75 Fuad Pascha-Fuchs 76 litetsläkare 1834 en expedition till Tripolis, fick sedermera anställning Tid tolkarnas byrå och inträdde på den diplomatiska banan. 1848 sändes han såsom Portens generalkommissarie till Donau-furstendömena och 1849 såsom dess utomordentliga sändebud till Petersburg. 1852 utnämndes han till utrikesminister. Genom sitt arbete La vérité sur la question des lieux saluts (1853), hvari han uppträdde mot de ryska anspråken på de heliga orterna, ådrog han sig kejsar Nikolaus' onåd, och ryske ambassadören furst Mensjikov bemötte honom i Konstantinopel 1853 så hänsynslöst, att F. fann sig föranlåten att begära sitt afsked. Då kriget mellan Ryssland och Turkiet utbröt, utnämndes F. 1854 till kommissarie i Omer Paschas högkvarter. 1858 blef han åter utrikesminister. Jämte sin meningsfrände Ali Pascha ledde han sedan denna tld nästan utan afbrott ända till sin död Turkiets styrelse och arbetade på dess återupprättelse, än såsom utrikesminister, än såsom medlem af tansimat-rådet (som hade att uppgöra de nya reformförslagen). Sänd såsom kommissarie till Damaskus 1860, straffade han med hänsynslös stränghet anstiftarna af de därstädes föröfvade massakrerna på de kristne. Efter Abd-ul-Asis' tronbestigning (1861) blef han storvesir. 1866 förlorade han genom sultanens nyck alla sina värdigheter, men blef 1867 ånyo utrikesminister och lyckades som sådan af-lägsna de faror, med hvilka upproret på Kreta och stridigheterna med kediven af Egypten hotade Turkiet. F :s verksamhet såsom statsman var blott ytligt reformerande, och hans sociala reformer höllo sig egentligen endast till den europeiska odlingens yttersida. F. hade ett namn som skald, och tillsammans med Gävdät-efendi utgaf han en osmansk grammatik (bearbetad på tyska, "Grammatik der osmanischen sprache", af H. Kellgren, Helsingfors, 1855). Fuäd Pascha, Muhammed, turkisk general, i. omkr. 1840 i Kairo, erhöll 1877 ett kavaUeri-detachemang i östbulgariska armén, hvilket han på ett utmärkt sätt utrustade, organiserade och in-öfvade. 4 dec. s. å. besegrade han ryssarna vid Elena, utnämndes 1878 till muschir (fältmarskalk) och befälhafvare öfver en vid Konstantinopel sammandragen armékår, l mars 1879 blef han genom sin fiende seriaskeren och öfverbefälhafvaren Osman Pascha, som han sökt störta, af satt från sitt befäl. Han återvann sedermera sultanens nåd och blef generaladjutant, men ströks 1902 ur armén och förvisades för lifstiden till Damaskus, på grund af revolutionära stämplingar. Fua-Fusinato [foä fosinätå], E r m i n i a, italiensk skaldinna, f. 1834 af israelitiska föräldrar, d. 1876, utgaf redan 1852 sin första diktsamling Versi e fiori, hvari särskildt de patriotiska dikterna vunno anklang. Efter att ha öfvergått till kristendomen gifte hon sig 1856 med skalden A. Fusinato. Hennes . samlade Versi utgåfvos 1879. Se biografi öfver F. af Molmenti (1877). Fueaceæ, Fukacéer, bot., familj bland brunalgerna (jfr Phæophyceæ), bildande ordn. Cy-dosporeæ. Bålen är väl utvecklad, ofta bilateral och differentierad i rot, stam och blad (se fig. af Lands-burgia och Turbinaria, 11 ABGD, till art. Alger). Många arter äro försedda med simblåsor. Äfven den anatomiska byggnaden är ofta väl differentierad 1 assimilationssystem, magasineringssystem, mekaniskt system och silhyfer. Könlös förökning genom SYärmceller saknas. Fortplantningsorganen, som äro oogonier och antheridier, sitta spridda eller samlade på särskildt utbildade delar af bålen (r e c e p t a k-ler) i skafidier 1. k o n c e p t a kl e r. Skafi-dierna, som ofta framträda som vårtor, äro ihåliga, på insidan bärande fortplantningsorgan och parafy-ser, med en kort kanal stående i förbindelse med det omgifvande vattnet. Fukacéerna förekomma alla i hafvet, ofta i stora massor. Vid Sveriges kuster finnas släktena Fucus, Ascophyllnm och Halidrys. Det artrikaste släktet är Sargassum (se d. o.). Durvillea utilis användes som näringsmedel af den chilenska kustens fattiga befolkning. Fukacéer utgöra flerstädes ett viktigt gödselmedel och hade i synnerhet förr stor betydelse som råämne till beredning af jod och soda. G. L-m. Fuchs [fo'ks], ty. (antagl. samma ord som juchs, räf, lty. voss), vedernamn för nyblifven student vid tyska universitet. Se Fr. Kluge, "Deutsche stu-dentensprache" (1895). Fuchs [fo'ks], Leon härd, tysk läkare och botanist, f. 1501 i Bajern, d. 1566, verkade som professor i medicin i Tübingen från 1535 till sin död. F. intager en framstående plats bland 16:e årh :s reformatorer a%f den medicinska vetenskapen,, särskildt genom sin lärobok i anatomi, De cor-poris humani fabrica epitome (1551). Icke j mindre betydelse hade F. för botaniken; han var näst Brunfels den förste, som på ett själf-ständigt sätt sysselsatte sig med studiet af inhemska växter, beskref naturtroget ett stort antal af dem och illustrerade sin beskrifning genom goda träsnitt. Hans förnämsta botaniska arbete är De historia stirpium commentarii etc. (1542; öfv. på tyska och de flesta andra europeiska språk). Efter F. uppkallade Ch. Plumier växtsläktet Fuchsia. (R- T-dt.) Fuchs, Rutger, friherre, öfverståthållare, f. 2 april 1682 i Malmö, d. 10 april 1753 i Stockholm, var son till öfverstelöjtnant Kristian F., som 1648 inflyttade till Sverige. F. ingick 1699 i krigstjänst och blef 1704 kapten. Han tjänstgjorde till 1707 dels i östersjöprovinser- j na, dels i Finland, därefter i Sverige, blef ' 1710 major vid Dalregementet och 1712 öfverstelöjtnant. S. å. medföljde han Stenbock till Tyskland, kommenderade i slaget vid Gade-busch (9 dec. 1712) hela Dalregementet, och sårades så svårt i striden, att han ett helt år måste nyttja