Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fryxell-Langensköldska donationen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
privilegium, motsvarande dess allmänna
statstjänst. Samtidigt utvecklar sig innebörden
al detta privilegium; en slutpunkt bildar
Gustaf Adolfs privilegieurkund (1612 och
1617) med tillägg af Kristina 1644. Frälset
innefattade dåmera ej blott ekonomiska förmåner,
utan också personliga: rätt till högre
ämbeten, forum privilegiatum, patronatsrätt
o. s. v. Bland de ekonomiska vann skattefriheten
ökad betydelse, ju större bördorna blefvo på
icke-frälsejord, och utformades i olika grader af
fullständighet för olika slag af frälsemannens
jordbesittning. Fullständig var friheten for
säterierna och hvad som låg inom deras rå och
rör; ej alldeles fullständig för jord inom
frihetsmilen (se Fredsmil); för den
öfriga frälsejorden gällde fortfarande regeln
om frihet från stående skatter, men deltagande
i utomordentliga pålagor och utskrifningar
med hälften mot krono- och skattejord. Samma
tidehvarf utvidgade också frälsejordens omfång,
dels genom flitigt utdelande af adelskap,
dels och framför allt genom adelns förvärf af
kronojord och skatteräntor från kronan i form
af köp, donation eller förläning. Frälsejorden
har beräknats för 1560 till 15,895 mantal (15,3
proc. af rikets jord), för midten af 1600-talet
– dock på mycket osäkra grunder – till 40 à
50 tusen mantal; de egentliga frälsehemmanen
äro i dessa siffror sammanräknade med under
frälset donerade eller sålda gods och räntor. Ur
statsfinansiell synpunkt betydde denna senare
kategori, att af kronans ord. ränta, ung. 2,5
mill. dal. smt, omkr. 1,2 voro "afkortade"
(siffrorna för år 1653). Karl XI:s reduktion
(och förmyndarräfst) grep in mot denna
frälsejordens kvantitativa utsträckning: till
kronan indrogs hela massan af afsöndrade gods och
räntor. Kvalitativt kvarstod frälseprivilegiet
väsentligen orubbadt, men hvarje ny utvidgning
öfver krono- eller skattejord förebyggdes
därigenom, att jordnaturen nu en gång för
alla fastslogs, oberoende af innehafvarens
stånd. Tanken på en dylik ordning kan spåras
tillbaka till medeltiden; dess förverkligande nu
sammanhängde med kronoinkomsternas detaljerade
"indelning" på de olika statsutgifterna.
Med jordnaturens fixering skilde sig
det ekonomiska frälset från de personliga
adelsprivilegierna. Frälse blef öfvervägande
en kameral term för frälsejorden. Inom denna
skilde man mellan de olika slag, som utvecklat
sig ur de gamla privilegiegraderna för olika
besittningsformer: allmänt frälse och ypperligt
frälse – det senare i sin högsta form yppersta
frälse.
Allmänt frälse innefattade det slags
frälsejord, som uppkommit ur de vanliga
frälsereglerna. Den åtnjöt frihet från de
gamla stående skatterna (jordeboksräntan) och
sedan 1644 från större delen af de pålagor, som
uppkommit under senare delen af 1500-talet och
början af 1600-talet och småningom öfvergått
till fasta (mantalsräntan); endast två af
mantalsräntans skattetitlar, boskaps- och
skjutsfärdspenningarna, samt en del af den gamla
fodringen, de s. k. konungshästarna, utgingo
också af frälset, likaså vissa s. k. besvär,
inkvartering, kungs- och kronoskjuts. Om dessa
sistnämnda pålagor och besvär (de senare dock
endast under fredstid) gällde vidare, att de
drabbade frälset endast med hälften mot krono-
och skattejord. Det var den gamla regeln från den
senare medeltiden om frälsets deltagande i nya
gärder till hälften mot krono- och skattebönder,
som här gick igen. Samma regel skulle
också enligt privilegierna fortfarande gälla alla
e. o. bevillningar och upprepades äfven i 1723
års privilegieurkund, men kom alltmera ur bruk,
i samma mån som ståndens särskilda bevillningar
hvar för sig sammansmälte till en gemensam,
gifven af riksdagen i dess helhet. Alltifrån 1810
har fastighetsbevillningen utgått utan skillnad
mellan olika jordnaturer. I fråga om rotering
(se d. o.) likställdes det allmänna frälset
redan af Karl XI med krono- och skattejord. Sedan
rusttjänsten omsider blifvit aflöst genom
en penningafgift, utgick naturligtvis också
denna rusttjänstbevillning af det allmänna
frälset. I kommunala besvär hade frälset af
ålder deltagit i regel lika med annan jord. –
Allmänt frälse motsvarades i de från Danmark
eröfrade provinserna af utsockne hemman
l. utsockne frälse; i Bohuslän fanns dessutom
ett ofri mans frälse, d. v. s. sådant, som under
den danska tiden varit i ofrälse mans hand. Om
frälseskatte och skattefrälse se Frälseränta.
Ypperligt frälse omfattade säterier, deras
ladugårdar samt rå- och rörshemman, alltså
den trängre kategori af frälsejord, som
blifvit befriad också från de bördor, hvilka
kvarstodo för frälset. Det ypperliga frälset
var sålunda fritt från både jordeboksräntan
och hela mantalsräntan, från kronotionden,
från rotering och en mängd besvär liksom från
rusttjänsten och – efter dess aflösning –
från rusttjänstbevillningen; dock var denna
frihet ej alldeles lika fullständig för rå- och
rörshemmanen som för säterier och ladugårdar. Mot
rå- och rörsfrälset svarade inom de eröfrade
provinserna insockne hemman, veckodagshemman
l. insocknefrälse, d. v. s. hemman,
liggande inom samma socken som det säteri,
under hvilket de lyda. För en del af dessa
gällde ytterligare några modifikationer i det
ypperliga frälsets allmänna friheter. Friheten
från bevillning upphörde äfven för det ypperliga
frälset med 1810 års förordning.
Yppersta frälse var sådant ypperligt frälse, som
utom andra förmåner också egde frihet från extra
rotering, d. v. s. från skyldigheten att under
krig deltaga i roteringen, hvilken däremot ålåg
det öfriga ypperliga frälset. Om s. k. bergsfrälse
se d. o.
Rätt att besitta frälsejord tillkom äfven efter
jordnaturens fixering till en början endast
adeln. Undantagsvis gafs den dock redan under
Karl XI:s och Karl XII:s tid genom särskildt
k. tillstånd åt enskilda ofrälse män, och 1723
mcdgafs i själfva de adliga privilegierna sådan
rätt i allmänhet åt "adelsmäns vederlikar"
(ämbets- och tjänstemän med kunglig fullmakt)
samt präster och borgare, dock endast i fråga
om "frälse strögods och utsockne hemman",
alltså allmänt frälse. 1789, i Förenings- och
säkerhetsakten, utsträcktes samma rätt till
"alla stånden", äfven bönderna. Med den
stora privilegieutjämningen vid 1809–10 års
riksdag försvann slutligen adelns uteslutande
besittningsrätt till ypperligt frälse och
insockne hemman, så att hädanefter allt slags
frälsejord kunde förvärfvas och innehafvas af
hvarje svensk medborgare. Därmed blef själfva
frälsejordens större eller mindre skattefrihet
en anomali, en historiskt utvecklad, men i och
för sig numera omotiverad undantagsställning för
en del af landets jord, och fråga om upphäfvande
af denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
