Fuchs-Fuchsia 78 kryckor. F. deltog i Earl XII :s anfall mot Norge 1716 samt blef s. å. adlad och befordrad till öfverste först vid Dalregementet och sedan vid Södermanlands regemente. Äfven i fälttåget mot Norge 1718 deltog F. Efter hemkomsten utförde han sin mest berömda bedrift, då han med sitt regemente, som räknade endast 7 ä 800 man, afgörande ingrep i striden vid södra Staket 13 aug. 1719 (se därom B a g-gensstäket). För denna bragd upphöjdes F. s. å. i friherrligt stånd och utnämndes till generalmajor. Under den följande tiden tog F. verksam del i det politiska lifvet. Han slöt sig i allmänhet till Arvid Horn. Den krigiska stämning, som väcktes till lif på 1730-talet, synes emellertid ha smittat den gamle krigaren, och vid riksdagen 1738-39 slöt sig F. till hattpartiet, insattes i sekreta utskottet och i den tolfmannanämnd, som utarbetade en för-svarsplan och det s. k. sekreta bihang, genom hvilket regeringen under vissa omständigheter bemyndigades förklara Ryssland krig. 1739 utnämndes F., icke utan ständernas påtryckning, till öfverståthållare i Stockholm. Det dröjde ej länge, förrän F. åter skilde sig från hattarna. Redan 1740 uppträdde han ifrigt mot krigspolitiken och tillhörde under den följande partikampen mösspartiets ledande och mest ansedda män. - Svenska akad. lät 1899 prägla en minnespenning öfver honom. I sammanhang därmed författade C. Snoilsky en minnesteckning (tryckt i "Sv. akad:s Handl. ifrån år 1886", XIV). L. S. Fuchs [fo'ks], Johann N e p o m u k von, tysk kemist och mineralog, f. 1774 i Bajern, d. 1856 i München, blef 1807 professor i mineralogi och kemi i Landshut, 1823 konservator vid de mineralogiska samlingarna i München och 1826 professor i mineralogi därstädes. 1835-44 var han därjämte öfver-bergsråd. 1852 tog han afsked från sin professur och upphöjdes i adligt stånd. F. riktade mineralogien och den oorganiska kemien med flera viktiga upptäckter. I vidsträckta kretsar blef han bekant genom uppfinningen af vattenglas (1823) och dess användning i stereokromien. Skrifter: Ueber den ge-genseitigen einflnss der chemie und mineralogie (1824), Ueler die theorien der erde (1837), Natur-geschichte des mineralreichs (1842) och Bereitung, cigenschajten und nutzanwendung des wasserglases (1855) m. fl. Hans samlade skrifter utgåfvos 1856 af Kaiser. (A. Hng.) Fuchs [fo'ksl. ImmanuelLazarus, tysk matematiker, f. 1833 i Mosehin, Posen, d. 1902 i Berlin, vistades under en stor del af sin studietid som informator för den nästan jämnårige, senare berömde matematikern Leo Koenigsberger i dennes föräldrahem och blef sedan jämte Koenigsberger Weierstrass' lärjunge vid universitetet i Berlin. F. utnämndes till e. o. professor i Berlin 1866, professor i Greifswald 1869. i Göttingen 1874, i Heidelberg 1875 och åter i Berlin 1884. Han var led. af Vet. soc. i Uppsala sedan 1892. F:s utgifna arbeten tillhöra hufvudsakligen teorien för differentialekvationer. Inom teorien för de s. k. linjära differentialekvationerna ha de varit af epokgörande betydelse och bilda grundvalen för nästan alla senare arbeten på detta område. Han har däri i anslutning till en föreläsning af Weierstrass på funktionsteoretisk grundval genomfört studiet af integralernas singulära ställen, hvilka för den ifrågavarande klassen af ekvationer ha den viktiga egenskapen att vara oberoende af integrationskon- stanterna och således bero endast af den gifna ekvationens koefficienter. Denna och andra de viktigaste egenskaperna hos de linjära differentialekvationerna voro dock redan flera år tidigare kända af Weierstrass, som efterlämnat två fundamentala arbeten häröfver, samt äfven af Eiemann. Bland hans många öfriga arbeten må nämnas undersökningen om villkoren för att integralen till en icke linjär differentialekvation skall ha fixa singulära ställen. Denna och en annan funktionsteoretisk afhandling, ehuru icke i och för sig af fundamental betydelse, ha likvisst vunnit en blifvande plats i matematikens historia därigenom, att desamma gåfvo första uppslaget till Poincarés banbrytande arbeten öfver de automorfa funktionerna. Efter Kronecker redigerade F. från 1891 till sin död "Journal fur die reine und angewandte mathematik". Af F:s samlade skrifter, hvilka utgifvas af Schlesinger, har redan ett kvartband utkommit. Oaktadt F. var Weierstrass' lärjunge, sakna hans arbeten understundom den matematiska stringens och säkra funktionsteoretiska uppfattning, hvilka utmärka mästaren själf samt hans senare lärjungar. M. L. Fuchs [fo'ks], KarlDorius Johann, tysk pianist och musikskriftställare, f. 1838 i Potsdam, elev af v. Bülow och Kiel, blef 1870 filos. doktor i Greifswald och är sedan 1879 musiklärare och (1886) organist i Danzig. F. är ifrig anhängare af Eiemanns fraseringsteorier, hvilka han praktiserat som fängslande pianist och utvecklat i skrifterna Die zukunjt des musikalischen vortrags (2 bd, 1884), Die frei-'helt des musikalischen vortrags (1885) och Prak-tische anleitung zum phrasieren (med Eiemann, 1886). E. F-t. Fuchs [fo'ks], Robert, österrikisk tonsättare, f. 1847 i Steiermark, harmonilärare vid Wiens konser-vatorium sedan 1875, påminner om Lachner och Brahms i sina kompositioner. Han har skrifvit bl. a. en mässa, 2 symfonier, kammarmusikverk, 5 om-.tyckta orkesterserenader, fint arbetade pianostycken samt sånger och 2 operor. E. F-t. Fuchs [fo'ks], Albert, tysk tonsättare, f. 1858 i Basel, utbildad i Leipzig, förestod 1889-98 ett konservatorium i Wiesbaden och blef 1898 lärare vid konservatoriet i Dresden. Han har i modern riktning komponerat pianoverk, violinsonater, duetter, körer m. m. E. F-t. Fuchs [fo'ks], Karl Johannes, tysk nationalekonom, f. 7 aug. 1865 i Nürnberg, studerade i München och Strassburg, reste i England, Canada och Förenta staterna samt blef 1891 e. o. och 1893 ord. professor i nationalekonomi i Greifswald. 1897 flyttade han i samma egenskap till Freiburg (im Breisgau). Bland E:s skrifter märkas Der warenterminhandel (1891), Die handelspolitik Englands und seiner kolonien (1893), den öfversiktliga handboken Volkwirtschaftslehre (i "Sammlung Goschen", 1901) samt många uppsatser i bostadsfrågan. V.S-g. Fuchsia L., Fuksia, Bloddroppe, bot., växtsläkte af fam. Oenotheraceæ, innefattande buskar, half buskar eller små träd, som nästan alla härstamma från Amerika, i synnerhet Syd-Amerika. Släktet skiljes lätt från andra närstående därigenom, att frukten är bär. Arterna ha vanligen motsatta blad samt vackra, hängande, mer eller mindre röd-aktiga, blommor. Fodret är kronlikt (icke grönt),