privilegium, motsvarande dess allmänna statstjänst. Samtidigt utvecklar sig innebörden al detta privilegium; en slutpunkt bildar Gustaf Adolfs privilegieurkund (1612 och 1617) med tillägg af Kristina 1644. Frälset innefattade dåmera ej blott ekonomiska förmåner, utan också personliga: rätt till högre ämbeten, forum privilegiatum, patronatsrätt o. s. v. Bland de ekonomiska vann skattefriheten ökad betydelse, ju större bördorna blefvo på icke-frälsejord, och utformades i olika grader af fullständighet för olika slag af frälsemannens jordbesittning. Fullständig var friheten for säterierna och hvad som låg inom deras rå och rör; ej alldeles fullständig för jord inom frihetsmilen (se Fredsmil); för den öfriga frälsejorden gällde fortfarande regeln om frihet från stående skatter, men deltagande i utomordentliga pålagor och utskrifningar med hälften mot krono- och skattejord. Samma tidehvarf utvidgade också frälsejordens omfång, dels genom flitigt utdelande af adelskap, dels och framför allt genom adelns förvärf af kronojord och skatteräntor från kronan i form af köp, donation eller förläning. Frälsejorden har beräknats för 1560 till 15,895 mantal (15,3 proc. af rikets jord), för midten af 1600-talet -- dock på mycket osäkra grunder -- till 40 à 50 tusen mantal; de egentliga frälsehemmanen äro i dessa siffror sammanräknade med under frälset donerade eller sålda gods och räntor. Ur statsfinansiell synpunkt betydde denna senare kategori, att af kronans ord. ränta, ung. 2,5 mill. dal. smt, omkr. 1,2 voro "afkortade" (siffrorna för år 1653). Karl XI:s reduktion (och förmyndarräfst) grep in mot denna frälsejordens kvantitativa utsträckning: till kronan indrogs hela massan af afsöndrade gods och räntor. Kvalitativt kvarstod frälseprivilegiet väsentligen orubbadt, men hvarje ny utvidgning öfver krono- eller skattejord förebyggdes därigenom, att jordnaturen nu en gång för alla fastslogs, oberoende af innehafvarens stånd. Tanken på en dylik ordning kan spåras tillbaka till medeltiden; dess förverkligande nu sammanhängde med kronoinkomsternas detaljerade "indelning" på de olika statsutgifterna. Med jordnaturens fixering skilde sig det ekonomiska frälset från de personliga adelsprivilegierna. Frälse blef öfvervägande en kameral term för frälsejorden. Inom denna skilde man mellan de olika slag, som utvecklat sig ur de gamla privilegiegraderna för olika besittningsformer: allmänt frälse och ypperligt frälse -- det senare i sin högsta form yppersta frälse. Allmänt frälse innefattade det slags frälsejord, som uppkommit ur de vanliga frälsereglerna. Den åtnjöt frihet från de gamla stående skatterna (jordeboksräntan) och sedan 1644 från större delen af de pålagor, som uppkommit under senare delen af 1500-talet och början af 1600-talet och småningom öfvergått till fasta (mantalsräntan); endast två af mantalsräntans skattetitlar, boskaps- och skjutsfärdspenningarna, samt en del af den gamla fodringen, de s. k. konungshästarna, utgingo också af frälset, likaså vissa s. k. besvär, inkvartering, kungs- och kronoskjuts. Om dessa sistnämnda pålagor och besvär (de senare dock endast under fredstid) gällde vidare, att de drabbade frälset endast med hälften mot krono- och skattejord. Det var den gamla regeln från den senare medeltiden om frälsets deltagande i nya gärder till hälften mot krono- och skattebönder, som här gick igen. Samma regel skulle också enligt privilegierna fortfarande gälla alla e. o. bevillningar och upprepades äfven i 1723 års privilegieurkund, men kom alltmera ur bruk, i samma mån som ståndens särskilda bevillningar hvar för sig sammansmälte till en gemensam, gifven af riksdagen i dess helhet. Alltifrån 1810 har fastighetsbevillningen utgått utan skillnad mellan olika jordnaturer. I fråga om rotering (se d. o.) likställdes det allmänna frälset redan af Karl XI med krono- och skattejord. Sedan rusttjänsten omsider blifvit aflöst genom en penningafgift, utgick naturligtvis också denna rusttjänstbevillning af det allmänna frälset. I kommunala besvär hade frälset af ålder deltagit i regel lika med annan jord. -- Allmänt frälse motsvarades i de från Danmark eröfrade provinserna af utsockne hemman l. utsockne frälse; i Bohuslän fanns dessutom ett ofri mans frälse, d. v. s. sådant, som under den danska tiden varit i ofrälse mans hand. Om frälseskatte och skattefrälse se Frälseränta. Ypperligt frälse omfattade säterier, deras ladugårdar samt rå- och rörshemman, alltså den trängre kategori af frälsejord, som blifvit befriad också från de bördor, hvilka kvarstodo för frälset. Det ypperliga frälset var sålunda fritt från både jordeboksräntan och hela mantalsräntan, från kronotionden, från rotering och en mängd besvär liksom från rusttjänsten och -- efter dess aflösning -- från rusttjänstbevillningen; dock var denna frihet ej alldeles lika fullständig för rå- och rörshemmanen som för säterier och ladugårdar. Mot rå- och rörsfrälset svarade inom de eröfrade provinserna insockne hemman, veckodagshemman l. insocknefrälse, d. v. s. hemman, liggande inom samma socken som det säteri, under hvilket de lyda. För en del af dessa gällde ytterligare några modifikationer i det ypperliga frälsets allmänna friheter. Friheten från bevillning upphörde äfven för det ypperliga frälset med 1810 års förordning. Yppersta frälse var sådant ypperligt frälse, som utom andra förmåner också egde frihet från extra rotering, d. v. s. från skyldigheten att under krig deltaga i roteringen, hvilken däremot ålåg det öfriga ypperliga frälset. Om s. k. bergsfrälse se d. o. Rätt att besitta frälsejord tillkom äfven efter jordnaturens fixering till en början endast adeln. Undantagsvis gafs den dock redan under Karl XI:s och Karl XII:s tid genom särskildt k. tillstånd åt enskilda ofrälse män, och 1723 mcdgafs i själfva de adliga privilegierna sådan rätt i allmänhet åt "adelsmäns vederlikar" (ämbets- och tjänstemän med kunglig fullmakt) samt präster och borgare, dock endast i fråga om "frälse strögods och utsockne hemman", alltså allmänt frälse. 1789, i Förenings- och säkerhetsakten, utsträcktes samma rätt till "alla stånden", äfven bönderna. Med den stora privilegieutjämningen vid 1809--10 års riksdag försvann slutligen adelns uteslutande besittningsrätt till ypperligt frälse och insockne hemman, så att hädanefter allt slags frälsejord kunde förvärfvas och innehafvas af hvarje svensk medborgare. Därmed blef själfva frälsejordens större eller mindre skattefrihet en anomali, en historiskt utvecklad, men i och för sig numera omotiverad undantagsställning för en del af landets jord, och fråga om upphäfvande af denna