skrift, t. ex. Horapollons (4:e årh. e. Kr.) i hans "Hieroglyfika", men först med renässansen vaknar på allvar intresset för den bortglömda egyptiska odlingen. Jesuiten Athanasius Kircher (d. 1680) inlade stora förtjänster om koptiskan; hans försök till hieroglyftolkning misslyckades dock fullständigt, emedan han utgick från Horapollons åsikt, att hieroglyferna vore endast symboler och att hvarje enskildt tecken sålunda betecknade ett själfständigt begrepp. Kirchers tolkning af en hieroglyfisk grupp ledde till, att man i stället för ett enda ord erhöll en mängd satser, ofta nog utan sammanhang. Under midten af 1700-talet resulterade undersökningen af hieroglyfskriften i uttalanden, som kommo Kirchers mycket nära. På en rent fantastisk tolkning af hieroglyferna uppbyggdes ett helt historiskt system. Fortfarande betraktades den fornegyptiska skriften såsom rent ideografisk. Med dansken Georg Zoëgas arbete om obelisker (1797) närmade man sig en sundare uppfattning. En upplysning hos kyrkofadern Clemens Alexandrinus (hvilken i 5:e boken af "Stromata" behandlat den egyptiska skriften), att vissa tecken voro fonetiska, dref Zoëga att uppställa satsen, att hieroglyferna delvis äro ljudskrift. Zoëga tillkommer ock förtjänsten att hafva nöjaktigt förklarat de på egyptiska monument förefintliga ovala ringarna

l. de s. k. kartuscherna; enligt honom omsluta de alltid konunganamn, en iakttagelse, som betydligt underlättade senare tolkningsförsök. Dittills hade bristen på lämpliga texter försvårat studiet af hieroglyfskriftens karaktär. Med den franska expeditionen till Egypten 1798 afhjälptes denna. En skara vetenskapsmän och artister genomvandrade Nildalen i den franska arméns spår, och resultaten af deras arbete, sammanförda i jätteverket "Description de l'Égypte", tillförde forskaren vidsträckt material. Franska expeditionens största betydelse för egyptologien var upptäckten af Rosettestenen. Under skansgräfningsarbeten vid staden Rosette påträffades ett basaltblock med tre olika skriftarter, af hvilka den nedersta var grekisk. Vid läsningen af den grekiska inskriften erhöll man uppgift om, att de två öfre texterna -- den demotiska och hieroglyfiska -- hade samma innehåll som denna. Pappersaftryck (estampager) af monumentet utdelades omedelbart till framstående orientalister, bl. a. till fransmannen Silvestre de Sacy (1758--1838) och svenske diplomaten David Åkerblad (1763--1819). Den förres tolkningsförsök strandade. Den senare lämnade å sido hieroglyftexten, som var ofullständig, och studerade i stället den demotiska. Genom jämförelser mellan denna och den grekiska texten lyckades Åkerblad tyda en serie personnamn (Ptolemaios, Arsinoe, Berenike, Alexander, Pyrrha, Aetos, Filenos m. fi.), och analysen af dessa gaf honom ett alfabet, som tillät honom dechiffrera Egyptens namn och flera appellativ. Åkerblad, hvars demotiska alfabet är så godt som fullständigt, framlade sina resultat i "Lettre sur l'inscription égyptienne de Rosette" (1802), adresseradt till "le citoyen Silvestre de Sacy". Tyvärr upptogs ej omedelbart den svenske mästarens mantel. Väl kan engelsmannen Thomas Young (1773--1829) betraktas såsom efterföljare till Åkerblad, men Young saknade alla förutsättningar för lösningen af så kräfvande filologiska problem. Emellertid har Young på vissa håll åtnjutit anseende såsom dechiffrör af egyptisk skrift; värdet af hans försök angifves klart och tydligt af den engelske forskaren Samuel Birch med följande ord: "Hans (Youngs) tolkningar äro under all kritik, lika ogrundade som Kirchers". Det var först med fransmannen Jean-François Champollions (1790--1832) framträdande, som Åkerblads viktiga resultat gjordes fruktbärande i rätt riktning. Champollion upptog till behandling Rosettestenens hieroglyfiska del och analyserade till en början konunganamnet Ptolemaios. Zoëgas iakttagelse angående namnkartuschen gaf honom uppslaget. Då blott ett konunganamn fanns i den grekiska texten, borde naturligen kartuscherna i hieroglyftexten innehålla samma namn. Inom kartuschen

fann Champollion följande alfabetiska tecken

= p;

= t;

= o;

= l;

= m;

= i;

= s. Såsom korrektiv vid bestämmande af hieroglyfernas i namnet Ptolemaios värden använde Champollion kartuschen för drottningnamnet Kleopatra,

, hvilket fanns på en till England förd obelisk; en kort grekisk text på obeliskens bas vitsordade förekomsten af Kleopatra-namnet. Utom l, o, p, som analysen af Ptolemaios gifvit, fick han här bokstäfverna

= k;;

= e;

= a;

= t; och

= r. Slutgruppen

förklarade Champollion riktigt nog vara ideografisk beteckning för kvinnliga namn. Ett tredje namn Berenike bekräftade riktigheten af förut gjorda analyser och ökade bokstäfvernas antal; så ock namnet Alexander, hvilket han snart upptäckte. Slutligen, lyckades Champollion uppställa ett rikhaltigt hieroglyfiskt alfabet, och med dess hjälp blef det honom möjligt att dechiffrera en serie grupper från olika tid. Såsom naturligt var, utsattes Champollions snillrika gärning för lumpna angrepp från hans betydligt underlägsna vedersakare. Trots dessa mer eller mindre enfaldiga försök att nedsätta den mästerliga tydningen af hieroglyfernas gåta, framstår Champollions upptäckt såsom ett af de mest genialiska fynd, som människoanden på skrift- och språkforskningens område någonsin gjort. De yngre forskare, som fullföljt Champollions verk, ha endast haft att i det stora hela följa mästarens tydligt gifna anvisningar. -st -son. Egyptisk stil (fr. égyptienne), boktr., ett slags fet eller halffet antikvastil för rubriker (ex. egyptisk).