ters gifte (1711) med grefve Arvid Horn
kom till Hornska släkten. I början af
1800-talet öfvergick det från denna till
Possesläkten. Grefvinnan Vilhelmina Posse sålde
F. 1851 till dåv. kronprinsen Karl, som 1855 af
yttrade det till frih. Anders Koskull. Sedan 1857
tillhörde det frih. Karl Raab och dennes son;
1905 inköptes det af grosshandl. Gust. Andersson
i Örebro.
Fågelås, socknar i Skaraborgs län. Se
Norra
Fågelås och
Södra Fågelås.
Fåglar, Aves,
zool., en klass bland
ryggradsdjuren. Det, som i första rummet
kännetecknar nutidens fåglar gentemot de andra
ryggradsdjuren, är de organisationsförhållanden,
hvilka betingas af den för fåglarna egendomliga
ställflyttningen: rörelsen i luften. Bevisligen
härstammande från kräldjur, ha fåglarna genom
att höja sig upp i luften blifvit kvitt
konkurrensen med sina på marken krälande
förfäder. Äfven en annan kräldjursgrupp har
förvärfvat flygförmåga, nämligen flygödlorna. Men
medan de senare redan dogo ut under kritperioden
utan att efterlämna afkomlingar till vår tid,
ha fåglarna, som uppträdde ung. samtidigt med
de sista flygödlorna, utbildats i en rikedom
af arter -- man känner öfver 11,000 nu lefvande
arter --, som gör denna klass till en af de mest
framträdande i nutidens ryggradsdjurvärld. För
den öfverlägsenhet i kampen för tillvaron, om
hvilken en dylik talrikhet vittnar, ha fåglarna
väl i första rummet att tacka arbetsfördelningen
mellan fram- och baklemmarna: endast bakbenen
uppbära kroppen vid gående eller hvila, medan
framlemmarna utbildats till flygredskap. Denna
arbetsfördelning har ej blifvit genomförd hos
de ofvan nämnda flygödlorna, enär
hos dem framlemmarna användts äfven vid
klättrande. Ej heller hos fåglarna har denna
differentiering uppnåtts med ett slag, utan
har, såsom den äldsta kända fågeln
Archæopteryx
(se d. o.) ådagalägger, till en början vingen
med sina ännu fria och med utbildade klor
försedda fingrar ej enbart varit flygredskap,
utan därjämte tjänstgjort vid klättring.
Som det egendomliga ställflyttningssättet,
flykten, ej medgifver djupt ingripande
modifikationer i fågelns kroppsbyggnad,
är fågelklassens organisation trots den
stora artrikedomen ganska enformig --
mycket enformigare än kräldjursklassens,
där ej någon för alla gemensam rörelseart
håller organisationen inom snäfva gränser. I
öfverensstämmelse härmed ha också de fåglar, som
äro starkast omdanade (strutsfåglar, pingviner),
förlorat flygförmågan. Redan sedan länge har
man insett, att fågeltypen ej är något annat än
en modifikation af kräldjurstypen,
utförd i en viss ensidig riktning. Denna insikt
har fått uttryck i förslaget att förena fåglar
och kräldjur till
en klass:
Sauropsidæ, likvärdig
med de öfriga ryggradsdjursklasserna.
Fågelns hela kroppsform motsvarar den för djuret
egendomliga dubbla arten af ställflyttning. Den
mer eller mindre ovala bålen uppbäres af de bakre
lemmarna i en ställning, hvilken i olika grad
närmar sig lodlinjen. Halsen är af ansenlig
längd, mycket rörlig, hufvudets käkdelar,
näbben, äro förlängda och beklädda med en fast
hornmassa; mera sällan är denna ersatt af ett
mjukt hornlager. Svansens skelettdel är kort hos
de nu lefvande fåglarna; de på densamma fästa
stjärtpennorna äro däremot i allmänhet starkt
förlängda. De till vingar ombildade framlemmarna
bäras i hvilande tillstånd hoplagda och tryckta
intill bålen.
Fig. 1 a. Fågelskelett.
Ett af fågelns förnämsta särmärken är den
fjäderbeklädnad, som i stor utsträckning
bekläder kroppen (se
Fjäder). Härmed åter står i samband
förvärfvet af en högre kroppstemperatur, som
utmärker fåglarna gentemot kräldjuren. Fåglarna
äro varmblodiga djur, d. v. s. värmealstringen i
fågelkroppen är så betydande och den fjäderklädda
huden så verksam att hindra en starkare
värmeutstrålning, att kroppstemperaturen
håller sig i det närmaste konstant, endast i
ringa grad beroende af den omgifvande luftens
värmegrad. Fåglarnas kroppstemperatur är i
allmänhet högre än däggdjurens: 38--44,5° C.,
hos flertalet 40,5--43°.
Skelettet (fig. 1
a) utmärkes i allmänhet af stor
lätthet. Endast hos den unga fågeln äro benen
märgfyllda; under utvecklingens lopp försvinner
märgen och flertalet ben kunna blifva luftfyllda,
pneumatiska. Luftsäckar från lungorna tränga
nämligen in i benen, hvarigenom dessas vikt
betydligt nedsättes; de af skallens ben, som ej
stå i förbindelse
