till mötes. Af detta skäl har man sökt på mångfaldigt sätt utmärka de särskilda fyrarna, i det man låter dem antingen lysa med stadigt sken (hvitt, rödt eller grönt) eller ock visa enkla blänkar eller grupper af blänkar, som efter vissa mellantider återkomma. Oafsedt dubbelfyrarna, skiljer man numera i nyssnämnda hänseende mellan följande olika slags fyrar.

Fig. 1.

Fig. 2. Roterande linsfyrapparat.

Fig. 3. Kullens fyrs linsapparat (fullt modern).

Fig. 4. Svenskt fyrtorn af järn. Efter modell.

Fig. 5. Fyrtornet "Långe Jan" på Ölands södra udde.

Fast fyr, som visar ett oafbrutet sken öfver hela den del af horisonten, som dess lysfält omfattar, hvarvid dock fyrskenet kan vara olika färgadt i olika sektorer; blänkfyr, som visar regelbundet återkommande blänkar, åtskilda af mörker af längre varaktighet än blänkarna; fast fyr med blänk, hvilken visar fast sken, efter längre mellantider afbrutet af starkare blänkar, som vanligen föregås och efterföljas af kortare tids mörker; intermittent fyr, hvars fasta sken plötsligt förmörkas under kortare tid än skenet varar; växelfyr, som visar omväxlande hvitt och färgadt sken; blixt- eller klippfyr, en blänkfyr, hvars blänk varar kortare tid än 2 sekunder. Vid klippapparaten åstadkommes växlingen af ljus och mörker medelst persienner, som antingen rotera kring sin medellinje (von Otters system) eller kring ljuskällan (ingenjör L. F. Lindbergs rotator). K. v. Otters klippapparat användes första gången i Sverige 1877 och har sedermera kommit till användning på flera ställen, såväl vid de svenska kusterna som i Norge och Tyskland. Genom denna uppfinning kan man från en fyr gifva till tiden ytterst noga begränsade ljussignaler af olika beskaffenhet i olika riktningar. Därigenom kan för seglaren, i ett af grund uppfylldt farvatten, noggrant utvisas, i hvilken riktning han befinner sig från fyren, hvilken kurs han bör styra för att hålla sig i grundfritt farvatten o. s. v. En helt ny apparat för blixtljusets framställande är uppfunnen af den svenske ingenjören Gustaf Dalén. Uppfinningen, som redan fått stor användning inom svenska fyrväsendet såväl som i utlandet, har särskild betydelse för ledfyrarna. Den möjliggör nämligen, att de med acetongas brinnande fyrarna kunna lysa i månader och år utan tillsyn. För att spara brännmaterial har uppfinnaren konstruerat en sinnrik s. k. solventil, medelst hvilken fyrarna automatiskt tändas och släckas vid mörkrets, resp. ljusets inbrott. -- Såsom ofvan är nämndt, ha fyrbyggnaderna vanligen till det yttre formen af torn. De flesta äro af sten, men i Sverige uppfördes under 1860- och 1870-talen ett flertal järntorn, däraf de flesta enligt den konstruktion, som fig. 4 visar. De högsta fyrtornen i Sverige äro stentornen på Ölands södra udde (se fig. 5), 41,6 m., och på Ölands