kunna således ej själfva verka som andedräktsorgan, utan endast som ett slags sugpumpar. Under flykten, då bröstkorgen, flygmusklernas fästpunkt, måste vara orörligt fixerad, kan gifvetvis andningen ej försiggå genom bröstkorgens höjning och sänkning. Man måste antaga, att de mellan flygmusklerna och

Fig. 3. Inälfvor af and. Främre bukväggen är aflägsnad; l luftsäckar, ls luftstrupe, br bröstmuskel, h hjärta, le lefver.

i deras närmaste omgifning befintliga luftsäckarna omväxlande utvidgas och sammanpressas genom vingarnas flygrörelser. Några luftsäckar fungera således äfven under flykten såsom sug- eller tryckpumpar och sörja som sådana för ständig luftväxling i lungorna. Luftens införande i lungorna försiggår också under flykten utan någon som helst andningsrörelse från fågelns sida, hvarigenom det blir begripligt, att fågeln utan att bli andtruten pilsnabbt kan under längre tid röra sig genom luften. Dessutom blir genom pneumatisationen fågelkroppens absoluta vikt högst betydligt minskad. För fåglarna egendomlig är förekomsten af två struphufvud, ett öfre och ett nedre. Af dessa är det öfre, som motsvarar de öfriga ryggradsdjurens struphufvud, mycket svagt utveckladt och kan ej frambringa några ljud. Dessa alstras däremot af det nedre (syrinx), som vanligen är beläget vid öfvergången mellan luftstrupen och bronkerna, hvarest förtunnade delar af väggen sättas i svängningar af den utströmmande luften och sålunda framkalla ljud. Blodomloppet hos fåglarna skiljer sig från de lägre ryggradsdjurens bl. a. därigenom, att de två hjärthalfvorna äro fullständigt skilda från hvarandra. Å tarmkanalen (fig. 4) märkes förekomsten af en utbuktning å matstrupen, den s. k. kräfvan; störst är denna hos sådana fåglar, som nedsvälja okrossade frön o. d.; hos dessa tjänar den till förvaringsrum för födan, som i densamma uppmjukas. Hos dufvorna alstrar kräfvan dessutom en vällingliknande massa, med hvilken ungarna matas ("dufmjölken"). Hos insektätande småfåglar, de flesta vadare, simfåglar o. a. saknas kräfvan. Magsäcken består af två vanligen skarpt skilda afdelningar, körtel- och muskelmagen. Den senare, som är starkast utbildad hos växtätarna, har företrädesvis till uppgift att

Fig. 4. Matsmältningsorgan af en fågel. k kräfva, kö körtelmage, m muskelmage, b blindtarmar, l lefver.

söndermala födan; hos andra, t. ex. fisk- och köttätare, är muskelmagen mycket svagare. Egendomlig för fåglarna är vidare förekomsten af två blindtarmar; sällan saknas de eller finnes blott en blindtarm. I sammanhang med de större fordringar ett mera kompliceradt lefnadssätt (yngelvården, könslifvet, flygförmågan) ställer på hjärnan, har denna uppnått en högre utbildning än hos kräldjuren. Särskildt gäller detta om stora och lilla hjärnan (fig. 5).