167 Fysionomik 168 Fysionomik, konsten att af yttre drag (fysionomi, se d. o.) och egenheter hos människor eller djur sluta sig till dessas själsegenskaper, tillstånd eller anlag. Redan i äldsta tider egnades stor uppmärksamhet åt denna konst. Så berättas om P y -thagoras, att han underkastade en noggrann fysionomisk pröfning hvar och en, som ville upptagas bland hans lärjungar eller i hans vänkrets. Den förste, som systematiskt bearbetade denna disciplin, var Aristoteles, som utsträckte sina iakttagelser ända till djuren. Tämligen fullständigt afhcindlas ämnet i det Aristoteles tillskrifna verket "Fysiognomica". Där afhandlas icke blott fysiono-mikens allmänna metoder, utan meddelas äfven speciella regler, enligt hvilka slutsatser dragas af kroppens hållning, rörelse, färg m. m. Ett ännu utförligare verk från något senare period är Pole- mons "Fysiognomicon encheiridion", där skillnad göres mellan nationell och individuell fysionomik, men där Aristoteles' lära i allt väsentligt följes. Denna lära kommenterades ytterligare af ett stort antal "scriptores physioguomici", såsom Ada-mantius, Melampus m. fl. Såsom en afart af fysionomiken räknades kiromantiken, 1. konsten att spå i händerna, och metoposkopien, 1. konsten att spå i anletsdragen. Under medeltiden omhuldades fysionomiken af bl. a. A l b e r t u s Magnus, i den nyare tiden af Baptist della Porta och Thomas Campanella, men framför alla af La väter, som genom sitt verk "Physiognomische fragmeiite zur beförderung der menschenkenntniss und menschenliebe" (1775-78) påstod sig ha ställt denna konst på säkra grundvalar. Hans teori var emellertid ännu alltför fantastisk och detaljerad. Så ansågs en stor öppen fyrkantig panna såsom ett tecken på högt förstånd. Andra tecken hämtades från ögonens färg, läge och storlek. Svarta ögon antydde kraft, blåa saktmod. Vid näsan fästes stor vikt. En krokig romersk näsa antydde snille, trubbnäsa däremot lättsinne, munterhet, fåfänga. "Karaktärslösa näsor kunna väl finnas hos goda och ädla människor, men aldrig hos storartade och framstående". Näst ögonen ansågs munnen lämna de säkraste kriterier. "Sådana läppar, sådan karaktär", säger Lavater; fasta läppar: fast karaktär; mjuka och rörliga läppar: vek och ostadig karaktär. Lavaters åsikter omfattades en tid i Tyskland med verklig entusiasm, och han prisades såsom "skaparen af en vetenskap, som lämnade nyckeln till alla djup i den mänskliga naturen". Men kritiken uteblef ej heller. En vetenskaplig, på anatomiska och fysiologiska fakta grundad bearbetning af fysionomiken kan sägas ha blifvit grundlagd af Ch. Bell ("Anatomy and philosophy of expression", 1806). Duchenne de B o u l o g n e ("Mécanisme de la physionomie humaine", 1862) studerade med synnerlig noggrannhet ansiktsmusklernas betydelse för framkallandet af olika mimiska uttryck och åskådliggjorde detta genom lokal faradisation. Äfven anatomen P. Gratiolet behandlade ämnet på ett förtjänstfullt sätt ("De la physionomie et des mouvernents d'expression", 1865). Banbrytande på detta område blef Ch. Darwin ("The expression of the emotions in man and animals", 1872). Han söker förklara de flesta af de i kroppens olika organ framträdande uttrycken för själstillstånd hos människan eller djuren ur tre särskilda hufvudprinciper. Dessa principer äro 1) the principle of serviceable associaled habits, enligt hvilken vissa handlingar eller kroppsställningar, som från början framkallats med afsikt för att gagna vid ett visst själstillstånd, såsom fruktan, ondska e. d., uppträda genom vana äfven vid andra tillfällen, 2) the principle of anti-thesis, motsatsens princip, enligt hvilken motsatsen till det uttryck, som genom förstnämnda princip framkallas, uppstår vid en motsatt sinnesrörelse, samt 3) principen om nervsystemets direkta verkan, t. ex. framkallandet af rodnad, blekhet, tårar och åtskilliga reflexrörelser. Darwin förklarar på grund af dessa principer de olika uttryck, som människans och djurens ansikte samt andra kroppsdelar antaga under olika sinnesrörelser och själsstämningar. Hos barnet uttryckes hunger, smärta," illamående m. m. genom skrik, och därvid får ansiktet en särdeles karakteristisk förvridning. Den egentliga anledningen till denna ansiktets förvridning under skrikandet finner Darwin, liksom flera fysiologer före honom, uti det instinktlika behofvet att genom sammanpressning af ögonlocken motverka den blodkon-gestion till ögats inre och yttre delar, som uppstår genom häftig, krampaktig exspiration. Gråt eller tårafsöndring från tårkörtlarna uppkommer äfven genom nämnda sammandragning, men tårbildningen sker först småningom och genom vana. Det mycket späda barnet fäller inga tårar. Äfven hos djur förekomma tårar såsom uttryck för sorg, i synnerhet hos fångade elefanter, t. ex. när deras ungar blifvit dem fråntagna. Vid det ansiktsuttryck, som framkallas genom sorg, sammandragas ögonbrynsmusklerna och pannniuskelns mellersta del. Därigenom uppstå vertikala veck öfver näsroten, och horisontala ofvanför desamma, under det ögonbrynens inre vinkel dragés uppåt, så att ögonbrynen få en sned stupning nedåt och utåt samt deras hår resa sig mera framåt, hvarjämte munvinklarna dragas nedåt. Antikens tragiska figurer, t. ex. Laokoons-gruppen, och den tragiska masken (fig. 1) visa, att redan i äldsta tider ofvannämnda drag ansågos såsom karakteristiska uttryck för sorgen. Darwin har öfver-tygat sig om, att uttrycken för sorg äro lika hos alla Fig. 1. Fig. 2. människoraser, och förklarar detta uttryck såsom en reminiscens och modifikation af det uttryck, som ansiktet vant sig att antaga vid skrik under barnaåren. Känslor af glädje uttryckas under vissa förhållanden genom skratt eller leende. De högsta graderna af skratt karakteriseras genom en lång, djup, ljudlös inspiration, efterföljd af korta, krampaktiga, högljudda exspirationsstötar. Därvid hålles munnen öppen, så att tänderna blottas, munvinklarna dragas uppåt, till följd hvaraf munöppningen blir bred, hvilket tydligast betecknas på antikens komiska mask (fig. 2), ögonlocken slutas något, rynkor uppstå vid näsroten, under och utanför ögonen, och naso-