undantagsställning måste uppstå. Denna fråga kom att utveckla sig så, att bönderna kräfde grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens aflyftande från skatte- och kronojorden, alltså denna jords höjande till samma ställning i skatteafseende som det ypperliga frälset. Rörande riksdagsstriderna härom se Grundskatt. Med grundskatternas och indelningsverkets upphäfvande genom beslut vid riksdagarna 1885, 1891 och 1901 ha -- med undantag för ett par i praktiken föga betydande besvär -- de bördor försvunnit, som skilt krono- och skattejord från frälse äfvensom frälsets olika klasser inbördes, och frälset är sålunda numera i Sverige endast ett historiskt begrepp. (Se vidare Adel.) N. E-n. Frälsebonde, i äldre tider benämning på adelns landbor, nu, sedan jordnaturen blifvit reell, jämväl namn på sådana jordbrukare, hvilka under arrenderätt och ofta mot dagsverksskyldighet inneha hemman, som höra till större frälseegendomar. Bonde, som är egare af ett frälsehemman, kallas frälsehemmansegare. Frälsebonden har väl alltid kunnat med jordegaren med en viss frihet aftala om tid och villkor för hemmanets innehafvande. Men i äldre tider var en allmän regel, att frälsemannen egde af sin landbo uppbära åtskilliga häfdvunna utskylder, såsom städsla, afrad, gengärd, dagsverken, fodring och gästning, af hvilka utskylder en del eljest skulle utgått till kronan. Äfven i öfrigt åtnjöto frälsebönderna, på grund af adelns skattefrihet, stor frihet från utskylderna till kronan. Dessa friheter stadgades dels genom de adliga privilegierna, dels genom de villkor, på hvilka adeln åtog sig nya bevillningar. Mest fria från allmänna bördor voro adelns bönder inom en mil från sätesgården (frihetsmilen), hvilka voro frikallade från all tunga, skjutsning, skatt och utskrifning. Motsvarande friheter åtnjötos sedermera af landbönder inom sätesgårds rå och rör. Äfven de öfrige frälsebönderna voro fria från körslor, dagsverken och skjutsning, utom då konungen själf eller främmande sändebud reste genom landet. I gärder och hjälper skulle de i regel deltaga till hälften mot skattebönderna. Likaså drabbade utskrifningarna gemenligen frälsebönderna endast hälften så tungt som skatte- och kronobönderna, såvida icke man ur huse måste utgå. -- Under 1500-talet hade väl någon gång underhandlats angående nödiga gärder äfven med frälsebönderna, men regeln var och blef, att husbonden, frälsemannen, åtog sig hjälpgärd för sina landbor. I 1723 års adliga privilegier uttrycktes denna husbondens rätt så, att inga extra kontributioner finge påläggas adelns landbönder utan samtycke af "menige ridderskapet och adeln, som själfve några landgods ega". Till följd däraf saknade otvifvelaktigt frälsebonden alltid representationsrätt i bondeståndet, till hvars herredagspengar han ej heller lämnade några bidrag, om man undantager den förra delen af 1600-talet. Frälsemannens ställning till hans landbonde var i viss mån en husbondes, och den myndighet, som den adlige jordegaren sålunda egde, sökte han under 1600-talet på allt sätt utridga efter andra länders, närmast Danmarks, föredöme (om de danske fästebönderna se Bonde, sp. 1093). Man förhindrade frälsebondens söner och döttrar att taga tjänst hos andra, man pinade och tvang frälsebönderna med "privata fängelser och torturer", ehuru landbonden var berättigad att stämmas till tinget. Genom allmogens lifliga klagomål förmåddes emellertid regeringen att ingripa mot detta ofog, som hotade frälsebonden med lifegenskap. -- Så mycket innebar ändock frälsemannens husbondevälde, äfven efter 1723 års privilegier, att han hade makt att för små förbrytelser, uppstudsighet och försummelse tillbörligen aga och näpsa sina landbönder. -- De senare årens lagstiftning har emellertid gjort slut på detta frälsemannens föråldrade husbondevälde, och den adlige husbondens gamla rätt att själf utpanta räntor och utskylder hos sin frälsebonde har h. o. h. upphört (1878). K. H. B.* Frälsebref. Se Frälse, sp. 26. Frälsefrihet, sammanfattningen af de friheter och förmåner, som i äldre tider tillkommo frälseståndet, men hvilka i hvad de afsett jorden efter hand blifvit reella och bundits vid den jordnatur, som kallas frälse (se d. o.). K. H. B.* Frälsehemman benämnes, till skillnad från krono- och skattehemman, hvarje hemman med frälse jordnatur. Vanligen menas emellertid med frälsehemman endast allmänna frälsehemman, hvilka jämte de s. k. utsocknehemmanen i de eröfrade provinserna genom rusttjänstskyldigheten skilja sig från de förmånligare ställda frälseegendomar, som räknas till ypperligt och yppersta frälse, nämligen säterier, ladugårdar, rå- och rörshemman samt (i de eröfrade landskapen) insockne- eller veckodagshemman. Utmärkande för ett frälsehemman var, att det åtnjöt betydliga friheter med afseende på skatter och besvär, hvilka friheter och förmåner voro olika för de särskilda slagen af frälseegendomar (se Frälse), men dessa friheter ha numera till större delen upphört. Eganderätten till frälsehemman tillhör enskilda, hvilka äfven ha den friaste dispositionsrätt öfver sin egendom. Ända till 1723 var det uteslutande förbehållet adeln att ega frälsejord, om ock genom särskilda medgifvanden undantag någon gång tilläts, men nämnda år medgafs präster och borgare samt 1789 allmogen rätt att förvärfva allmänna frälsehemman. Först 1809 blefvo de ofrälse stånden berättigade att besitta jordegendom af det ypperliga frälsets natur. De allmogemän, som begagnade sig af denna rätt och förvärfvade frälsejord, voro emellertid icke jämställda med sina ståndsbröder i politiskt hänseende, enär de saknade representationsrätt i bondeståndet. Först 1834 medgafs sådan åt frälsehemmansegare (d. v. s. egare af allmänna frälsehemman), och efter ytterligare 10 år utsträcktes rätten jämväl till egare af säterier, rå- och rörshemman o. d. Af Sveriges hemmantal, som 1895 utgjorde 67,100 mtl, tillhörde 21,320 frälset, och af frälsejorden utgjorde de allmänna frälse- och utsocknehemmanen den största delen, nära 15,000 mtl. Frälseegendomen är mycket ojämt fördelad; den har sitt maximum i Östergötlands län (2,108 mtl), nära följdt af Stockholms län (2,107 mtl). Minimum påträffas i Gottlands län (något öfver 2 mtl). I tre län, Södermanlands, Stockholms och Hallands, uppgår frälsemantalet till mer än hälften af länens hela mantalssumma (resp. 53,1, 52 och 50,8 proc.) och för samtliga öfriga län i södra och mellersta Sverige, med undantag för Gottlands län, där frälsejorden är relativt svagast representerad (0,2 proc.), samt Blekinge, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Kopparbergs län, växlar procenttalet mellan 23,5 proc. i