förenkling och förkortning af hieroglyferna. Exempel på hieratiska tecken med motsvarande hieroglyfiska förebilder äro: V = en uggla; = en örn. Ett och samma hieroglyfiska tecken kan någon gång återgifvas med två olika hieratiska tecken, t. ex. en sittande man med fingret i munnen = och . Den hieratiska skriften löper från höger till vänster, vanligen i horisontala, mindre ofta i vertikala linjer. Den tecknades merendels på papyrus, men finnes äfven på tyg (mumiebindlar), trä (kistor, paletter och andra föremål) och lerkruksfragment (s. k. ostraka). Man kan särskilja åtminstone tre perioder i den hieratiska skriftens utveckling. Den äldsta typen är ett sammanhängande helt af tämligen klumpigt formade och massiva tecken, med få och föga vidlyftiga ligaturer. Detta är det gamla väldets hieratik. Skrifvarna använde då ett mycket bredt skrifrör (kalamus). En ur denna utvecklad och förädlad form visar oss de tebanska (18:e-20:e) dynastiernas hieratik, som i vissa handskrifter fängslar ögat genom sin skönhet. Skriftecknen äro mera utdragna och smidiga; man sträfvar mer mot målet att göra hvarje ord till ett grafiskt helt. Ligaturer och smakfulla sammanskrifningar förekomma i mängd. Skrifvarens kalamus har blifvit smalare. Från den 20:e dynastiens senare dagar räknas hieratikens tredje period. Skriftdragen blifva mycket fina och smala, deras höjd öfver linjen reduceras snart till hälften mot förr. Ligaturerna blifva så godt som förhärskande och till den grad kursiverade, att man ofta nog endast genom ytterst omständliga jämförelser kan bestämma en grupps hieroglyfiska motsvarighet. Från denna tid förskrifver sig en stor del af de sigler, som göra den demotiska skriften så svårläst. Skrifvrens kalamus har nu blifvit ytterst fint skuren, troligen ungefär som våra gröfre stålpennor. Den demotiska skriften (namnet från Clemens Alexandrinus; jfr grek. demotikos, folklig; folkskriften l. den enchoristiska enl. Herodotos) har utvecklat sig ur den hieratiska skriften på samma sätt som denna ur den hieroglyfiska. Följaktligen bör hvarje demotiskt tecken ha sin hieratiska förebild, men på grund af långt drifven kursivering är det förbundet med mycket besvär -- understundom snart sagdt omöjligt -- att återföra ett demotiskt ord på dess hieratiska och ytterst på dess hieroglyfiska urform. Den demotiska skriften har, äfven den, bibehållit jämsides med fonetiska tecken ett stort antal ideografiska. Af vikt är att ihågkomma, att olika hieratiska tecken, som på grund af fonetisk eller grammatikalisk samhörighet hopskrifvits, i demotiskan förenats till ett enda; vidare att ett demotiskt tecken ofta har flera värden, d. v. s. att det kan återgifva flera hieratiska tecken. Den demotiska skriften går alltid från höger till vänster. Fonetiska tecken äro ibland placerade öfver och under hvarandra, hvilket påminner om hieroglyfskriften. Demotisk skrift var hufvudsakligen afsedd för privat bruk samt för regeringsskrifvarnas och ämbetsmännens arbete. Den har äfven användts på offentliga monument, t. ex. på Rosettestenen. Liksom den hieratiska skriften har ock den demotiska varit underkastad utveckling. Under första perioden äro bokstäfverna kraftigt och fast tecknade och komma till det yttre mycket nära de hieratiska. Manuskripten från denna tid äro svåra att dechiffrera på grund däraf, att skriften är så uppblandad med hieratiska tecken att en bestämd åtskillnad mellan äkta demotiska tecken och sådana, som lånat sin form från hieratiken, knappast kan göras. Den andra perioden karakteriseras af större precision, hvad det grafiska beträffar. De olika tecknen ha fått en bestämd och smakfull form; skriften löper mera lätt och ledig. Under den tredje perioden blir skriften finare och synnerligen elegant; de olika tecknen äro smidigt återgifna, och en stark kursivering har genomgående gjort sig gällande. Den koptiska skriften omfattar 31 bokstäfver, af hvilka 24 äro lånade från grekiska alfabetet och de återstående 7 härledda ur demotiska och hieroglyfiska tecken. Dessa 7 äro: = demot. = hierogl. s; = demot. = hierogl. = demot. = hierogl. t'; = demot. = hierogl. f; = demot. = hierogl. h; = demot. = hierogl. k; = demot. = hierogl. ti (tu); Koptiska handskrifter låta oss skilja mellan två skriftarter, den sahidiska och den bohairiska. Den förra är i äldre tid tjock och kantig, i yngre tid afrundad och hopträngd. Den senare är mera vidlyftigt hållen och utstyrd med slängar. För att markera ordskillnaden betjänar sig den koptiska skriften delvis af särskilda tecken: i sahidiskan tvärstreck, punkt, apostrof och cirkumflex; öfver kortare ord sättes ofta ett streck. Vidare nyttjas för större tydlighets skull s. k. stafvelseaccenter. Sahidiska skriften förser hvarje konsonant (hufvudsakligen likvida), som med hjälp af förslags-e l. tillsammans med en föregående konsonant förmedelst e bildar en stafvelse, med ett streck, som sättes öfver, t. ex. en, em, bel etc. Den bohairiska accentuationen är något olika; ett l som skall utläsas med förslags-e, får öfver sig en punkt; så ock den första af två begynnande konsonanter samt hvarje vokal, som börjar en stafvelse och ensam bildar sådan; stundom ersattes denna punkt med en accent grave, t. ex. l. en, l. em; emton; e-bol. Af brukliga förkortningar märkas och för Jesus och af sigler för kors. Grundlig kännedom om koptiskan är af vikt för förståelse af fornegyptiska skriften och språket. Det var ock med hjälp af denna fornspråkets anförvant, som man lyckades lösa hieroglyfernas gåta. I 4:e årh. e. Kr. upphörde fornegyptisk skrift öfver hufvud. Från denna tid till början af 19:e årh. har kunskapen om Egyptens fornskrift varit död. Visserligen kunna försök antecknas, hvilka gjorts under mellanliggande sekler, att tyda de gamle egypternas