Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finlands litteratur 2. Den finskspråkiga litteraturen - Finlands statsarkiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktningen och framträdde såsom en djärf och
kraftig social reformator i flera af sina skådespel
("Työmiehen vaimo", "Kovan onnen lapsia", "Papin
perhe") samt i sina noveller. Bland öfriga dramatiska
författare från nyare tid förtjäna omnämnande:
den finska teaterns framstående skapare och ledare
Kaarlo Bergbom (1843-1906), författaren af smärre
lustspel Robert Kiljander 8f. 1848), den skicklige
öfversättaren Tuokko (Antti Törneroos, 1835-96) samt
skalden Juhani Henrik Erkko (1849-1906), hvilken
bl. a. författade några skådespel med motiv ur
"Kalevala" ("Aino", "Kullervo").
Det ännu lefvande författarsläkte. som omkr. 1890
bildade det unga realistiska ledet, innehöll många
olika karaktärer och temperament. Det har därför
äfven i sin senare utveckling förgrenat sig åt
olika håll. Den mest bekante bland dem, Juhani Aho
(Brofeldt, f. 1861), har under franska och norska
inflytanden utbildat sig till den finska novellens
främste representant. Han vann först rykte såsom de
veka stämningarnas och känslornas prosaskald samt
för sin mästerliga språkbehandling (novellsamlingen
"Lastuja"). Samtidigt tecknade han äfven lifsbilder
af större omfång ur närvarande tid, hvarvid han
ser på lifvet med mildt, passivt vemod ("Yksin",
"Papin rouva" m. fl.). Men sedermera har han vändt
sig till den historiska skildringen och skapat två
stort anlagda romaner, belysande förgångna tider
i Finland ("Panu" samt "Kevät ja takatalvi"). Ett
kraftigt och djupt temperament röja Arvid Järnefelts
(f. 1861) litterära alster. Redan i sitt första
arbete, romanen "Isänmaa", ställde han för sig en
fordrande psykologisk uppgift. Han har behandlat
lifvets djupaste frågor än i form af personlig
bekännelse ("Heräämiseni"), än åter i form af
objektiv karaktärsteckning (i romanerna "Veljekset",
"Helena", "Maaemon lapsia" samt i skådespelen "Samuel
Cröell" och "Orjan oppi"). I sin världsåskådning är
Järnefelt en lärjunge af Leo Tolstoj. - Teuvo Pakkala
(f. Frosterus 1862) skildrar främst minnen från sin
födelsestad Uleåborg. Från dess omnejd härstamma
hans roliga skildringar af barnlifvet ("Lapsia")
samt motiven till hans förnämsta romaner ("Elsa"
och "Vaaralla"). Han har fördjupat sig i enkla
människors öden, hvilka lida i trånga förhållanden,
och dessa personligheter har han skildrat med den
största sympati och naturtrohet. - Santeri Ingman
(f. 1866) debuterade också som nutidsskildrare, men
senare har han mestadels rört sig på den historiska
romanens område ("Juho Vesainen", "Anna Fleming"
m. fl.), hvartill vetenskapliga forskningar ledt
honom. Af senaste tids kvinnliga författare är
fru Maila Mikkola (pseud. Maila Talvio, f. 1871)
den mest produktiva. Hon har skildrat kvinnans
själslif i novellerna "Aili" och "Kaksi rakkautta"
samt sociala missförhållanden i tendentiösa romaner,
"Pimeänpirtin hävitys", "Juha Joutsia" och
"Louhilinna". - En särskild grupp af skönlitterära
författare bilda de många folkskriftställare, hvilka,
utgångna ur landtbefolkningens led, i sina noveller
och romaner skildra egna upplefvanden eller folkets
lif i deras omgifning. Den äldste och allmännast
bekante är Pietari Päivärinta (f. 1827), som utgifvit
en stor mängd små berättelser ("Elämän havainnoita"
m. fl.). De mest framstående
bland dem äro Santeri Alkio (Alexander Filander,
f. 1862) och Kauppis-Heikki (Heikki Kauppinen,
f. 1862), båda ganska produktiva. Alla dessa
sluta sig till den realistiska riktningen. - Under
senaste årtionde har konstdiktningen visat spår af
nyromantik. Denna riktning har främst representerats
af Volter Kilpi (f. 1874) i hans färg- och
känslomättade berättelser "Bathseba" och "Parsifal"
samt Joel Lehtonen (f. 1882) i hans ungdomsfriska
förstlingsarbeten "Perm" och "Paholaisen viulu". Äfven
Johannes Linnankoski, i hvars alster ("Ikninen
taistelu" och "Laulu tulipunaisesta kukasta") en
rik och kraftig fantasi framträder, röjer en viss
gemenskap med samma riktning.
Den finskspråkiga lyriken har sedan Oksanens tider
allt intill våra dagar funnit många odlare. Af det
äldre släktets skalder må nämnas, utom J. H. Erkko,
som författat äfven naturlyrik och fosterländska
dikter, den skicklige Shakspere-öfversättaren Paavo
Cajander (f. 1846) samt Kaarlo Kramsu (1855-95),
känd såsom författare af kraftiga historiska
dikter. Äfven Kasimir Leino (Lönnbohm, f. 1866)
har författat klangfulla dikter samt dessutom det
historiska skådespelet "Jaakko Ilkka" med motiv från
Klubbekriget. De förnämste representanterna för
den nyare finskspråkiga lyriken äro Eino Leino
(Lönnbohm. f. 1878) och Larin Kyösti (Larson,
f. 1873). hvilka vid sidan af sin lyriska alstring
rört sig äfven på novellens och dramats område,
samt Otto Manninen (f. 1872), känd såsom en
framstående lyrisk öfversättare och såsom författare
af den formfulländade lyriska samlingen "Säkeitä".
V. T.
Finlands statsarkiv. Tolfte artikeln uti fredsslutet
mellan Sverige och Ryssland 17 sept. 1809
stadgade, i något dunkla ordalag, att kronans
eganderättshandlingar ("les titres domaniaux"), "arkiv
och andra offentliga och enskilda dokument", samt
planer och kartor öfver afträdda fästningar, städer
och orter skulle af svenska regeringen senast inom
ett år till finska staten öfverlåtas. Med anledning
däraf utsåg finska styrelsen ett antal kommitterade,
hvilka skulle från resp. ämbetsverk i Sverige mottaga
förenämnda handlingar. Denna utlämning försiggick
1810-12. De af Sverige utlevererade handlingarna
fördes till en början till Åbo, där de ställdes under
den nyligen bildade regeringskonseljens vård. Sedan
denna konselj 1816 fått den förändrade benämningen
Kejserlig senat för Finland, bildades af ofvannämnda
handlingar, i förening med de från nämnda styrelseverk
aflämnade akter, ett "Kejserliga senatens arkiv",
öfver hvilket, enl. förordnande af 13 nov. 1816, en på
extra stat "tills vidare" anställd arkivarie skulle
ha uppsikt. Sedan Senaten 1819 förflyttats till den
nya hufvudstaden Helsingfors, blef äfven senatsarkivet
dit öfverfördt. De från Sverige erhållna handlingarna
fingo där ligga oordnade och utsatta för oförsynt
plundring af personer, som förskaffat sig tillstånd
att för forskningar begagna arkivet, tills regeringen
i början af 1840-talet uppdrog åt doktor E. Grönblad
att ordna och katalogisera desamma, hvilket arbete
han äfven utförde beträffande Kammarkollegiets
forna handlingar för tiden 1531-1634. Arkivet
hade emellertid alltsedan 1816 föreståtts af lägre
senatstjänstemän utan all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
