99 Fumariaceæ-Funck 100 digt, snart affallande; blomkronan består af fyra korsvis ställda blad, af hvilka de två yttre äro större än de två inre, som sammanhänga i spetsen; det öfversta yttre kronbladet har kort punglik sporre; ståndarna äro 2, hvardera delad i 3 flikar; frukten är en nästan klotrund, enfröig nöt. Hithörande arter äro i allmänhet spensliga, grå- eller blågröna, greniga örter, hvilka mest förekomma som ogräs å odlad jord. F. officinalis L. är den i Sverige allmännaste arten (se fig.). Den var upptagen såsom drog ännu i Svenska farma-kopéns 6:e uppl. samt ansågs verka lösande och urindrifvande, men är nu bortlagd såsom läkemedel. O. T. S. (G. L-m.) Fumariaceæ, 'bot. Se Papaveraceæ. Fumarioideæ, bot. Se Papaveraceæ. Fumarõl, geol. Se Gasvulkan. Fumärsyra, kem., en tvåbasisk kristalliserande, organisk syra C2 H2 (COOH)o, stereoisomer med maleinsyra. Förekommer i Fumaria, i islandslaf m. fl. växter och uppstår vid upphettning af äpplesyra eller af maleinsyra. Nästan olöslig i kallt vatten. ' P. T. C.* Fumbina. Se A d a in a u a. Funafeng, nord. myt. Se F i m a f e n g. Funa'mbulus, lat. (af junis, lina, och ambulõre, gå), lindansare. Funchal [funtja'l]. 1. Portugisiskt distrikt, omfattande Madeira-ögruppen. 815 kvkm. 150,574 inv. (1900). -- 2. Hufvudstad i distriktet och kommunen F., vid en vik på ön Madeiras södra sida. 20,844 inv. (1900). Staden, som höjer sig amfiteatraliskt från hafvet, är omgifven af landställen och trädgårdar ända till 600 m. höjd och erbjuder, sedd från hafvet, en öfverraskande skön anblick. Säte för guvernör och biskop; katolsk katedral, en anglikansk kyrka samt flera nunnekloster. I det forna franciskanklostrets kyrka finnes det s. k. dödskallekapellet, med nära 3,000 i väggarna inmurade dödskallar. F. är ögruppens förnämsta handelsplats, ehuru det har endast en öppen redd, och besökes årligen af omkr. 600 fartyg. För sitt härliga klimat (20--24°) är F. mycket besökt af lungsiktiga. (J. F. N.) Funck, svensk adlig, från Tyskland härstammande ätt, som inkom till Sverige under Gustaf II Adolfs tid med Tomas F. (f. 1580, d. 1645), hvilken var köpman i Stockholm och bruksegare i Västmanland och Dalarna. Hans son Johan (se F. 1) blef 1672 adlad, och två af dennes söner, blefvo 1723 friherrar. Den ene, Gustaf (f. 1670, landshöfding i Västmanlands län 1720, död 1736), är stamfader för den ännu lefvande friherrliga ätten F. Den adliga ättegrenen utgick 1789 på svärdssidan. 1. Johan F., mineralog och bergsman, Tomas F:s son, f. 17 dec. 1630 i Stockholm, d. 12 jan. 1679 vid Avesta, studerade i Uppsala 1645-52 och tillbragte sedan för att öka sina kunskaper i kemi och bergsvetenskap sju år på utländska resor, däraf flera år vid holländska universitet (Leiden, Franeker). 1664 utnämndes han till bergmästare i Uppland och Gästrikland samt var därefter bergmästare vid Salbergets silfververk och direktör vid Avesta bruk. 1673 utnämndes han till assessor i Bergskollegium. F. blef 1672 adlad. Han var genom arf en af de rikaste personerna af borgerlig börd på sin tid. Han egde bl. a. flera bruk och därjämte stenhusegendomar i Stockholm vid den gata (mellan Västerlånggatan och Kornhamn), som ännu kallas "Funckens gränd". (G. H-r.) 2. Tomas F., den föregåendes son, militär och diplomat, f. 25 iebr. 1672, blef kornett vid Lif-regementet 1694 och deltog med utmärkelse i Kari XII :s krig, hvarunder han avancerade till öfverstelöjtnant 1704. Han följde med konungen till Bcnder, där han 1710 utnämndes till öfverste för Södermanlands regemente. Han sändes s. å. till Konstantinopel för att upplåna penningar och blef i apr. 1711 utnämnd till envoyé därstädes. Han hade som sådan den svåra och icke ofarliga uppgiften att under de ständiga växlingarna i den turkiska politiken förfäkta Sveriges intressen, söka egga Porten till krig mot Ryssland och utverka penninglån åt Karl XII. Hans verksamhet vid det turkiska hofvet fortsattes till aug. 1713, då han förvisades därifrån till Demirtasch. Där sjuknade han och dog lo nov. 1713. (H. B-n.> 3. Karl F., friherre, riksråd, son af den föregåendes broder, landshöfdingen friherre Gustaf F., f. l dec. 1708, d. 22 juni 1783 på Hofgården (i Östergötland), inträdde först på den civila tjänstemannabanan såsom e. o. kanslist i krigsexpeditionen 1728, men öfvergick 1730 till militärbanan och blef 1761 öfverste vid Svea artilleri. F. var en af mössornas mest verksamme och inflytelserike män och tog en betydande del i de sista riksdagarnas partistrider under frihetstiden. Att han älskade dem mera än vapenskiftena med rikets fiender, .visade han 1760, då han mot uttryckligt förbud reste hem från kriget och lämnade utan afseende regeringens bestämda befallning att återvända. F. var medlem af den partistyrelse, som mösspartiet tillsatte för att bedrifva agitationen före 1765 års riksdag. Vid ständernas sammanträde insattes han i sckreta utskottet och utnämndes efter hattrådets fall 1765 till riksråd. I denna egenskap visade han sig vara en af mössrcgeringens mest energiska, hätska och stridslystna medlemmar och afsattes vid partiets fall 1769. I början af riksdagen 1771-72 deltog F. i de af konung Gustaf ledda förhandlingarna om förlikning mellan partierna, med hvilken uppriktighet är ovisst. Efter hattrådets afsked i mars 1772 återinsattes F. i rådsämbetet. Vid underrättelsen om resningen i Skåne utsågs han att afgå dit för att leda anstalterna till upprorets kväfvande; men innan hans instruktion var färdig, kom revolutionen emellan. Efter regementsförändringen 19 aug. blef han ånyo af-skedad från riksrådsämbetet och drog sig undan till det enskilda lifvet. A. B. B. (L. S.) 4. Alexander F., den föregåendes broder, friherre, bergsman, f. l febr. 1716 på Lilla Avesta. d..8 nov. 1797 i Norrköping, blef 1735 auskultant i Bergskollegium, där han 1779 blef notarie och hvari-från han s. å. fick afsked med titel af berssråd. 1745