celler, hos många växter (t. ex. Epilobium, bomullsväxten, Salices) deltar det i fröspridningen genom utbildningen af hår, hos andra växter (t. ex. Plantago, Linum) är det vattenupptagande, hvarvid det förslemmas. Växtämnet (embryot) utgöres hos en del växter (orkidéer, Orobanche, Pyrola, Monotropa) endast af en klotformig eller sfäroidisk, odifferentierad cellkropp, men hos de flesta kan man urskilja olika delar. Det utgöres i sitt mest utbildade skick af en hypokotyl (se d. o.) stamdel öfvergående i ett rotämne, som utväxer till växtens hufvudrot. Stamdelen uppbär dessutom ett hjärtblad (monokotyledoner) eller två (dikotyledoner) och en stundom med bladanlag försedd stamknopp (plumula). Hos många växter finns dessutom fröhvita, en näringsrik, ofta stärkelserik väfnad, innehållande byggnadsmaterial, som upptages af embryot, då det utvecklar sig till en liten planta. Fröhvita finnes af två slag, perisperm och endosperm. Perisperm finnes endast hos några få växter (piporacéer, nymphaeacéer, Canna) och bildas af en del af själfva frökärnan (nucellus). Endospermet uppkommer i embryosäcken (se d. o.). Hos gymnospermerna bildas det före befruktningen, hos angiospermerna bildas det efter befruktningen därigenom, att enligt observationer på många växter den ena af pollenslangens båda kärnor sammansmälter med centralkärnan, innan denna delat sig, hvarefter den befruktade kärnan genom upprepade delningar ger upphof till endospermet. Hos många växter förtäres endospermet under den befruktade äggcellens utveckling till embryo, hos andra finns det kvar hos det fullbildade fröet. Förekomsten eller saknaden af fröhvita utgör ofta en familjekaraktär. Fröhvita ha monokotyledoner, ranunculacéer, caryophyllacéer m. fl., fröhvita saknas hos leguminoser, rosacéer, Compositae m. fl. Fig. 1. Styfmorsviol (Viola tricolor). Fig. 2. Vinbär (Ribes), yttre delen af fröskalet saftigt. Fig. 3. Hönsarv (Cerastium). Fig. 4. Potatisväxten (Solanum tuberosum). Fig. 1-4. Frön med fröhvita (fröhvitan prickad). Fig. 5. Bär af lager. Rakt växtämne, bestående af rotämne, hjärtblad och stamknopp. Det yttre, prickade skiktet bärets köttiga del. Fig. 6. Frukt af humle, frö med böjdt växtämne. Fig. 7. Frukt af peppar (Piper), frö med perisperm (prickad) och endosperm (omkring fröämnet i fröets spets). Fig. 5-7. Frön utan fröhvita. Frö, nord. myt. Se Frej. Fröanalys. Se Frökontroll. Fröbalja, bot. Se Balja. Fröbel. 1. Friedrich Wilhelm August F., tysk pedagog, f. 21 april 1782 i Schwarzburg-Rudolstadt, d. 21 juni 1852, valde redan tidigt uppfostran till sin lifsuppgift och Pestalozzi till sitt mönster. I arbetet Die menschenerziehung (1826) satte han en allsidig harmonisk utveckling af människans förmögenheter som uppfostrans viktigaste mål. På denna idé hvila de banmppfostringsanstalter, hvilkas skapare F. blef och hvilka gjort hans namn vida bekant, de s. k. barnträdgårdarna (se d. o.). En samling af F :s pedagogiska skrifter utgafs 1862-63 (2:a uppl. 1874). Se "Läsning för uppfostrare" (1904). 2. Julius F., den föregåendes brorson, tysk skriftställare och politiker, f. 16juli 1805 i Griesheim (Schwarzburg-Rudolstadt), d. 6 nov. 1893 i Zürich, blef 1833 lärare i industriskolan i Zürich och professor i mineralogi vid därvarande universitet. 1838 erhöll han medborgarrätt i Zürich och deltog från 1839 i det politiska lifvet därstädes, hvarvid han slöt sig till den demokratiska oppositionen. 1842 nedlade han sin professur för att egna sig åt den af honom grundlagda bokförlagsaffären, "Literarisches comptoir", och utgaf bl. a. en serie demokratiska skrifter, som till största delen förbjödos i Tyskland. 1848 blef han medlem af vorparlamentet i Frankfurt. I okt. s. å. begaf han sig jämte Robert Blum till Wien för att till revolutionsledarna där öfverlämna en adress från Frankfurtparlamentets radikaler, tog del i folkresningen därstädes, blef häktad 4 nov. och dömd till döden, men benådades. Efter att ha deltagit i den tyska nationalförsamlingens sista sammanträden