147 Fürth-Fyrverkeri 148 ningen af förbränningsluften och bränslegasen eller bränsleångorna, som skola förbrännas i cylindern; under andra takten komprimeras blandningen till ett högt tryck - i äldre maskiner till 4 ä 5 atmosfärer, men i nyare till flera gånger så högt belopp, i dieselmotorn (se d. o. med figurer) till omkr. 35 atmosfärer; under tredje takten expanderar den vid taktens början på ett eller annat sätt antända och exploderande gasblandningen och öfverför under expansionen arbete å maskinens arbetskolf; under fjärde takten slutligen utblåsas förbränningsprodukterna ur cylindern. Fyrtaktprincipen har medfört betydande förbättringar i fråga om värmemotorernas termiska verkningsgrad. Ehuru komprimeringen kräfver ett betydligt arbete, medför den dock en verklig fördel. Genom densamma stegras icke allenast blandningens tryck, utan äfven dess temperatur; den senare höjes vanligen flera hundra grader. De brännbara partiklarna komma närmare hvarandra, och blandningen blir lättantändligare; dessutom fortplantas förbränningen hastigare inom gasmassan. Komprimeringen har i dessa hänseenden så stort inflytande, att bränslefattiga gaser, t. ex. masugnsgas, hvilka vid vanligt barometertryck och vanlig lufttemperatur äro tröga att antända, genom densamma blifva explo-sibla. I okomprimeradt tillstånd äro sådana gaser icke användbara i explosionsmotorer; med komprimering däremot äro de icke allenast användbara, utan gifva t. o. m. en termisk verkningsgrad lika hög som den bästa andra värmemotorer utveckla. Komprimeringen kan emellertid ej drifvas huru långt som helst, ty drifves den till en viss höjd, antändes blandningen genom hettan, och explosionen inträffar för tidigt. Genom att, såsom förhållandet är i dieselmotorn, verkställa komprimeringen af förbrän-ningsluften och bränslegasen i skilda rum och först efter det att komprimeringen är fullt genomförd Manda luften och gasen kan komprimeringen drifvas längre. Någon särskild anordning för blandningens antändning är då icke erforderlig. O. E. W. Fürth, omedelbar stad i bajerska reg.-omr. Mittelfranken, vid Pegnitz' utlopp i Regnitz, 6 km. n. v. från Nürnberg, med hvilken stad F. är förenadt genom en järnväg, den äldsta lokomotivbana i Tyskland (öppnad 1835). 60,635 inv. (1905), däraf omkr. 30 proc. katoliker. F. är en mycket viktig fabriksstad och bildar tillsammans med Nürnberg ett enda industriområde. Där tillverkas i synnerhet spegelglas (1,500 arbetare) och spegelramar (1,600 arbetare), färger, blyertspennor, galanterivaror, optiska instrument, promenadkäppar, guld- och silfvervaror, möbler, lyxpapper, skor, maskiner, leksaker m. m. Stadens vidt utbredda handel omfattar hufvudsakligen utförsel af egna industrialster äfvensom humle samt bomulls- och yllevaror. Dessutom har F. vidsträckta speditions- och växelaffärer samt en starkt besökt mässa vid Mikaelitiden. F. har ett gymnasium, 2 realskolor samt flera tekniska skolor. -- 3 km. s. v. om F. ligger den gamla borgen Alte Veste (se d. o.). F. fick stadsrättigheter 1818. (J. F. N.) Fyrtiotvå artiklarna. Se Episkopalkyrkan, sp. 711. Fyrunga, socken i Skaraborgs län, Skånings härad. 1,335 har. 546 inv. (1906). Annex till Jung, Skara stift, Barne kontrakt. Fyrungastenen kallas en runsten med urnordisk runinskrift, som anträffades 1894 på gården Stora Noleby, Fyrunga socken i Västergötland. Inskriften, som af S. Bugge antages ristad omkr. 600 e. Kr., är viktig genom uttrycket runo raginakudo 'runor, som stamma från gudar', hvilket motsvarar isl. rúnar reginkunnar i "Havamal" och visar, att Eddadiktningens uttryckssätt och föreställningar stamma från den grå forntiden. Inskriften har varit föremål för flera tolkningsförsök, af S. Bugge, i "Arkiv f. nord. fil." 13, s. 317 (1897), 15, s. 142 ff. (1899), 22, s. 1 ff. (1904), af E. Brate därsammastädes 14, s. 329 ff. (1898) samt af F. Sander och Th. v. Grienberger. B-e. Fyrverk (ty. feuerwerk, af feuer, eld) l. Fyrverkarföremål, krigsv., ett gemensamt namn på all ammunition, som innehåller krut eller tändsats. Jfr Fyrverkare och Fyrverkeri. W. G. B.* Fyrverkare, krigsv., i äldre tider alla de, som tillverkade fyrverk och betjänade de eldvapen, ur hvilka fyrverkarföremålen (brand- och lyskulor m. m.) kastades. I Sverige sammanfördes på 1700-talet alla fyrverkare i fyrverkarkompanier, hvilka dock 1779 upplöstes, då fyrverkarna uppdelades på artillerikompanierna. 1816 försvann benämningen, men återupptogs 1824, då ett arfvode för en fyrverkare anslogs, med skyldighet för denne att undervisa i fyrverkerikonsten inom artillerivapnet. 1832 uppsattes en raketkår, som 1845 förändrades till en fyrverkarkår med förläggning vid Marieberg (på Kungsholmen i Stockholm), där äfven kårens rakettillverkning försiggick. Officerare och underofficerare vid denna kår kommenderades från artilleriregementena, där de kvarstodo med lön på stat; dessutom bestod kåren af 1 förste och 2 andre öfverfyrverkare samt 22 fyrverkare med löner på kårens stat. 1876 upplöstes fyrverkarkåren i sammanhang med artilleriets omorganisation, och de på densamma kommenderade officerarna och underofficerarna fortsatte sin tjänstgöring vid den ammunitionsfabrik, som s. å. organiserades för att öfvertaga fyrverkarkårens göromål. W. G. B. (G. af Wdt.) Fyrverkarföremål. Se Fyrverk. Fyrverkarkår. Se Fyrverkare. Fyrverkeri (se Fyrverk) l. Pyroteknik, tillverkning och förbränning enligt konstens regler af föremål, som i olika blandningar och former framställas af lätt brännbara och explosiva ämnen; äfven benämning på samtliga "pjäser", som begagnas vid en sådan afbränning. Fyrverkerikonsten kallas krigsfyrverkeri, då den nyttjas för militära ändamål, och lustfyrverkeri, när den afser att endast till ögonfägnad frambringa storartade och omväxlande ljuseffekter. -- Lustfyrverkeriet idkades i Indien och Kina antagligen redan före vår tidräkning, förekom i Europa bevisligen på 1300-talet, utvecklades där genom uppfinningar hufvudsakligen af italienare och var i synnerhet undex 1600- och 1700-talen oumbärligt, när det gällde att förhöja större festligheters glans. -- Fyrverkeripjäser bestå af i pappershylsor inneslutna "satser", d. v. s. pulverformiga blandningar af dels lätt brännbara ämnen (mjölkrut, träkol, svafvel, kolofonium, gummilacka o. s. v.), dels syreafgifvande ämnen, erforderliga för förbränningen (kaliumklorat, kalisalpeter o. d.) samt dels vanligen ämnen, som färga lågan (så nyttjas antimonglans till hvit färg, natriumsalter till gul, bariumsalter till