Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrskruf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Fürstenberg
144
1. Egon, grefve von F., f. 1588, d. 1635,
tillhörde en tid andliga ståndet, men blef 1619
kejserlig öfverste och trädde sedan i bajersk
tjänst. Under Tilly kämpade han mot Mansfeld
och såsom artillerigeneral i kriget mot danskarna
samt utmärkte sig i synnerhet vid Lutter (1626).
Därefter deltog han i Mantuanska arfföljdskriget
(1629-31). 1631 verkställde han med vapenmakt
restitutionsediktets genomförande i Franken och
Württemberg. S. å. kommenderade han under Tilly
högra flygeln i slaget vid Breitenfeld. 1634
blef han katolska ligans gene-ralfälttygmästare.
2. Franz Egon, grefve von F., den
föregåendes son, f. 1625, d. 1682, blef vid 9
års ålder domherre i Köln och var barndomsvän
och lekkamrat åt den bajerske prinsen Maximilian
Heinrich, hvars förnämste rådgifvare han blef, då
denne 1650 blef kurfurste af Köln. Såväl F. som
hans yngre broder Wilhelm Egon (se nedan) hade af
Mazarin vunnits för Frankrikes syften, och
de voro den franska politikens förnämsta
redskap vid upprättandet af det mot Österrike
riktade Rhenförbundet, med hvars hjälp sedan
Ludvig XIV bedref sina eröfringsplaner. F. blef
1663 biskop af Strassburg, förklarades 1675 på
grund af sina ränker i riksakt och hade redan
dessförinnan sökt skydd i Paris. I freden i
Nijmegen (1679) handlade en artikel om hans
restitution, och F. återtog sin gamla plats
som kurfurstens af Köln främste rådgifvare, men
råkade snart i onåd hos denne och åsamkade sig
häftigt klander genom den ifver, hvarmed han
1681 i sin biskopsstad Strassburg välkomnade
Ludvig XIV vid dennes segrande intåg i den förut
tyska staden.
3. Wilhelm Ego n, grefve von F., kardinal,
den föregåendes broder, f. 1629, d. i
S:t-Germain-des-Prés 1704, var liksom sin
broder från barndomen nära förbunden med
Maximilian Heinrich,
sedermera kurfurste af Köln, samt blef, sedan
han tagit afsked från en öfverstebefattning i
franska hären och in-trädt i det andliga ståndet,
minister hos kurfursten. För sammanhållningen
af Rhenförbundet genom intriger i franskt
intresse utöfvade han som sådan en rastlös
verksamhet. Midt under sina ränker till förmån
för Ludvig XIV:s politik blef F. vid karnevalen
1674 öfverfallen i Köln af kejserliga soldater
och bortförd i fångenskap. De kejserlige
ministrarna uttalade sig för hans afrätt-ning
som förrädare mot kejsaren och riket, men
påfvens energiska mellankomst räddade hans
lif. Genom Nijmegenfreden 1679 försattes han
på fri fot, återvann sedan inom kort sitt
gamla inflytande hos kurfursten af Köln och
blef till lön för sin franskvänliga verksamhet
genom Ludvig XIV:s inflytande 1682 biskop af
Strassburg, 1686 kardinal och 1688 koadjutor
i Köln. Koadjutorsvalet hade afgjorts genom
franska penningar och förklarades af påfven
ogiltigt; då Maximilian Heinrich kort därpå (3
juni s. å.) afled, valdes emellertid F. (19 juli)
till följd af franska mutor och hotelser till
kurfurstens efterträdare. Påfven annullerade
äfven detta val och förklarade F :s motkandidat,
den franskfientlige bajerske prinsen Josef
Klemens, rätteligen vald. Då de mot Ludvig
XIV allierade furstarnas härar nalkades F
:s residensort, Bonn, måste han (april 1689)
fly till Frankrike, där han af Ludvig erhöll
abbotstiften S:t-Germain-des-Prés och Fécamp
samt tillbragte sin återstående lefnad i
tillbakadragenhet.
4. Anton Egon, furst von F., de båda
föregåendes brorson och son till den förste
fursten af F. (Hermann Egon, d. 1674), f. 1656,
d. 1716, stod i stor gunst hos kurfursten
August den starke af Sachsen och var under
dennes frånvaro i Polen 1697-1706 och 1709-11
ståthållare i Sachsen. Haa skildras i samtida
memoarer som en intrigant och obetydlig man; de
reformplaner han först sökte förverkliga uppgaf
han snart i den sachsiska adelns intresse.
Med honom utslocknade fursteliajen
F.-Heiligenberg.
5. Karl Al o y s, furst zu F., krigare,
f. 1760, stred i österrikiska hären mot turkarna
1788-90, avancerade därunder till general och
utmärkte sig sedan i franska revolutionskrigen,
särskildt vid anfallet på brohufvudet vid
Hüningen (okt. 1796). S. å. blef F.
fältmarskalklöjtnant; han stupade, tappert
stridande mot Soult, 25 mars 1799 i drabbningen
vid Liptingen. Jfr Tumbült, "Karl Aloys,
furst zu F. 1760-1799" (1899).
6. Karl Egon, furst von F., den föregåendes
son, f. 1796, d. 1854, var den siste
innehafvaren af furstendömet F. före dess
mediatisering 1806, förmäldes 1818 med en
badensisk prinsessa och utöfvade under sin
svåger storhertig Leopolds regering (efter
1830) starkt inflytande på Badens politik som
medlem af landtdagens första kammare, där
hao vanligen uppträdde i moderat reformvänlig
riktning. Den finbildade fursten samlade
omkring sig i sitt residens Donaueschingen
en vitter och konstnärlig krets samt utöfvade
där en omfattande välgörenhetsverksamhet. -
Med hans sonson, Karl Egon, furst von F., f.
1852, d. 1896, utslocknade Kin-zigthalgrenens
hufvudlinje, F.-Donaueschingen, och
de schwabiska släktgodsen öfvergingo
till linjen F.-Pürglitz. Dess hufvudman är
furst Max Egon, f. 1863, major i preussiska
armén och österrikiska landtvärnet, ärftlig
medlem af Preussens och Österrikes herrehus.
(v- S-g-)
Fürstenberg, tysk friherrlig ätt, bär namn
af slottet F. vid Ruhr, omtalas redan 1219,
var i Livland och Kurland företrädd af många
ordensriddare, bland hvilka må nämnas Wilhelm
von F., som 1557-59 var ordensmästare i Livland
och inlade stor förtjänst om orden. Ätten
upphöjdes 1660 i riksfriherrligt stånd. Ättens
yngre 1. rhenländska linje erhöll 1840 greflig
värdighet. - 1. Friedrich Wilhelm Franz,
friherre von F., statsman, f. 1728, d. 1810,
var under sjuåriga kriget (1756-63) kanonikus
i Münster och utsågs af kurfursten af Köln (som
därjämte var biskop af Münster) till minister och
styresman i münsterska landet. 1780 nedlade han
sin ministerbefattning, men fortfor till 1807 att
styra landet i egenskap af generalvikarie. Genom
sin ovanliga duglighet och insikt bragte han
landet i ett blomstrande tillstånd. Bland hans
åtgärder förtjäna anmärkas en reform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
