Frälseränta, kam., är -- bortsedt från sällsynta undantagsfall -- en af fastighet utgående årlig ränta af ständig natur, hvilken uppkommit antingen därigenom, att kronan till någon enskild afhändt sig ränterätten till viss kronoskattefastighet (skattefrälseränta), eller ock därigenom, att egare af rent frälse afhändt sig sin jordeganderätt med förbehåll om rätt till ränta eller -- ehuru detta mera sällan förekommit -- till annan upplåtit rätt till ränta med bibehållande af jordeganderätten (frälseskatteränta). Jorden öfvergick i förra fallet till skattefrälsenatur, i senare fallet, åtminstone i regel, till frälseskatte. -- Kronans ränteafhändelser, som voro talrika redan under 1500-talet, ansågos till en början icke medföra en efter räntans storlek och beskaffenhet vid afhändelsetidpunkten fixerad rätt, utan en befogenhet att afkräfva skattefrälsebonden vederlag för de utskylder denne på hvarje tid skulle ha haft att utgöra till kronan, om han fortfarande varit kronoskattebonde, men hvarifrån han nu var befriad, emedan ränteafhändelsen ansågs förläna jorden frälsenatur. Frälseräntans innehåll påverkades alltså af växlingarna med afseende på skattejordens belastning. Angående det sätt, hvarpå den mot viss pålaga svarande titeln i frälseräntan skulle tillgodonjutas, se riksdagsbesluten 1650 §§ 5, 6, 1652 § 7, 1655 § 18 samt k. stadgan 26 aug. 1651. Redan under Karl XI ändrade sig emellertid uppfattningen af skattefrälseräntans natur. Liksom de räntor, som genom gåfva frångått kronan, reducerades, så återfördes efter hand de under onerös titel afhända ränterättigheterna till att omfatta allenast de räntetitlar, som utgjort föremål för den ursprungliga afhändelsen -- i regel jordeboksräntan och hufvudparten af mantalsräntan --, hvaremot skattefrälsebonden med afseende på senare pålagor likställdes med kronoskattebonden. Å andra sidan fastslogs, att ränteegarens rätt icke fick beröras af de lättnader, som efter ränteafhändelsen tillerkändes krono- och skattebönderna vid utgörandet af räntor till kronan. Härmed hade skattefrälseräntan öfvergått till att vara en med afseende på innehållet rent privaträttslig företeelse och har i senare lagstiftning och rättspraxis nästan undantagslöst respekterats såsom sådan. -- Frälseskatteräntorna, hvilkas historia kan följas tillbaka till 1600-talets senare hälft, synas till en början regelmässigt ha uppkommit på sådant sätt, att en frälseman till sin landbo upplät jordeganderätten till visst hemman med förbehåll om en ränteeganderätt, som antingen motsvarade den förut utgående landbolegan eller ock -- ehuru mera sällan -- räntan å något skattehemman i trakten. Efter hand förflyktigades emellertid frälseskatteräntans ursprungliga karaktär af ett slags eganderätt (dominium directum), i det att såsom frälseräntor upplätos jämväl ständiga afkomsträtter, som hvarken till innehåll eller värde bildade någon motsvarighet till adelns räntor af sina landbor, resp. kronans af sina behållna bönder och hvilkas tillkomst på den grund icke heller städse ansågs beröfva jorden dess egenskap af rent frälse. Härmed sammanhänger, att äfven en ränta, som frälseman med bibehållande af jorden upplät åt annan, kunde komma att betraktas såsom frälseränta. Den fulla dispositionsfriheten med afseende på frälseskatteräntans innehåll fick sitt erkännande i k. förordn. 21 febr. 1789 § 5. -- Som en erinran om den ursprungliga uppfattningen af frälseränta såsom ett dominium directum kvarstår alltjämt regeln, att frälseränta rättsligen anses såsom fast egendom (k. förordn. 10 april 1810; lag 24 maj 1895). -- Jämte de rättigheter, som vid räntans afhändande från kronan, resp. i det privata frälseränteaftalet närmast afsågos, ingingo förr i frälseränterätten enligt lag åtskilliga befogenheter, såsom rätt till bärande träd, lösningsrätt vid jordens försäljning, rätt till andel i fynd å egendomen samt i böter på grund af skadegörelse å densamma, kontrollbefogenhet, förbudsrätt mot torpanläggningar och mot egendomens klyfning. De flesta bland dessa befogenheter upphäfdes genom 1789 års förordning. Rättighet till bärande träd kvarstår dock alltjämt (Byggningab. 13: 1; jfr 1805 års skogsordning §§ 18, 36 och ingressen till 1894 års skogsordning), och lösningsrätt vid försäljning utom börd gäller numera ej blott till förmån för ränteegaren, utan jämväl för jordegaren (k. förordn. 21 febr. 1789 § 5 och 21 mars 1835; jfr k. förordn. 22 dec. 1863 och 16 juni 1875). -- Rättvisan har ansetts fordra, att grundskatteafskrifningens förmåner komma jämväl skattefrälsejorden till godo på grund af den därå hvilande räntans ursprungliga skattenatur. Staten har till följd däraf erbjudit sig att på vissa villkor inlösa skattefrälseräntorna i och för deras afskrifvande eller att, om viss ränta icke blefve till inlösen hembjuden, till räntegifvaren på ansökan utbetala en mot den successiva lättnaden i grundskatterna svarande ersättning (k. förordn. 11 sept. 1885, k. kung. 3 febr. 1888, lag 2 dec. 1892 § 4 samt k. kung. 6 maj 1904 och 20 april 1906). Något motsvarande ingripande från statens sida har däremot icke egt rum för frälseskatteräntornas del, eftersom dessa tillkommit på rent privat väg. Såsom frälseskatteräntor ha härvid jämväl betraktats räntor, som väl från början varit af skattefrälse natur, men sedermera någon gång varit med eganderätten till jorden förenade. Man har nämligen ansett, att genom en dylik förening en konfusion inträdt mellan ränte- och jordeganderätt, så att räntan, då den sedermera blifvit från jordeganderätten skild, till sin tillkomst, storlek och beskaffenhet h. o. h. hvilar på det aftal, hvarigenom jord och ränta åtskildes. Denna uppfattning är emellertid för vissa fall afgjordt felaktig, och regeln om "förenade" räntors oinlöslighet har på grund af bevisningssvårigheter visat sig svår att konsekvent upprätthålla. 1905 års riksdag har hos K. M:t anhållit om utredning och förslag, på hvad sätt och under hvilka villkor de, som utgöra sådana frälseräntor, som ej af statsverket inlösas, må kunna lösa sig från dessa räntor. Enighet torde numera råda därom, att nya frälseräntor icke kunna tillskapas. B. E-g. Frälseräntefordran. Se Byte 3. Frälseskatte. Se Frälseränta. Frälseskatteränta. Se Frälseränta. Frälsesmide. Tidigare hade egare af bruk belägna å frälsegrund viss frihet från hammarskatt (k. br. 2 aug. 1731), men sedan genom k. förordn. 27 april 1846 och 20 sept. 1859 den gröfre järntillverkningen öfvergått till fullkomlig frihet och genom k. kung. 14 dec. 1860 hammarskatten blifvit upphäfd, har denna frihet, benämnd frälsesmide, förlorat all praktisk betydelse. Th. R.* Frälsningsarmén, eng. Salvation-army, är en