Värmlands och 48,5 proc. i Malmöhus län. I de norrländska länen ingår frälsemantalet i större utsträckning i mantalssumman endast i Norrbottens län (13,2 proc.), men uppgår i samtliga öfriga län ej till 2 proc. därutaf. K. H. B. (G. T.) Frälsehemmansegare. Se Frälsebonde och Frälsehemman. Frälseköp kallades den finansåtgärd, hvarigenom kronans gods och räntor under 1600-talet afyttrades till enskilda för att skaffa kronan medel till statsbristens fyllande och försvarsverkets upprätthållande. Denna försäljning, som begynte redan under Gustaf II Adolfs regering (från 1622), ehuru i mindre omfattning, men som blef af stor betydelse egentligen under den närmast följande tiden (till följd af regeringens beslut 1638 och 1641), har fått namnet frälseköp, emedan godsen genom försäljningen antogo frälsenatur. Det var också frälseståndet, som njöt fördelarna af denna afsöndring af gods och räntor från kronan. Kristinas förmyndarstyrelse stadgade uttryckligen, att inga ofrälsemän fingo deltaga i dessa köp. Endast i adelsmans namn lyckades det någon gång en ofrälseman att göra sådant förvärf från kronan. Kronans gods och räntor såldes till frälse, men återlösningsrätt var kronan lagligen tillförsäkrad, och i de flesta af de under Gustaf Adolfs regering utfärdade köpebrefven förbehölls kronan därjämte rätt att framför andra lösa köpegods "för så många penningar, som de kostat", om de skulle säljas ur köparens släkt. Ehuru 1634 års R. F. (§ 60) tydligen stadgade, att afhändelser af kronans gods och räntor, som af märkliga orsaker kunnat föranledas, skulle för deras bestånd efter minderårighetens slut helt och hållet vara beroende af monarkens särskilda bekräftelse, hade emellertid förmyndarstyrelsens köpebref så formulerats, att, om drottningen icke gjorde sin återlösningsrätt gällande inom natt och år efter sitt tillträde till regeringen, de sålda kronogodsen skulle blifva evärdeligt frälse. För öfrigt nådde frälseköpen snart en sådan omfattning, att godsens återlösen till kronan omöjliggjordes. 1653 beräknades, att kronosods voro sålda till en ränta af 268,801 dal. smt. Vid frälseköpen beräknades till en början köpeskillingen så, att godsens vissa räntor skulle motsvara 3 proc. å densamma, men då den förändringen gjordes, att äfven de ovissa räntorna skulle medräknas, nedsattes äfven proc. från 3 till 4 1/2. Då emellertid räntorna beräknades lågt och vissa hjälper, såsom byggningshjälpen, gingo med i köpet utan ersättning samt köparna kommo i åtnjutande af en mängd förmåner därigenom, att godsen blefvo frälse, så erhöllo köparna i själfva verket en vida högre proc. å den till kronan erlagda köpeskillingen, ofta nog ända till 20 proc. Då icke blott kronan led af de stora afsöndringarna af gods och räntor, utan äfven skatteböndernas rätt därigenom i mer än ett afseende träddes för nära, uppstod naturligen en stark reaktion mot frälseköpen. Redan enl. 1650 års reduktionsbeslut skulle alla sådana köpegods, som efter Gustaf II Adolfs död sålts undan kronan inom s. k. omistliga orter, återgå till kronan, hvarvid lösen eller tillbörligt vederlag skulle gifvas, då de i vederbörlig ordning voro efter kronovärdering af köparen betalda med "penningar, penningvärde eller annan jämngod ränta". Hade köpegods kommit i enskild hand utan sådan betalning, skulle de utan lösen indragas, såvida icke innehafvaren ville gifva kronan ersättning för dess förlust. Öfriga köpegods skulle anses såsom allodialt frälse. Vida hårdare drabbades köpegodsens innehafvare af Karl XI:s reduktion. Denna sträckte sig först och främst jämväl till tiden före Gustaf II Adolfs död; vidare granskades, huruvida vid samtliga köpegodsens försäljning priset, när köpet skedde efter gällande taxa, var rätt uträknadt efter 3 proc. före 1641 och 4 1/2 proc. efter den tiden, och om betalningen skett med reda penningar, penningvärde eller annan fruktbar (räntebärande) försträckning. Köpegods reducerades därefter dels på den grund, att köpeskilling i själfva verket aldrig eller blott till en del erlagts, dels af det skäl, att vid köpeskillingsuträkningen en och annan ränta icke iakttagits och således blifvit "obetald"; gods, som frälseköpts för löner och ofruktbara kapital, hemföllo till kronan, då detta kapital ansågs ersatt genom godsens ränta; slutligen erhöll kronan gods och räntor tillbaka såsom vederlag för "oköpta" räntor, d. v. s. sådana extra ordinarie räntor, med hänsyn till hvilka frälsehemman njöt befrielse i jämförelse med skatte- och kronohemman. På dessa och ännu några andra grunder återkallades en mängd köpegods till kronan. Kronan tillerkände sig därjämte rätt att lösa sådana köpegods, som förblefvo i innehafvarens hand såsom allodialt frälse, så snart denne ville sälja dem utom sina närmaste skyldemäns krets. Denna kronans lösningsrätt upphäfdes emellertid genom 1723 års adliga privilegier (§ 24). -- De köpegods, som icke reducerades, skulle bibehållas såsom frälse, men alla kronogodsen skulle förblifva under kronan. Lagstiftningen medgaf väl sedermera, att vissa kronoegendomar under vissa förhållanden kunde få sin natur genom köp förbytt till skatte (jfr Skatteköp), men med frälseköpen var det för all framtid slut. Det må dock anmärkas, att numera, i enlighet med 1874 års riksdagsbeslut och sedermera meddelade bestämmelser, vissa kronoegendomar kunna från kronan försäljas och därigenom blifva af "allmänt eller utsockne frälses" natur. Detta gäller emellertid endast om sådana mindre kronoegendomar, för hvilka årliga arrendeafgiften icke öfverstiger eller beräknats komma att öfverstiga 600 kronor och hvilkas bibehållande under kronan påkallas hvarken af befintlig skogstillgång eller någon annan särskild omständighet. K. H. B. (G. T.) Frälseman (fsv. frælsis man) kallades i Sverige den, som åtnjöt världsligt frälse (se d. o.), åtminstone alltifrån 1300-talet. Termen fick dock aldrig uteslutande giltighet såsom benämning på frälseståndets medlemmar. Vid sidan af frälsemän omtalas friborne, utan att någon distinktion mellan de båda orden synes kunna konstateras, och ofta sammanföras de till en dubbelterm, friborne frälsemän (någon gång friborne och frälsemän). Andra benämningar på frälsemännen äro hofmän eller ibland gode män. Med nyare tidens första århundraden, under hvilka det rusttjänstskyldiga frälset ombildades till en privilegierad bördsadel, började samtliga dessa äldre termer att undanträngas af benämningen adelsman, som sedan blef den härskande. Frälseman förekom därefter egentligen endast i arkaiserande stil eller i motsättning mot ofrälse. (Se vidare Adel och Adelsprivilegier.) N. E-n.