143 Fürstenberg 144 1. Egon, grefve von F., f. 1588, d. 1635, tillhörde en tid andliga ståndet, men blef 1619 kejserlig öfverste och trädde sedan i bajersk tjänst. Under Tilly kämpade han mot Mansfeld och såsom artillerigeneral i kriget mot danskarna samt utmärkte sig i synnerhet vid Lutter (1626). Därefter deltog han i Mantuanska arfföljdskriget (1629-31). 1631 verkställde han med vapenmakt restitutionsediktets genomförande i Franken och Württemberg. S. å. kommenderade han under Tilly högra flygeln i slaget vid Breitenfeld. 1634 blef han katolska ligans gene-ralfälttygmästare. 2. Franz Egon, grefve von F., den föregåendes son, f. 1625, d. 1682, blef vid 9 års ålder domherre i Köln och var barndomsvän och lekkamrat åt den bajerske prinsen Maximilian Heinrich, hvars förnämste rådgifvare han blef, då denne 1650 blef kurfurste af Köln. Såväl F. som hans yngre broder Wilhelm Egon (se nedan) hade af Mazarin vunnits för Frankrikes syften, och de voro den franska politikens förnämsta redskap vid upprättandet af det mot Österrike riktade Rhenförbundet, med hvars hjälp sedan Ludvig XIV bedref sina eröfringsplaner. F. blef 1663 biskop af Strassburg, förklarades 1675 på grund af sina ränker i riksakt och hade redan dessförinnan sökt skydd i Paris. I freden i Nijmegen (1679) handlade en artikel om hans restitution, och F. återtog sin gamla plats som kurfurstens af Köln främste rådgifvare, men råkade snart i onåd hos denne och åsamkade sig häftigt klander genom den ifver, hvarmed han 1681 i sin biskopsstad Strassburg välkomnade Ludvig XIV vid dennes segrande intåg i den förut tyska staden. 3. Wilhelm Ego n, grefve von F., kardinal, den föregåendes broder, f. 1629, d. i S:t-Germain-des-Prés 1704, var liksom sin broder från barndomen nära förbunden med Maximilian Heinrich, sedermera kurfurste af Köln, samt blef, sedan han tagit afsked från en öfverstebefattning i franska hären och in-trädt i det andliga ståndet, minister hos kurfursten. För sammanhållningen af Rhenförbundet genom intriger i franskt intresse utöfvade han som sådan en rastlös verksamhet. Midt under sina ränker till förmån för Ludvig XIV:s politik blef F. vid karnevalen 1674 öfverfallen i Köln af kejserliga soldater och bortförd i fångenskap. De kejserlige ministrarna uttalade sig för hans afrätt-ning som förrädare mot kejsaren och riket, men påfvens energiska mellankomst räddade hans lif. Genom Nijmegenfreden 1679 försattes han på fri fot, återvann sedan inom kort sitt gamla inflytande hos kurfursten af Köln och blef till lön för sin franskvänliga verksamhet genom Ludvig XIV:s inflytande 1682 biskop af Strassburg, 1686 kardinal och 1688 koadjutor i Köln. Koadjutorsvalet hade afgjorts genom franska penningar och förklarades af påfven ogiltigt; då Maximilian Heinrich kort därpå (3 juni s. å.) afled, valdes emellertid F. (19 juli) till följd af franska mutor och hotelser till kurfurstens efterträdare. Påfven annullerade äfven detta val och förklarade F :s motkandidat, den franskfientlige bajerske prinsen Josef Klemens, rätteligen vald. Då de mot Ludvig XIV allierade furstarnas härar nalkades F :s residensort, Bonn, måste han (april 1689) fly till Frankrike, där han af Ludvig erhöll abbotstiften S:t-Germain-des-Prés och Fécamp samt tillbragte sin återstående lefnad i tillbakadragenhet. 4. Anton Egon, furst von F., de båda föregåendes brorson och son till den förste fursten af F. (Hermann Egon, d. 1674), f. 1656, d. 1716, stod i stor gunst hos kurfursten August den starke af Sachsen och var under dennes frånvaro i Polen 1697-1706 och 1709-11 ståthållare i Sachsen. Haa skildras i samtida memoarer som en intrigant och obetydlig man; de reformplaner han först sökte förverkliga uppgaf han snart i den sachsiska adelns intresse. Med honom utslocknade fursteliajen F.-Heiligenberg. 5. Karl Al o y s, furst zu F., krigare, f. 1760, stred i österrikiska hären mot turkarna 1788-90, avancerade därunder till general och utmärkte sig sedan i franska revolutionskrigen, särskildt vid anfallet på brohufvudet vid Hüningen (okt. 1796). S. å. blef F. fältmarskalklöjtnant; han stupade, tappert stridande mot Soult, 25 mars 1799 i drabbningen vid Liptingen. Jfr Tumbült, "Karl Aloys, furst zu F. 1760-1799" (1899). 6. Karl Egon, furst von F., den föregåendes son, f. 1796, d. 1854, var den siste innehafvaren af furstendömet F. före dess mediatisering 1806, förmäldes 1818 med en badensisk prinsessa och utöfvade under sin svåger storhertig Leopolds regering (efter 1830) starkt inflytande på Badens politik som medlem af landtdagens första kammare, där hao vanligen uppträdde i moderat reformvänlig riktning. Den finbildade fursten samlade omkring sig i sitt residens Donaueschingen en vitter och konstnärlig krets samt utöfvade där en omfattande välgörenhetsverksamhet. - Med hans sonson, Karl Egon, furst von F., f. 1852, d. 1896, utslocknade Kin-zigthalgrenens hufvudlinje, F.-Donaueschingen, och de schwabiska släktgodsen öfvergingo till linjen F.-Pürglitz. Dess hufvudman är furst Max Egon, f. 1863, major i preussiska armén och österrikiska landtvärnet, ärftlig medlem af Preussens och Österrikes herrehus. (v- S-g-) Fürstenberg, tysk friherrlig ätt, bär namn af slottet F. vid Ruhr, omtalas redan 1219, var i Livland och Kurland företrädd af många ordensriddare, bland hvilka må nämnas Wilhelm von F., som 1557-59 var ordensmästare i Livland och inlade stor förtjänst om orden. Ätten upphöjdes 1660 i riksfriherrligt stånd. Ättens yngre 1. rhenländska linje erhöll 1840 greflig värdighet. - 1. Friedrich Wilhelm Franz, friherre von F., statsman, f. 1728, d. 1810, var under sjuåriga kriget (1756-63) kanonikus i Münster och utsågs af kurfursten af Köln (som därjämte var biskop af Münster) till minister och styresman i münsterska landet. 1780 nedlade han sin ministerbefattning, men fortfor till 1807 att styra landet i egenskap af generalvikarie. Genom sin ovanliga duglighet och insikt bragte han landet i ett blomstrande tillstånd. Bland hans åtgärder förtjäna anmärkas en reform