bilda ett symmetriskt helt. Hieroglyferna inristades på monumenten med ett hvasst verktyg, s. k. grafstickel. Stundom gick man till väga på annat sätt: med skrifröret (kalamus) utfördes först konturerna till hieroglyferna, hvilka därpå inristades eller målades. Själfklart är, att inristning af hieroglyftexter var ett mödosamt och tidspillande arbete, i synnerhet som de offentliga monumenten kräfde ett konstnärligt återgifvande af hieroglyftecknen. För dagligt bruk blef det nödvändigt att gå mindre omständligt till väga. I stället för att detaljeradt teckna en viss hieroglyf drog man endast upp konturlinjerna till densamma. Så uppkommo de lineära hieroglyferna. Typiskt exempel på lineär hieroglyf är , uppkommen ur på så sätt att allt, som finnes inom konturlinjerna, utplånats. Ur de lineära hieroglyferna, af hvilka spår möta redan i de äldsta pyramidtexterna, utvecklade sig snart en kursivskrift, som vi kalla hieratisk. Den hieratiska skriften (namnet lånadt från Clemens Alexandrinus, som med grammata hieratika betecknade en af egypternas skrifarter: den prästerliga skriften; jfr grek. hieratikos, prästerlig) har sålunda uppkommit ur hieroglyfskriften genom