i allmänhet, däribland frihet, friborenhet, i motsats till träldom (fräls man i landskapslagarna = fri man), men ordet användes snart om den särskilda frihet framför andra, som förvärfvades af vissa samhällsgrupper, kyrkan och den världsliga aristokratien, och begränsades sedan till denna betydelse. Frälse kommer alltså att beteckna dels denna särskilda frihet själf, dels sammanfattningen af dem, som åtnjuta den. Man får ett andligt frälse och ett världsligt frälse. Det andliga frälset omtalas i Sverige första gången i ett bref, utfärdadt af konung Sverker Karlsson 1200. Detta bref fritager prästerna från att svara inför världslig domstol och befriar likaledes kyrkornas hus och jord "ab omni regalium exactionum gravamine", hvilket antingen kan betyda frihet från böter till konungen eller, sannolikare, frihet från skatter till konungen. Ett sådant privilegium kunde konungen ge endast för sig personligen; det behöfde alltså stadfästas och har blifvit stadfäst af de följande konungarna genom nya frihetsbref. Viktiga äro Magnus Ladulås' stora kyrkliga privilegieurkund af 1281, som otvetydigt medger frihet från alla stående skatter för den jord, som kyrkan dittills förvärfvat, och Birger Magnussons bref af 1305, hvilket efter en mellantid af strängare kyrkopolitik under Birgers förmyndare återupplifvade de af Magnus gifna friheterna för kyrkan. Äfven detta frihetsbref gällde dock endast den jord, som kyrkan vid brefvets utfärdande egde. Hvad den sedermera förvärfvade blef föremål för upprepade strider mellan kyrkan, som ville utsträcka skattefriheten till de nya besittningarna, och konungarna, som sökte begränsa den till de gamla. Drottning Margaretas reduktion (efter besluten i Nyköping 1396) återförde en mängd kyrkojord under skatt. Först under medeltidens sista årh. synes kyrkan ha förmått göra skattefriheten till regel för allt sitt gods, och då genomfördes den såsom princip också för klostren, som dittills fått sina skydds- och frihetsbref hvart och ett för sig. Allmänna privilegieurkunder för kyrkor och kloster utfärdades af rikets råd och män 1436, af konung Kristian 1457. Från utomordentliga skatter torde konungarna icke ha ansett kyrkan fritagen, och landslagen synes förutsätta, att sådana skulle utgå af kyrkojord, men kyrkan själf ville alltid betrakta dem såsom frivilliga gåfvor och protesterade, när de pålades utan bevillning af prästerskapet själft. -- Det andliga frälset föll för Gustaf Vasas reformation. På grundval af Västeråsbesluten 1527 indrogs till kronan största delen af kyrkans egendom och inkomster; något återbördades äfven, enligt samma beslut, af forna gifvares arfvingar, hufvudsakligen bland adeln. Hvilken omfattning det då försvinnande andliga frälset nått, belyses däraf, att den sålunda till kronan indragna kyrkojorden beräknats till 13,738 hemman af hela rikets 103,477, alltså 13,27 proc. af mantalet, de indragna kyrkoinkomsterna i sin helhet till ungefär 400,000 mark eller 1/5 af kronans inkomstsumma vid slutet af Gustaf Vasas regering. Prästerskapet blef därefter ett statskyrkligt ämbetsstånd under konungen: det tillkämpade sig nya privilegier (de första 1650), som bl. a. befriade dess ämbetsgårdar från en del bördor, men någon verklig motsvarighet till det andliga frälset uppkom icke. Det världsliga frälset l. adliga frälset utvecklade sig till en början jämsides med det andliga. En aristokrati af män, betydande genom rikedom, börd och anseende, fanns redan vid tiden för kristendomens seger i Sverige, och spår af vissa företrädesrättigheter för de förnämste herrarna kunna föras tillbaka till samma tid (thockaboten, se d. o.), men ett frälse innehåller först Alsnöstadgan (se d. o.), troligen af 1279. Afgörande är särskildt dess tredje punkt, som ger frihet från skatt till konungen åt dennes och hans broders "män" med deras underhafvande, åt biskoparnas svenner samt slutligen åt "alla de män, som tjäna med stridshäst, hvem helst de tjäna". Skattefriheten bestämmes här som lön för den nya vapentjänsten till häst -- först under nyare tid kallad rosstjänst l. rusttjänst -- under förutsättning, att alla de, som göra denna vapentjänst, direkt eller indirekt, stå till konungens förfogande, och detta blef grundvalen för det världsliga frälset. Med 1300-talet finner man vapensyner för de tjänstskyldige frälsemännen, frälserätt tilldelas deras änkor och barn under vissa förbehåll, och slutligen bestämmes uttryckligen, att hvarje bonde, som vid vapensyn styrker sig kunna göra föreskrifven tjänst, har rätt till frälse, medan å andra sidan den frälseman, som ej fullgör sin tjänst, har att återgå under skatt (frälsestadgar af 1330, 1335, 1344, 1345). Bestämmelserna sammanfattas i Magnus Erikssons landslag. Samtidigt visar sig redan nödvändigheten för kronan att förekomma otillbörlig utsträckning af frälset. Magnus Eriksson och möjligen Albrekt synas ha tänkt på att återföra en del frälsejord under skatt, och tanken utföres af Margareta: den reduktion, som beslöts i Nyköping 1396, gick ut öfver det världsliga ännu mer än öfver det andliga frälset. Till kontroll af frälserätten kunde också tjäna de kungliga frälsebref, som med Magnus Erikssons tid börja förekomma. Reaktionen mot frälsets utsträckning bröts dock genom regeringsmaktens svaghet efter Margaretas död. Under 1400-talet genomdref aristokratien å sin sida i unionskonungarnas försäkringar förbud mot frälsejords förvärfvande vare sig under kronan eller under ofrälse män, och samtidigt utvecklar sig frälsets innebörd, framför allt genom nya ekonomiska förmåner, såsom rätt till sakören (böter) af underhafvande, jakträtt. Nu blir praxis, att frälsejord i allmänhet är fri äfven från hälften af nya, utomordentliga skatter, säterier (se d. o.) t. o. m. helt och hållet fria. Med Gustaf Vasas tid börjar den rusttjänstskyldiga frälseklassens öfvergång till ett adligt ämbetsmannastånd, en öfvergång, som väsentligen fullbordas under Gustaf II Adolf. 1500-talet igenom spelar rusttjänsten ännu en stor roll: Gustaf Vasa börjar reglera den proportionellt mot frälsejordens afkastning, rusttjänsttaxor aflösa hvarandra (den första 1526, de mest bekanta af de senare 1559 och 1562), och ännu Karl IX söker fasthålla vapentjänsten såsom grundval för frälse, t. o. m. införa en ny form, krigstjänst till fot (sköldknektar, se d. o.). Frälserannsakningar företagas, och frälsemän, som försumma sin vapentjänst, dömas under skatt. Men alltifrån Gustaf II Adolfs tid sänkas rusttjänsttaxorna, och försummelser straffas ej med frälsets förlust, utan med böter; redan tidigare har det blifvit regel, att frälse förvärfvas endast genom kungligt bref och går i arf, äfven om ej rustningen kan fullgöras. Adeln har blifvit ett ärftligt stånd och frälset ett