81
Fuessli- Fugger
82
tura, en af Kanarieöarna, 1,717 kvkm. med
11,669 inv. (1900), har en långsträckt form och
är genom ett näs deladt i två halföar, Jandia
med Orejas del Asno (844 m.) och hufvudön, som
i Monte Mado når 683 m. ön är bergig, består
af syenit, diabas, kalksten och basalt samt
innesluter ett stort antal slocknade kratrar;
den saknar skog och rinnande vatten samt har
delvis öken-och stäppnatur. Största delen är
betesmark för kameler, getter och nötkreatur;
endast i regnrika år odlas säd. Kring byarna ser
man fikon-, oliv-och mandelträd. Af koschenill
vinnas årligen 2-3 tusen kg. Kalk och gips
brytas, fiske och något sjöfart idkas. Hufvudstad
är P u e r t o d e C a-bras på östra kusten
(506 inv.); större är Antigua med 2,387 inv.
J. F. N.
Fuessli [fyssli]. Se F u s s l i.
Fuga, lat. o. it. (eg. flykt), mus., den
konstfullaste af alla musikformer, där ett
enligt kontra-punktikens regler bildadt tema
upptages af en stämma och periodiskt upprepas
i de öfriga, på olika tonhöjd. De särskilda
stämmornas likaberättigande är sålunda i
fugaformen drifvet till sin höjd. Namnet
kommer däraf, att temat, som genomlöper
stämmorna, uppträder än här, än där och liksom
flyr igen. Fugans gestaltning bestämmes af
lagarna för imitation och kontrast. Temat
(äfven kalladt subjekt eller, öfverallt där
det återkommer i sitt ursprungliga läge,
förare, dux) bör vara melodiskt pregnant och
karakteristiskt. Dess upprepande i dominantläget
kallas svar 1. följeslagare icomes). Om svaret
är fullt intervalltroget, kallas fugan r e a l;
om däremot i svaret temat något modifieras till
förhindrande af en alltför stor utvikning ur
tonarten, kallas fugan t ön al. öfriga stämmors
fortsättning, under det svaret (eller föraren
eller båda) pågår, kallas motsats 1. mötharmoni
(kontrasubjekt). Under fugans lopp behof ver ej
ständigt samma motsats användas, utan flera kunna
uppfinnas; dock böra de alla vara af sekundär
vikt, så att temat icke fördunklas. Tema
och motsatser böra helst vara konstruerade
enligt dubbla kontrapunkten; dock är detta
icke nödvändigt, ty en fuga kan skrifvas äfven
i enkel kontrapunkt. Mellansatserna (episoder,
andamenti, divertimenti) mellan temats särskilda
uppträdanden kunna grundas antingen på motiv ur
motharmonien, i hvilket fall fugan är s t r ä n g
(/. obligata 1. ricer-cata), eller på nya motiv,
då fugan är fri (/. libera). Har temat uppträdt
i alla stämmor, så är fugans första genomföring,
dess exposition, afslutad. Sedan vidtaga nya
genomföringar, då ofta de svårare formerna af
imitation komma till användning, såsom temats
ömvändning, dess rytmiska förstoring eller
förminskning, dess inträdande på annan taktdel
(per ar sin et thesin) samt framför allt dess
trångföring (stretto), då t. ex. följeslagaren
infaller, redan in au föraren slutat, och sålunda
bildar kanon med denna (hvarför temat bör vara så
byggdt, att detta är harmoniskt möjligt). Äfven
genom modulation till andra tonarter frambringas
nya effekter. Vid hvarje ytterligare genomföring
bör stämmornas ordningsföljd för öfvertagandet
af temat omväxlas. Fugan afslutas vanligen med
en o r g e l p u n k t. En fuga med t?å tema
kallas dubbelfuga, med tre irippelfuga o. s. v. -
Fugan har sitt ur-
sprung i nederländarnas kanoniska satsteknik på
1400- och 1500-taIen (fuga var då =. kanon). Mera
utbildad uppträder den i 1600-talets orgel-,
klaver-, violin- och orkestermusik, men fulländas
konstnärligt först af Seb. Bach och Handel. Bachs
kantater och passioner samt Handels oratorier
böra företrädesvis studeras i och för vokalfugan,
hvaremot Bachs orgelsaker och "vältempererade
klaver", Scarlattis och Eameaus klaververk,
Haydns, Mozarts och Beethovens kammar-
och orkestermusik erbjuda mönstersatser för
instrumentalfugan. Bland teoretiska arbeten
öfver fugan framstå de af Marpurg (1753 -54),
Fetis (1825), Cherubini (1835), Eichter (1859),
Hauptmann (1861, 1865), Jadassohn (1884), Eiemann
(1890-91) och engelsmannen Prout (1890, 1891).
A.L. (E. F-t.)
Fugära (se Fuga), mus., flöjtartad 8- eller
4-fots orgelstämma, vanligen i manualen. A. L.*
Fugass (fr. fougasse, släkt med lat. focus,
eldhärd). Se Fladdermin a.
Fugäto (it., "fugeradt", se Fugera), mus.,
en i ett större tonstycke uppträdande
kort sats, behandlad i fugastil,
vanligen utan sträng genomföring.
A. L.*
Fugëra (af it. fuga, se d. o.), mus., utarbeta
i form af en fuga eller ett fugato.
Fugger [fo'ggər], tysk bankir-, grefve- och
furstesläkt i Bajern, härstammar från väfvaren
Hans F. i Augsburg, som vid sin död (1409)
lämnade den då för tiden betydliga förmögenheten
af 3,000 gulden i arf åt sina barn. En af
hans söner,
Andreas den rike, stiftade (1452)
den 1583 utdöda adliga linjen
F. vom Reh,
och en annan, bankiren
Jakob F. (d. 1469),
blef stamfader för de nu lefvande släkterna
F. I slutet af 1400-talet hade släktens rikedom
ökats så, att en af Jakob F:s söner,
Jakob II
F. (f. 1459, adlad 1511, d. 1525; se fig.),
kunde efter hand försträcka kejsar Maximilian
350,000 gulden. Jakob II F. blef Europas
rikaste köpman, och hans kreditgifning bestämde
utgången af Karl V:s val till kejsare 1519. Han
stiftade 1519 i Augsburg välgörenhetsantälten
Fuggerei, som bildar en hel liten stadsdel
(se vidare
Augsburg) och lät med storartade
freskomålningar pryda Fuggerhuset i Augsburg
(ett praktrum i detta är afbildadt å art.
Bad,
sp. 614). Jakob II F:s brorsöner,
Raimund
(d. 1535) och
Anton (d. 1560), blefvo 1526
upphöjda till riksgrefvar samt erhöllo 1534
rätt att prägla guld- och silfvermynt. Under
Anton F. nådde husets affärsverksamhet sin
höjdpunkt (driftkapitalet steg 1546 till 5
mill. gulden), men sedan gick det bakut, och
fr. o. m. 1600-talet var ätten hänvisad att
lefva af sina stora jordegendomar. Raimunds och
Antons familjer delade sig i flera linjer, af
hvilka en,
F.-Babenhausen, med Anselm
1803 fick furstlig värdighet: redan 1806
mediatiserades dess besittningar. -- Ätten
Jakob II Fugger.
