165 Fysiologisk anatomi-Fysionomi 166 uppgifter sträckt sina forskningar. Bland den fysiologiska kemiens främste män märkas M. E. C" h e vr e u l (1786-1889), Fr. Wöhler (1800 -82), J. von Lie bi g (1803-73), F. H o p p e-Seyler (1825-95), E. Fischer (f. 1852). I Sverige infördes den experimentella fysiologien af 0. Eu d beck d. ä. (1630-1702), som genom sina försök på djur leddes till upptäckten af lymfkärlen (1652). Dock fortsatte han icke på en bana, där han vid sitt första steg haft en så lysande framgång, och det räckte mera än tvåhundra år, innan en fysiologisk forskning i egentlig mening åter vidtog i Sverige. Det var Fr. Holmgren (1831-97) och Kr. Loven (1835-1904), som där voro banbrytariia. Redan 1862 inrättade den förre ett fysiologiskt laboratorium i Uppsala; ett nytt sådant erhölls genom gaf va af Eegnell 1867, och slutligen uppfördes 1892, äfveuledes med Regneilska gåfvomedel, ett fullt modernt fysiologiskt institut därsammastädes. Loven inrättade 1874 ett fysiologiskt laboratorium i Stockholm, hvilket 1885 erhöll ny lokal. Enligt riksdagens beslut skall denna i år (1908) väsentligen utvidgas. I Lund infördes fysiologien såsom särskildt läroämne af M. G. Bl i x (1849-1904), under hvars ledning ett tidsenligt fysiologiskt laboratorium där byggdes. Den fysiologiska kemien, som tack vare Berzelius' stora insats, vid de svenska universiteten redan länge haft en själfständig ställning, har under 1800-talet bearbetats af bl. a. A. Al m en (1833 -1903), 0. Hammarsten (f. 1841) och K. A. H. Mörner (f. 1854). - I Finland inrättades det första fysiologiska laboratoriet af K. G. Hallsten (f. 1835) år 1872. Ett nytt laboratorium uppfördes 1905. * R. T-dt. Fysiologisk anatomi, bot. Se Botanik, sp. 1302 och 1307. Fysiologisk art, bot., växtform, som ej är morfo-logiskt, utan endast fysiologiskt skild från andra former. Dylika "arter" förekomma t. ex. bland bakterierna, jästsvamparna och rostsvamparna. G. L-m. Fysiologisk fosfaturi. Se F o s f a t u r i. Fysiologisk kemi, den gren af den kemiska vetenskapen, som har till föremål att utforska såväl den kemiska sammansättningen hos de lefvande varelsernas olika organ som ock, och framför allt, de kemiska förloppen vid ämnesomsättningen inom dessa organ, de olika näringsämnenas förhållande i och för sig samt till hvarandra inom organismen, beskaffenheten af de utsöndrade ämnena o. s. v., under friska och sjukliga (patologisk kemi) förhållanden. Man skilde förr på djurkemi och v ä x t k e m i, men denna skillnad kan ej längre så skarpt upprätthållas, sedan nyare tiders forskning ådagalagt, att likartade kemiska processer försiggå inom cellerna hos både djur och växter, ehuru visserligen äfven betydande olikheter därjämte förefinnas. - Den fysiologiska kemien står naturligtvis i närmaste samband med fysiologien i allmänhet, men har dock numera fått ett så betydande omfång, att den måste betraktas som en vetenskap för sig, hvilken äfven sedan länge vid våra högskolor haft sina särskilda målsmän. På senaste tiden har studiet af enzymen spelat en stor roll inom den fysiologiska kemien, som härvid söker tillämpa den fysikaliska kemiens exakta metoder. Se vidare Fysiologi, sp. 165. S. J-n. Fysiologiskt torr, bot., säges en mark vara, som är så kall eller saltrik, att de däri växande växternas vattenupptagande försvåras. De på dylika lokaler, t. ex. fjällsluttningar nedanför snöfält, strandängar, lefvande växterna äro därför ofta xerofilt utbildade liksom de torra sandfältens eller klippornas växter, oaktadt marken är genomdränkt af vatten. G- L-m. Fysiologos (grek. $vaiokvyog) är det vanliga namnet på en under den grekiska medeltiden ytterligt spridd folkbok, bysantinarnas populära naturvetenskapliga handbok. Den innehåller ett femtiotal beskrifningar på verkliga eller diktade djur, växter och stenar; hvarje beskrifning är i flertalet versioner åtföljd af en religiös tydning, i hvilken de skildrade naturföremålen förklaras såsom symboler för Kristus, djäfvulen, kyrkan, människorna o. s. v. Historierna om fågel Fenix, som står upp ur sin egen aska, om den själfuppoffrande pelikanen, om den underbara enhörningen o. a. återfinnas här fullt utvecklade och ha härigenom fått sin stora spridning. Allt visar hän på Egypten såsom dessa djurhistoriers ursprungsland; redan hos 400-talets grekiska kyrkofäder träffar man spår af "Fysiologos", och dess latinska bearbetning kan likaledes spåras upp till ung. samma tid. De äldsta till oss bevarade exemplaren härstamma från 11 :e och 12 :e årh. och häntyda redan på tillvaron af en mängd olika versioner af den populära boken. I själfva verket torde ytterst få af medeltidens litterära alster ha undergått så många och så mångskiftande redaktioner och bearbetningar som "Fysiologos" allt från dess tidigaste, prosaiska affattning på vanligt grekiskt skriftspråk ända till de sena, vulgärgrekiska versionerna på "politisk" vers. Storartad var också den utbredning "Fysiologos" fick inom främmande språkområden: etiopiska, arabiska, syriska och armeniska öfversättningar äro kända, och i Europa blef boken, med den gamla latinska versionen som förmedlare, populär i bearbetningar inom den slaviska, den romanska och den germanska världen. Stort blef också dess inflytande; inom konsten kan det spåras icke blott i bysantinsk, utan framför allt i romansk och gotisk konst, och om medeltidens naturvetenskap kan sägas, att den oftast stod i "Fysiologos'" tecken. T. o. m. till det moderna språkbruket har djurboken fortplantat sitt inflytande. Dess många bearbetningar och förgreningar äro ännu långt ifrån alla af forskningen klarlagda; ett mycket betydande arbete på detta problems lösning har nedlagts af tysken M. Gold-staub. En synnerligt intressant handskrift i Smyrna med gamla illustrationer till "Fysiologos" utgafs delvis i faksimile, 1899 af Strzygowski. V. km. Fysionomi [fyjå-; af grek. fysiognomonVa, konsten att bedöma en människas karaktär efter hennes anletsdrag, af jy'sis, natur, skapnad, och gnõmon, kännare], i vidsträckt bemärkelse utseende, "habi-tus", sammanfattningen af en människas eller ett djurs, en växts, ett landskaps yttre karakteristiska drag; ansiktsbildning, anletsdrag, ansiktsuttryck, uppsyn. - Fysionomis t 1. f y si ön öm, en som förstår att tolka fysionomier, att af personers anletsdrag och uppsyn samt minspel bedöma deras karaktär, själsegenskaper, tillstånd och själsrörelser. Jfr S. Schack, "Fysionomiska studier" (1883).