139 Fyrkantfil--Fyrskiftesbruk 140 i Algeriet, men för öfrigt begagnades den endast på slagfältet, där bataljoner och någon gång till och med brigader bildade sådan formering. Efter de snabbskjutande gevärens införande har infanteriet vunnit en sådan styrka och dess eld fått en sådan afgörande verkan, att fyrkantsformeringar icke längre ansetts erforderliga, hvarför de, sedan de en tid varit använda endast för kompanier, numera blifvit öfver allt afskaffade. C. O. N. 2. Sjöv., säges om en rå, som hänger horisontalt och på samma gång vinkelrätt mot fartygets medellinje. -- Brassa fyrkant. Se Brassa. Till sjöss brassas fyrkant, när vinden är rätt akterlig. I hamn ”brassas och toppas fyrkant”, sedan seglen blifvit beslagna. O. E. G. N.* 3. Her. (Lat. quadrans honorarius; fr. franc-quartier l. franc-canton; ty. freieck), figur, som upptager en fjärdedel eller mindre del af en sköld och har annan färg än densamma (se fig.). 3. B. S.* Heraldisk sköld med fyrkant på. Fyrkantfil, mek. tekn. Se Fil. Fyrkantplöjning. Se Figurplöjning. Fyrkje, no. Se Fark. Fyrklang. Se Ackord 4. Fyrktal. Se Fyrk. Fyrktalslängd. Se Fyrk. Fyrktalssättning. Se Fyrk. Fyrling, bot., namn på Tillæa aquatica. Fyrlingar, fyra barn, födda vid samma barnsbörd. Jfr Tvillingar. Fyrlås. Se Handeldvapen. Fyrlöpartalja l. Fyrskuren tälja, sjöv., en hissinrättning, bestående af en löpare, skuren genom två dubbla block. Jfr Block och Tälja. O. E. G. N.* Fyrmänning. 1. Släkting i fjärde led. -- 2. Krigsv. Se Femmänning. Fyrmästare, befälhafvare vid större fyrplats å land samt på fyrskepp. Under fyrmästaren, som i främsta rummet ansvarar för fyrens behöriga skötsel och redovisar för kronans därvarande förråd m. m., lyda fyrvaktare och fyrbiträden. Antalet fyrmästare i Sverige är för närvarande (1908) 97. Vid mindre fyrar på land är vanligen en fyrvaktare befälhafvare. A. G. Fyr- och båkafgift, finansv., en afgift, som är in- och utgående fartyg pålagd för underhållet af fyrar, sjömärken och andra inrättningar, hvilka för den allmänna sjöfartens betryggande äro inrättade, äfvensom af lifräddningsanstalterna för skeppsbrutna. -- Då de första fyrarna anlades af enskilda mot uppbärande af fyrpenningar, var dessas belopp beroende på privilegiet och det om fyrens uppförande träffade aftalet. För underhållet af öfriga båkar och sjömärken erlades af ålder en båkafgift (se k. br. 31 okt. 1758 och Amiralitetskollegii cirk. br. 30 jan. 1759). Sedermera sammanslogos afgifterna för fyr- och känningsbåkarna, och har den förenade afgiften sedermera efter hvartannat blifvit benämnd båk- och lotsinrättningsafgift, allmän lots- och båkafgift samt slutligen, för att ej förblandas med betalningen för den egentliga lotsningen (lotspenningarna), fyr- och båkafgift. Genom k. br. 27 juni 1826, som föreskref sist angifna namnförändring, stadgades äfven, att denna afgift skulle beräknas, ej, såsom förut, efter fartygets djupgående, utan efter dess dräktighet. A. Th. S.* För inrikes sjöfarten upphörde afgiften 1869, återinfördes 1881, men afskaffades ånyo 1894. För utrikes sjöfarten har afgiften under de sistförflutna 40 åren betydligt nedsatts. Mot 1 ton dräktighet i genomsnitt af nämnda sjöfart svarade år 1866 20,4 öre afgift, åren 1867--82 17 till 17,6 öre, 1883 16,4 öre, 1884--94 13,8 öre, 1895 12,7 öre, 1905 9,5 öre. I hvad mån svenska och utländska fartyg hvar för sig drabbades af fyr- och båkafgiften, undersöktes mot slutet af 1880-talet, då det befanns, att svenska fartyg erlade 37 proc. och utländska fartyg 63 proc. af densamma. Enligt de nya grunder, som genom k. kung. 14 juni 1894 stadgades för fyr- och båkafgiftens utgörande, beräknades 28,6 proc. att erläggas af svenska och 71,4 proc. af utländska fartyg. Detta förhållande har dock sedermera ändrats till följd af svenska fartygs lifligare deltagande i den utrikes sjöfarten. -- Fyr- och båkafgifterna bilda inkomsttiteln fyr- och båkmedel i riksstaten och äro i den för 1907 fastställda riksstaten beräknade till 1,700,000 kr. A. G. Fyr-och båkmedel. Se Fyr- och båkafgift. Fyrpanna. Se Fyr, sp. 131. Fyrpass. Se Trepass. Fyrpatron, Fyrrör, Fyrskruf, krigsv., äro antändningsmedel vid moderna artilleripjäser, där laddningen är innesluten endast i en kardus. Vid fyrröret och fyrskrufven åstadkommes antändningen därigenom, att en mässingstråd, nedtill formad till en tandad s. k. ”rifvare”, dragés genom en friktionssats. Vid fyrpatronen sker antändningen genom slag. I sin nedre del äro dessa antändningsmedel fyllda med finkornigt handgevärskrut (svartkrut). Fyrskrufven och fyrpatronen användas till gröfre pjäser, där de i fänghålet inskrufvas eller på annat sätt kvarhållas under skottlossningen, på det att ingen krutgas måtte utströmma. Fyrpatronen (svenska flottans benämning är tändpatron) användes som antändningsmedel i stället för slaghatt, äfven då laddningen är innesluten i patronhylsa. Patronhylsan förses i så fall med ett särskildt läge för fyrpatron. Exempel: flottans 12 cm. snabbskjutande kanon, modell 1894. E. N. Fyrpenningar. Se Fyr- och båkafgift. Fyrpil, krigsv. Se Brandpil. Fyrrisvand [-vann]. Se Fyrisvand. Fyrrör, krigsv. Se Fyrpatron. Fyrskaftad. Se Fyrskäftad. Fyrskepp, den officiella benämningen på flytande fyrinrättningar, där lysapparaterna äro anbragta på masterna af ett för ändamålet byggdt fartyg eller i ett torn å fartygets däck. (Se fig., sp. 141). Det första svenska fyrskeppet, ”Cyklopen”, utlades på Falsterbo ref 1844. Antalet fyrskepp i svenska farvatten uppgick 1907 till 19. A. G. Fyrskiftesbruk, landtbr., växtföljd med jorden indelad i fyra skiften. Af gammalt har i vissa delar af Sverige, såsom i Västergötland, Dalsland, Småland och Siljanstrakten i Dalarna, användts ett fyraårigt sädesbruk (se d. o.) vanligen så sammansatt: l trade, 2 höstsäd, 3 och 4 vårsäd, hvarvid vanligen tredje året korn, ärter eller blandsäd och fjärde året hafre. Ett dylikt omlopp är olämpligt, emedan jorden blir starkt förorenad af ogräs samt fordrar stort tillskott af gödsel. Det är därför nu