grön, strontiumsalter till röd, zink till hvitblå, kopparföreningar till blå färg. Jfr Bengalisk eld). För frambringande af gnistor (i s. k. kaskader, fontäner m. m.) brukas groft kolpulver, metallspån och porslinspulver. Den rörelse, som meddelas åt sådana fyrverkeripjäser som eldhjul, raketer (se Raket), svärmare, dykare o. a., förorsakas af reaktionen från drifsatsens förbränningsgaser, hvilka med stor kraft utströmma ur hylsorna. Litt.: Törner, "Fyrverkerikonsten" (1885). Fyrvingen, zool. Se Nattskärrorna. Fyrväldig, bot. Se Tetradynamia. Fyrväppling, bot., missbildning hos hvitklöfver (Trifolium repens) och rödklöfver (Trijolium pra-tense), bestående däri, att 4-8 småblad uppkomma genom delning (dédoublement, se d. o.) af ett eller flera af de 3 småbladen. Dylika öfvertaliga blad träffas oftast på exemplar, som växa i näringsrik jord och genom slagning blifvit stympade. Man har lyckats göra denna missbildning ärftlig; en sådan är t. ex. den brunbladiga trädgårdsformen Trifolium repens v. atropurpureum, som odlas som infattnings-Täxt och i små krukor under namn af l y c k o-k l ö f v e r. Det är en i de flesta europeiska länderna allmänt utbredd öfvertro, att det är lyckobringande att finna en fyrväppling; man får dock ej söka efter den, utan den måste hittas händelsevis. Lägger man 3 fyrväpplingar under hufvudkudden, går det man drömmer om under natten i uppfyllelse. På Jylland tror man, att man ej kan förvända synen på en person, som bär på sig en fyrväppling; att finna en "femklöfver" anses där bringa olycka. G. L-m. Fyrögat, zool. Se A n a b l e p s. Fysharmönika (af grek. fy'sis, natur, och harmoni'a, harmoni), mus., en 1818 af Hackel konstruerad, äldre form af h a r m o n i u m (se d. o.). Fysik (af grek. fy'sis, natur) betyder eg. naturvetenskapen i allmänhet. Emellertid afskildes redan tidigt läran om de lefvande varelserna såsom en själfständig del, så att fysiken kom att omfatta endast vetenskapen om de liflösa föremålen och särskildt om deras förändringar samt dessas orsaker, hvilka betecknas såsom krafter. Redan på A r i-stoteles' tid (384-322 f. Kr.) hade emellertid himmelsföreteelserna frånskilts från fysiken och behandlades i två särskilda vetenskaper, astronomien och meteorologien. Aristoteles talar äfven om mekaniken ung. i samma mening, som man nu talar om matematisk fysik. Aristoteles' fysik motsvarar närmast hvad vi skulle kalla naturfilosofi. Forntidens främste fysiker var utan tvifvel Demokritos från Abdera (omkr. 460-380 f. Kr.), som grundlade atomteorien och äfven ang. jordens ställning i universum uttalade läror, som sedan knötos vid Coppernicus' namn. Angående atomerna antog han, att de voro i rörelse, och han kan därför anses såsom en föregångare till den moderna mekaniska värmeteorien. Mest berömd bland forntidens naturforskare har Archimcdes (287-212 f. Kr.) blifvit; hans skrifter ha, i motsats till Demokritos', blifvit till stor del bevarade till våra dagar. Han sammanfattade och utvecklade läran om statiken, d. v. s. om kroppars jämvikt. Från honom härrör läran om kroppars skenbara viktförlust vid deras nedsänkning i vätskor (Archimedes' princip). Han har äfven det märkliga uttalandet, att på grund af tyngdens verkan måste en flytande himlakropp an- taga klotrund form och att därför hafvet är buktadt. Bland uppfinnare från denna tid må nämnas K t e s i-bios (2:B, årh. f. Kr.), som konstruerade tryckpumpen (brandsprutan) och flera andra hydrauliska maskiner, samt Heron (omkr. 100 f. Kr.), som använde ångan såsom drifvande element i sina många maskiner, bland hvilka eolipilen (se d. o.) står främst. Bland hans skrifter är den om "pneumatik" (gasernas elastiska egenskaper) den viktigaste. Heron har också författat betydande arbeten i optik (om brännspeglar). På detta område följdes han af Ptolemaios (förra hälften af 2:a årh. e. Kr.), som dessutom inlade stora förtjänster såsom astronom och geograf. Inom akustiken hade redan P y t h a-göras (omkr. 550 f. Kr.) och hans skola uppställt lagen om tonernas svängningsförhållanden. Troligen härstammar antikens kännedom om fysiken till stor del från Egypten och delvis äfven från Mesopotamien, där inom de olika templen en stor del erfareuhetsrön synes ha gjorts, fastän namnen på deras upptäckare ej blifvit bevarade. Under medeltiden gjorde fysiken intet framsteg af betydelse inom Västerlandet. Araberna odlade denna vetenskap och fullkomnade antikens kunskapsrön särskildt inom mekaniken och optiken. Den främste fysikern bland araberna var A l h a z e n (Ibn al Haitam 965-1039). Han författade ej mindre än ett hundratal arbeten i matematik, fysik och metafysik. Hans förnämsta arbeten falla inom optiken (speglar och brännlinser) och ha utöfvat stort inflytande på K o ge r Bacon (1214-94), som författade högst märkvärdiga arbeten i optik, och den berömde astronomen K e p l e r. Hos araberna började kemien att studeras i större utsträckning - särskildt af araben Ge b er (Dsjåbir, d. 776) och uppträdde sedermera såsom en från fysiken skild vetenskap. Skillnaden är dock endast relativ; fysiken behandlar sådana företeelser, vid hvilka kropparna ej lida några genomgripande förändringar, medan kemien sysselsätter sig med mera djupgående förändringar hos kropparna, hvilka tänkas bero på omlagringar af atomerna. Mellanområdet kallas fysikalisk kemi. Vid nya tidens början vaknade åter lifligheten i sinnena, och fysiken gjorde nya betydande framsteg. På sin upptäcktsresa till Amerika (1492) fann Columbus, att magnetnålen icke pekar rätt i n. och s., utan har en så kallad missvisning. Något senare (1510) upptäckte Georg Hartmann i Nürnberg magnetnålens inklination. Därigenom infördes studiet af magnetismen i fysiken. Engelsmannen William Gilbert (1540-1603) skref ett arbete om jordmagnetismen, hvar! han äfven redogör för de första vetenskapliga försöken ang. friktionselektricitet. Något senare konstruerade Magde-burg-borgrnästaren Otto v. Guericke (vid 1600-talets midt) den första elektricitetsmaskinen. Från denna obetydliga början härrör utvecklingen af elektricitetsläran, som numera intar det främsta rummet i fysiken. De störste andarna på fysikens område voro vid denna tid två italienare: det dådrika universalsnillefc Lionardo da Vinci (1452-1519), som beskref en "camera obscura" utan linser, kapillari-tetsföreteelserna, förbränningsfenomenet (med full kännedom om luftens betydelse i detta fall), luftens kompressibilitet och vågrörelsen, samt den moderna