Fig. 1 b. Skalle af en fågel.

med lungornas luftsäckar, fyllas med luft från örontrumpeten eller från näshålorna. I allmänhet äro hos stora välflygande fåglar flertalet eller stundom alla ben pneumatiska, medan hos sämre flygare pneumaticiteten är mindre utbildad. Hos fåglar, som förlorat flygförmågan, såsom strutsfåglar och pingviner, äro de flesta benen märgfyllda. Å skallen (jfr fig. 1 b) äro hos gamla fåglar nästan alla sömmar mellan de skilda benen spårlöst försvunna; endast hos strutsfåglarna bibehållas sömmarna längre. Fåglarnas skalle erbjuder väsentliga öfverensstämmelser med kräldjurens, särskildt ödlornas: ett rörligt kvadratben, mot hvilket underkäken ledar, ett långt hörselben och en nackledknapp, hvilken dock ej är bakåtriktad som hos kräldjuren, utan ligger på det basala nackbenets undre sida, hvarigenom hufvudet kommer att uppbäras af halsen på ett annat sätt än hos kräldjuren. Äfven hjärnskålen är i sammanhang med den högre och starkare utbildade hjärnan betydligt större hos fåglarna än hos kräldjuren. Anmärkningsvärdt är ock, att i motsats till flertalet andra ryggradsdjur ej blott underkäken, utan ock i viss mån vanligen äfven öfvernäbben är rörlig. Halskotorna -- aldrig färre än 9, oftast betydligt flera -- äro förbundna genom mycket rörliga leder, medan de öfriga ryggradskotorna kunna vara mer eller mindre orörligt sammanväxta. De starkt förlängda höftbenen äro sammanväxta med ett mycket stort antal kotor (stundom öfver 20) till en sammanhängande skelettdel; hos fågelfostret äro höftbenen mindre, lika kräldjurens och såsom hos dessa förbundna med endast två kotor. Sagda partis starka förstoring står gifvetvis i sammanhang därmed, att fågelkroppen under gång och hvila uppbäres uteslutande af baklemmarna, men då bålen ej hålles upprätt, utan framåtlutad, måste den bålen uppbärande muskulaturen vara mycket stark och stor samt ega motsvarande stor vidfästningsyta å bäckenet. Det senare är i motsats till förhållandet hos flertalet öfriga ryggradsdjur öppet på buksidan, något som sannolikt betingas af, att de stora hårdskaliga äggen ej skulle kunna passera genom ett fullkomligt slutet bäcken. De bakre lemmarna utmärkas företrädesvis därigenom, att tarsen eller vristbenen hos den fullväxta fågeln ej äro någon själfständig skelettdel, enär, såsom fosterutvecklingen visar, vristbenens öfre rad sammanväxer med underbenet, den nedre med mellanfotens ben (fig. 2). Det ben, som i den beskrifvande zoologien vanligen, men oriktigt benämnes "tarsen", har uppkommit genom sammanväxning af tre långa mellanfotsben sinsemellan och med vristbenens nedre rad; det bär de tre framtårna. Tårnas antal är högst fyra, ej sällan tre; ensamt afrikanska strutsen har blott två tår. Särskildt kännetecknande är bröstbenet: mycket stort, skifformigt, oftast täckande större delen af djurets buksida, längs midtlinjen utrustadt med en stark kam; det är de starka bröst- eller flygmusklerna, som framkallat denna egendomliga form på bröstbenet. Hos strutsfåglarna, som sakna flygförmåga, är ock bröstbenet mindre och kammen ej utbildad. Äfven nyckelbenen äro kännetecknande för fåglarna: de ha med sin nedre ända sammanvuxit med hvarandra och äro ofta genom ett ligament förbundna med främre ändan af bröstbenskammen; de bilda det s. k. gaffelbenet. I den till vinge omdanade främre extremiteten äro handlofsbenen reducerade till två och fingrarna till tre, sammanvuxna med hvarandra. Fåglarna flyga genom att slå vingarna mot luften; stjärten, hvars pennor under flykten solfjäderlikt utbredas, tjänar som styr- och balanseringsapparat.

Fig. 2. Fågelfot, A i utbildadt tillstånd, B hos fostret; vr vristbenen.

Äfven andedräktsorganens byggnad är starkt påverkad af flygförmågan. Lungorna, som ligga tätt intill bröstkotorna och refbenen, äro mycket blodrika, men jämförelsevis små. Ifrån flertalet öfriga djurs lungor skilja de sig därigenom, att de fortsättas i ett antal stora, tunnväggiga säckar, luftsäckarna, som fyllas med luft från lungorna (fig. 3). Dessa luftsäckar tränga in mellan inälfvorna, mellan dessa och kroppsväggen, mellan musklerna och, som redan nämndt, äfven in i benen; hos somliga fåglar utbreda sig luftsäckar t. o. m. omedelbart under huden och mellan fjäderrötterna. Då bröstkorgen vidgas vid inandning, kunna visserligen de små lungorna ej utvidgas i samma mån, men luften, som suges in i luftsäckarna, måste gifvetvis passera lungorna, där sålunda gasutbytet kan försiggå. Luftsäckarna äro i allmänhet ganska blodfattiga och