163 Fysiologi 164 helst den trängt så långt, att den med någon utsikt till framgång kunnat dryfta orsaken till de elementära processerna i djurkroppen, ha dessa visat sig vara alltför invecklade, för att med tillhjälp af vår tids fysik och kemi kunna förklaras. Dock har fysiologien med allt större bestämdhet kunnat ådagalägga, att principen om energiens oförstörbarhet är lika fullt giltig inom den lefvande naturen som inom den döda. Härigenom har från fysiologiens åskådning en gång för alla bortdrifvits tanken på en till sitt väsen från alla energiformer principiellt afvikande, specifik lifskraft, hvilket det ena ögonblicket kunde vara oerhördt stark, men det andra nästan spårlöst försvinna. Sålunda har fysiologien ställt sig i ledet af de exakta naturvetenskaperna, likasom ock dess forskningsmetoder i grund och botten öfverensstämma med dessas. Om vi alltså nödgas betrakta den lefvande substansen såsom en maskin, drifven af för oss okända motorer, så är å andra sidan den af denna utöfvade verksamheten till sin art h. o. h. fysikalisk och kemisk, hvadan densamma, genom omsorgsfullt tillgodogörande af de exakta naturvetenskapernas resultat, redan i vår tid på ett i många stycken rätt tillfredsställande sätt kunnat tydas. Fysiologiens historia. Redan från läkekonstens allra äldsta tider samlades, såsom ju naturligt var, en mängd erfarenhetsrön rörande kroppens byggnad och förrättningar. Till ett helt bearbetades dessa af Aristoteles (384-322 f. Kr.), hvars arbete öfver djuren är den äldsta till vår tid bevarade sammanhängande framställningen af anatomien och fysiologien. Omkr. 500 år senare lämnade Gal e n os (130-201 c. Kr.), som själf var en utmärkt naturforskare, en ingående framställning af anatomien och fysiologien, hvilken var bestämd att under mera än tusen år utgöra den en gång för alla giltiga källan för all kunskap i dessa vetenskaper. Någon fysiologisk forskning kom således under medeltiden aldrig i fråga. Sedan emellertid nederländaren A n-dreas Vesalius (1514-65) med full klarhet ådagalagt, att den store mästaren åtminstone på anatomiens område ingalunda var ofelbar, vågade man småningom att med vetenskaplig kritik granska hans fysiologiska läror. Genombrottet skedde. då William Harvey (1578-1657) i en 1628 tryckt skrift visade, hurusom Galenos' föreställningar om blodets rörelse i kroppen alltigenom voro falska, och lärde känna det sätt, på hvilket denna verkligen försiggår. Härmed inleddes en ny tid inom den fysiologiska forskningen, och den blinda anktoritetstron var åtminstone i princip för alltid förvisad ur densamma. Nu vidtog ett mycket fruktbringande vetenskapligt arbete, genom hvilket vetenskapen tillväxte till såväl innehåll som djup, såsom bäst synes af det stora verk, hvari A. von Haller (1708-77), en ny Galenos, samlade och kritiskt sofrade sin tids hela fysiologiska vetande. Inbröt så den stora omhvälfning, som A. L. L a-v o i s i e r (1743-94) genomförde inom kemien. Efter att ha ådagalagt förbränningens verkliga natur, sträckte Lavoisier sin forskning till djuren och visade, att äfven värmebildningen i djurkroppen utgör en förbränningsprocess, till. sitt väsen fullständigt öfverensstämmande med syrsättningen af döda brännbara ämnen. Härigenom fick fysiologien en fast utgångspunkt för uppfattningen af lifsföre-teelserna, och Då samma gång voro äfven de åskåd- ningar dömda, som, nedärfda genom seklerna och under tidernas lopp mer eller mindre förändrade, genom allmänna uttryck eller begrepp trott sig kunna tyda lifvets grundföreteelser. Dock hade fysiologien ännu att genomlefva några decennier f innan nyss nämnda mäktiga uppslag fullt gjorde sig gällande. Ännu på 1830-talet sag Joh. Muller (1801-58), sin tids mest berömde fysiolog, förklaringen till lifsföreteelserna i antagandet af en speciük lifskraft, som nyckfullt undandrog sig naturens allmänna lagar. Men samtidigt hade E. H. W e b e r (1795-1878) genom sina arbeten j väsentlig grad förberedt sinnena för den ofvan utvecklade uppfattning, som genomgår hela den- moderna fysiologien. Och det behof des blott, att det befriande ordet uttalades, för att tron på "lifs-kraftcn" i dess gamla betydelse skulle fullständigt öfvergifvas. De män, hvilka vetenskapen främst har att tacka för detta stora framsteg, äro E. Du Bois-Eeymond (1818-96), H. L. F. H e l m-holtz (1821-94), K. F. W. Ludwig (1816 -95) och E. W. Brücke (1819-92) i Tyskland, ClaudeBernard (1813-78) i Frankrike samt F. C. D o n d e r s (1818-89) i Holland. Huru befruktande denna nya åskådning och den därmed sammanhängande nära förbindelsen mellan fysiologien och de exakta naturvetenskaperna varit, framgår bäst af de stora vinningar fysiologien sedan dess gjort. Det kan naturligtvis icke komma i fråga att här lämna en redogörelse för utvecklingen af den nyare fysiologien; dock må bland dennas representanter några af de mest betydande nämnas, ehuru den nödvändiga begränsning, som af yttre skäl kräfves, vållat, att åtskilliga mycket framstående forskare här måst utelämnas. Tyskar: Th. W. Engelmann (f. 1843), A. Fick (1829-1901), Fr. Goltz (1834-1902), R. Heidenhain (1834-97), V. Hen se n (f. 1835), E. Her in g (f. 1834), L. H er m a no (f. 1838), E. Hitzig (1838-1907), W. Kühne (1837-1900), E. F. W. Pflüger (f. 1829), K. von Vierodt (1818-83), K. von Voit (f. 1831), W. Wundt (f. 1832); fransmän: P. Bert (1833-86), Ch. E. Brown-Séquard (1817 -94), J. B. A. Chauveau (f. 1827), P. M. J. Flourens (1794-1867), F. Magendie (1783-1855), E. J. Mar e y (1830-1904), H. V. Regn au 11 (1810-78); engelsmän: Ch. Bell (1774-1842), W. B o w m a n (1816-92), J. S. Burdon-Sanderson (1828-1905), W. B. Carpenter (1813-85), sir M. Foster (1836-1907); italienare: L. Lusiani (f. 1842), A. M oss o (f. 1846); ryssar: J. P. Pavlov (f. 1849), I. M. Setchenow (1829-1905); bö-mare: J. E. Purkinje (1787-1869); amerikaner: W. 0. Atwater (1853-1907), H. P. Bowditch (f. 1840); danskar: Ch. H. L. P. E. B o hr (f. 1855), P. L. Panum (1820-85). Först sedan den organiska kemien vunnit en tillräckligt hög grad af utveckling, kunde den fysiologiska kemien blifva föremål för en vetenskaplig bearbetning. Bland denna vetenskaps grund-läggare bör främst nämnas J. J. Berzelius (1779-1848), som redan 1806-08 utgaf en lärobok i djurkemien. Äfven senare har den fysiologiska kemien för sina framsteg i väsentligaste grad haft att tacka de fackkemister, som till dess