icke furstliga prelater), men "herrarna" röstade samfälldt i kurier, som egde endast en röst hvar, under det att enligt regeln hvarje furste hade minst en röst. Under det gamla Tyska rikets sista tid funnos däri 40 världsliga och 32 andliga furstar. De senare försvunne genom omstörtningarna i sammanhang med rikets upplösning (1806). I det nuv. Tyska riket användes ordet furste dels som allmän benämning på regenterna i dess monarkiska delstater, dels som speciell titel: 1) på dem af dessa regenter, som ej föra hertigtitel eller ännu högre titel (sådana regerande furstar finnas nu i Tyska riket endast i Reuss, Schwarzburg, Lippe och Waldeck); 2) på medlemmar af gamla riksfurstliga ätter, som i sammanhang med det gamla Tyska rikets upplösning mediatiserades, d. v. s. ställdes i undersåtsförhållande till tyska stater, ehuru med bibehållande af vissa ännu fortbestående företrädesrättigheter, t. ex. jämbördighet med Europas regenthus, och 3) på personer, som af tyska regenter förlänats med furstlig titel, t. ex. Bismarck (se härom samt om furstetiteln i Sverige och Finland Adelstitlar). Om tyska furstepredikaten durchlaucht och erlaucht se d. o. Jfr också Prins. ^{S. B.} Furstedag (ty. fürstentag) kallades i det gamla Tyska riket en församling af riksfurstar, såväl andliga som världsliga, af hvilken frågor rörande fursteståndets intressen behandlades. (^{S. B.}) Fursteförbundet (ty. fürstenbund), ett förbund mellan tyska riksfurstar, hvilket Fredrik II af Preussen stiftade 1785 för att motarbeta kejsar Josef II:s plan att i utbyte mot österrikiska Nederländerna (Belgien) införlifva Bajern med de österrikiska arfländerna. Den dåv. kurfursten i Bajern, Karl Teodor, som saknade legitima arfvingar, gick in på Josefs planer, hvilkas genomförande skulle ha beröfvat den eventuelle arfvingen, hertig Karl af Pfalz-Zweibrücken, hans rätt och gifvit Österrike en hotande öfvermakt i Tyskland. 23 juli 1785 afslöts förbundet mellan Preussen, Sachsen och Hannover; sedermera slöto sig till detsamma hertigarna af Braunschweig, Mecklenburg, Sachsen-Weimar, Sachsen-Gotha och Pfalz-Zweibrücken, markgrefvarna af Ansbach och Baden, fursten af Anhalt-Dessau och kurfursten af Mainz. Josef II måste afstå från sin plan. Därmed hade förbundet förlorat sin betydelse, och de försök, som hertig Karl August af Sachsen-Weimar senare gjorde att utbilda det till en tysk union under Preussens ledning, rönte ingen uppmuntran från preussisk sida. Jfr Ranke, "Die deutschen mächte und der fürstenbund" (2:a uppl., 2 bd, 1876), och Bailleu, "Der ursprung des deutschen fürstenbunds" (i "Hist. zeitschrift", bd 41, 1879). (^{V. S--g.}) Furstehatt. Se Krona. Furst-primas (ty. fürst-primas), titel, hvilken vid Tyska rikets upplösning 1806 tilldelades ärkekansleren Dalberg (se d. o. 2). Fursund. Se Fur. Furtwangen [fo'rt-], stad i badensiska kretsen Villingen, i Schwarzwald, 872 m. ö. h., vid Donaus källflod Breg. 5,007 inv. (1900). F. intager första platsen i Schwarzwald i fråga om tillverkningen af finare ur. (^{J. F. N.}) Furtwängler [fo'rt-], Adolph, klassisk arkeolog, f. 1853 i Freiburg im Br., d. 1907 i Aten, lärjunge af samtidens främste arkeolog, H. von Brunn i München, deltog som tysk stipendiat 1878--79 i utgräfningarna i Olympia, blef 1880 direktorialassistent vid Berlin-museerna, 1884 e. o. professor vid Berlins universitet samt <img r>

1894 professor vid universitetet i München och direktör för därvarande glyptotek. F. utgaf en konsthistorisk studie, Der dornauszieher und der knabe mit der gans (1876), samt såsom frukter af sin grekiska studiefärd Die bronzen von Olympia (i "Abhandlungen der königl. akademie der wissenschaften zu Berlin", 1879), (tills. med G. Loeschcke) Mykenische thongefässe (1879) och Mykenische vasen (1886). Bland hans öfriga större skrifter må nämnas Die sammlung Sabouroff, kunstdenkmäler aus Griechenland (2 bd. 1883--87), Beschreibung der vasensammlung im antiquarium der königl. museen zu Berlin (2 bd, 1885), Die bronzen (1890; utgörande bd 4 af "Olympia, ergebnisse der ausgrabungen"), Meisterwerke der griechischen plastik (1893) och Die antiken gemmen. Geschichte der steinschneidekunst im klassischen altertum (3 bd, 1900). Tills. med målaren K. Reichhold började F. 1900 utgifvandet af det stora arbetet Griechische vasenmalerei, och 1906 utkom i 2 kvartband Ägina. Das heiligtum der Aphaia, innehållande resultaten af hans 1901 anställda gräfningar vid det förr s. k. Athenatemplet på Egina. För öfrigt nedlade F. frukterna af sin rastlösa forskning i flera Berliner Winckelmannsprogram samt i Münchenakademiens "Abhandlungen und sitzungsberichte", hvarjämte han författade synnerligen värdefulla artiklar i Roschers mytologiska lexikon. Trots personlig hätskhet i sin polemik samt en viss böjelse för vetenskaplig konstruktion, var F. en af sin samtids allra främsta klassiska arkeologer och i fråga om behärskande af den antika konstens olika områden helt säkert den främste. ^{S. W--e.} Furubacken, kronopark inom Slättbygds revir, belägen i Vinköls och till en mindre del Marums socken, Skånings härad, Skaraborgs län. Arealen omkr. 519 har. ^{G. Sch.} Furuby, socken i Kronobergs län, Konga härad. 14,569 har. 984 inv. (1906). Annex till Hofmantorp, Växjö stift, Konga kontrakt. Furuhielm, Harald Viktor Vilhelm, finsk statsman, f. 12 april 1810 i Tenala socken, d. 1 jan. 1872 i Helsingfors, blef 1825 student i Åbo, 1830 filos. doktor i Uppsala, 1832 auskultant i Åbo hofrätt, 1837 kopist i senatens justitiedepartement, 1839 assessor i Viborgs hofrätt. 1851 hofrättsråd i Åbo hofrätt, 1854 t. f. prokurator i senaten och 1855 ledamot af senatens ekonomiedepartement och t. f. chef för ecklesiastikexpeditionen. 1857--68 var han chef för denna expedition. 1868 utnämndes han till president i Viborgs hofrätt, men återinträdde dock 1869 ånyo i senaten såsom ledamot af dess justitiedepartement (högsta domstolen). Såsom chef för senatens ecklesiastik-