han, ehuru tillsvidare utan fast tro på sin poetiska kallelse, de redan under skoltiden begynta versifierade försöken. 1884 och sedermera från sommaren 1880 vistades F. i Värmland, tidvis nedtryckt af tungsinne, hvartill han ärft stark disposition. 1885 började han offentliggöra dikter i "Karlstadstidningen", i hvars redaktion han påföljande nyår inträdde. Med undantag af de perioder, då han på grund af sin tilltagande nervsjuklighet måste söka sanatorievård, var F. anställd i "Karlstadstidningen" som litteraturanmälare, kåsör och referent till 1896. Vintern 1889--90 vistades han af hälsoskäl i Tyskland, där Heine och annan tysk poesi lifligt sysselsatte honom, hvilket närmast hade till följd ett antal uppsluppna Heineparodier på tyska. Närmast före den utländska resan och på tysk botten skref F. sina första Värmlandsbilder, med hvilka hans personliga egendomlighet först obetingadt bröt igenom. Dessa utgjorde det mest fängslande i F:s börjarbete, diktsamlingen Guitarr och dragharmonika (1891; 3:e uppl. 1896), som vann en mycket snabb och vidsträckt popularitet. 1892 erhöll F. i författarunderstöd på Svenska akademiens förslag 500 kr., hvilka han demonstrativt skänkte bort till "folkriksdags"-agitationen. Nya dikter (2 uppl. 1894) ökade ytterligare F:s popularitet. "Nya dikter" visade honom också stadd i liflig utveckling; formen var redan tveklöst adekvat och själfständig, återgifvandet af det egna gemytet fylligt och starkt, motivkretsen utvidgad (afdelningarna "Bibliska fantasier" och "Från när och fjärran" med historiska dikter, sägner och visor). Den tredje diktsamlingen, Stänk och flikar (2 uppl. 1896), i hvilken hans konstnärskap når höjden, gaf anledning till tryckfrihetsåtal enligt 3 § 13 mom. tryckfrihetsförordningen. F. frikändes, men uteslöt själfmant tre dikter ur bokens nya upplaga, uti hvars företal han redogjorde för sin uppfattning. Två små häften på blandad vers och prosa, till största delen värmländskt folkmål, Räggler å paschaser på vårat mål tå en bonne (1:a saml. 1895, 3:e uppl. 1903; 2:a saml., 2 uppl. 1897) innehålla till stor del nytryck af hans tidigare bidrag till "Karlstadstidningen". Nytt och gammalt (1897) är till större delen ett supplement till de föregående samlingarna. Gralstänk (1898) är en samling filosofiska grubblerier i versform, ursprungligen affattade på prosa; den följdes af ett spekulativt försök, Om lifsmonader. Ett lifsförklaringsförsök (2 uppl. 1898). F:s öfriga prosaalstring utgöres, utom af några litterära uppsatser i "Ur dagens krönika", "Nordisk revy" och "Ord och bild", af Folkskalden Robert Burns (i studentfören. Verdandis småskrifter, 1892), som äfven innehåller ett antal öfversättningar, och Grillfängerier (2 häften, 1898) bestående af en uppsats om Heidenstam och några psykologiserande kåserier. 1894 utgaf F. "En bok om Strindberg", hvartill han själf bidrog med en studie öfver Strindberg som lyriker. Alltsedan 1899 har F. på grund af svår ohälsa ej utgifvit några nya arbeten. F:s diktning har sin utgångspunkt i äldre svensk poesi, särskildt de subjektiva lyrikerna och enkannerligen Fredrek på Rannsätt. Den sistnämnde, hvars folkliga Värmlandsskildringar F. varit förtrogen med sedan sin barndom, lämnade den omedelbara förebilden för F:s humoristiska låtar med hembygdsmotiv, i hvilkas rytmiska gestaltning han experimentellt påbörjade sitt metriska nydaningsarbete. Det visartade och känsliga erinrar också om den store skotske folkskalden, som han så flitigt studerat. Nyromantiska och äldre svenska skalder gåfvo tillskott till F:s formella utdaning, och Heidenstams första diktsamling (1888) torde ha varit en eggelse för F:s eget författarskap. Hans tidigare dikter äro genreartade små bilder, aktuella tidssånger och något ojämna ansatser till personlig själsskildring. En rad pasticher på olika äldre maner (Horatius, folkvisor m. m.) vittnar om hans stora formella smidighet. Hvad som emellertid gick öfver den föregående poetiska utvecklingen var den första samlingens "Värmländska låtar", som uppenbarade en originell humor och med sin rikedom af folkligt stämningslif och föreställningssätt förenade en förbluffande teknisk skicklighet. Till största delen är F:s hembygdspoesi objektiv och frisk, skälmsk och komisk, ehuru vemodiga och tragiska moment ej saknas. Den omfattar ett mycket rikt galleri af åskådligt framställda, träffsäkert uppfattade och till karakteristiska figurer utarbetade gestalter från nutidslif i Värmland. Den sträcker sig öfver hela den sociala skalan och kulminerar i sådana vidt skilda dikter som burlesken "Melangtäras intåg i Kallsta", den gripande tragiska "Jägar Malms hustrur" och några förtjusande graciösa barnbilder. I äkta realism äro de jämförliga med Bellmans Stockholmsdikter, i användande af alla verskonstens finesser stå de på höjden af hvad vår poesi erbjuder som akustisk effekt. Typiska för den bygd och det folklynne, som de återge, visa de på samma gång en skarpblick för individuella egendomligheter, som vittnar om en sällsynt iakttagelseförmåga och gestaltningskraft. Den ram af landskapsskildring, som omger figurerna, är af lika lyckligt karakteriserande art, som den är stämningsväckande. F:s sjuklighet förde honom småningom bort ifrån den objektiva verklighetsskildringen, och hans senare skede kännetecknas af en allt afgjordare fördjupning af känslan, en allt direktare och hänsynslösare "jag"-diktning, som slutligen mynnar ut i etisk-metafysiskt grubbel och spränger den poetiska formen. Humor och komik trängas tillbaka af klagan och förtviflan. Från och med "Stänk och flikar" dominerar subjektiviteten. Dels i omedelbara själfbikter ("Flickan i ögat"), dels i fantasifullt förklädda bekännelser ("Fredlös") har F. gifvit uttryck åt en upprifven och härjad själs erfarenheter och stämningar. Hans dikt omfattar de mest skiftande sinnestillstånd, har uttryck för hån och dristig satir, alla olika grader af tungsinne och svårmod, yrande sinnesrus, lätt och sorglös ungdomsglädje, stolt patos, grubblande allvar. Egna lidelser och lidanden blottar han med gränslös själfuppgifvenhet. Jämsides med jag-skildringen går en panteistiskt färgad, djup och innerlig medkänsla med allt lefvande och lidande. Mänsklig samkänsla och en dröm om slutlig försoning är den etiskt metafysiska kärnan i hans grubbel. Intuitivt, lifsomedelbart, är F:s skaldskap ett af dem, som mest bidragit till vår diktkonsts psykologiska fördjupning. Särskild betydelse har F. haft i metriskt afseende. En fenomenal virtuositet i det språkliga uttrycket, vunnen icke minst genom ett hängifvet och outtröttligt arbete på formen, har låtit honom uppnå de största verkningar genom suggestivt ordval och en