Äfven syn- och hörselorganen äro mera utvecklade än hos kräldjuren. Endast vänstra äggstocken och äggledaren äro utvecklade; under sin gång genom äggledaren omges äggulan, som bildas i äggstocken, af hvitan, skalhinnan och skalet. I allmänhet äro fåglarna monogama; mera sällan, såsom fallet är med vissa hönsfåglar, har en hanne flera honor (polygama). Antalet samtidigt lagda ägg är mycket olika hos olika fåglar: sillgrisslan, lunnefågeln, tordmulen etc. endast ett, större roffåglar, dufvor, kolibri 2, medan simfåglar, hönsfåglar, strutsar lägga ett större antal. I olikhet med flertalet öfriga djur rufva fåglarna sina ägg, d. v. s. de bibringa dessa genom att ligga på dem den temperatur, som är nödvändig för deras utveckling. Ofta finner man på den rufvande fågeln ligg-

Fig. 5. Hjärna af fågel, A sedd uppifrån, B från sidan; sh stora hjärnan, lh lilla hjärnan.

eller ruffläckar, ställen, hvarest fjädrarna fallit af, så att den varma huden kommer i omedelbar beröring med äggen. Endast sällan öfverlämnas denna uppvärmning åt solstrålarna, som värma den sand, i hvilken äggen äro nedgräfda. Flertalet fåglar bygger bon, i hvilka äggen läggas. Medan somliga fåglar uppföra synnerligen konstmässigt byggda bon, bestå dessa hos andra helt enkelt af en grop i marken; andra åter lägga äggen omedelbart på marken utan någon som helst antydan till bo. Oftast är det ensamt honan, som rufvar äggen; stundom biträder hannen vid rufningen, t. ex. hos tordmulen, sillgrisslan, strandskatan. Hos vissa vadare ej blott deltager hannen i rufningen, utan ombesörjer äfven, sedan ungarna kläckts, ensam deras vård och ledning, hvilket eljest i allmänhet tillkommer honan. Stor vikt har från klassifikatorisk synpunkt fästs vid det olika utvecklingstillstånd, i hvilket ungarna födas. Sålunda har man stundom uppdelat fåglarna i sådana, som födas dunklädda, seende, strax i stånd att springa omkring och söka sin föda, och i sådana, som födas nakna, blinda och vårdas i boet af föräldrarna en längre tid efter kläckningen. Representanter för den förra gruppen äro hönsfåglar samt flertalet vadare och simfåglar, för den senare tättingar, hackspettar, skärrfåglar, dufvor och roffåglar. Någon skarp gräns emellan dessa grupper finnes dock gifvetvis ej, enär sådana fåglar som storkar, hägrar, måsar, alkor o. a. födas dunklädda och seende, men dock matas och vårdas någon tid i boet af föräldrarna. Könsdimorfismen, d. v. s. en mera betydande olikhet mellan de båda könen äfven i andra afseenden än sådana, som gälla själfva könsorganen, är mycket allmännare och mera i ögonen fallande hos fåglarna än hos kräl- och däggdjur. Sålunda kan hannen vara utrustad med alla slags kammar, köttlappar, horn, uppblåsbara säckar, sporrar, fjäderbuskar, förlängda fjädrar o. s. v. Stundom pryder sig hannen under fortplantningstiden med en mer eller mindre bjärt färgad bröllopsdräkt, som sedermera (vid nästa ruggning) utbytes mot en enklare dräkt, hvilken mera liknar honans; eller ock bär hannen under hela sitt lif en mera lysande kostym än honan, t. ex. vissa hönsfåglar och många småfåglar. Endast undantagsvis (t. ex. hos simsnäpporna) är honans dräkt den prydligare, hvilket sammanhänger med motsvarande förändringar i yngelvården. Könsskillnaderna sträcka sig äfven till sångförmågan. Som denna nästan uteslutande tillkommer hannen, måste man antaga, att den liksom de förut omnämnda prydnaderna har till uppgift att göra innehafvaren tilldragande för honorna. Sången är mest fulländad hos vissa tättingar; men äfven vissa vadare och simfåglar frambringa egendomliga läten. Så är ock förhållandet hos flera dufvor, hönsfåglar o. a., där "sången" är förbunden med en säregen s. k. lek, eller kärleksdans, genom hvilken hannarna täfla om honornas gunst. Några fågelarter, t. ex. gråsparfven, skatan, rapphönan och slagugglan, stanna under hela sitt lif kvar i den trakt, där de blifvit födda; dessa kallas stannfåglar. Andra fåglar, t. ex. siskorna, domherren, tallbiten, korpen, mesarna, ströfva under den tid, då de ej äro upptagna af häckningsbestyren, oftast förenade i större eller mindre flockar, omkring under sökande efter föda och kallas strykfåglar. De flesta af våra nordiska fåglar äro dock flyttfåglar: från de trakter, där de häcka och tillbringa sommaren, flytta de periodiskt söderut, därtill tvingade af omöjligheten att under vintern skaffa sig sin föda. Beträffande denna indelning bör dock anmärkas, att man inom olika fågelgrupper kan iakttaga en fullständig öfvergångsserie mellan sådana arter, som enligt ofvan gifna definition äro strykfåglar, och typiska flyttfåglar. Vidare har iakttagits, att samma art är stannfågel i det ena, men flyttfågel i det andra landet samt att af samma art å samma område somliga individer äro stann-, andra flyttfåglar. Väglängden, som Nordens flyttfåglar tillryggalägga, är också mycket olika; medan somliga (t. ex. gräsanden) ej flytta längre än hvad väderleksförhållandena för tillfället tvinga dem till, bege sig andra långt ned i Afrika. Att åtminstone flertalet flyttfåglar följer bestämda vägar (flyttningsvägar), kan anses afgjordt. Flyttningsvägarna torde åter i väsentlig mån bestämmas af landets konfiguration, såsom kusternas sträckning, floder, större insjöar m. m. Flertalet fåglar återkommer om våren till samma plats de om hösten lämnade. Vägarna för hemresan äro i allmänhet desamma som för utresan. De flesta fåglar flytta i stora skaror, somliga parvis eller enstaka. Som hos flera arter de unga och de gamla fåglarna flytta å skilda tider, kan tydligtvis kännedomen om flyttningsvägarna hos dessa ej ha förvärfvats genom undervisning. Driften att flytta är säkert nedärfd; i hvad mån detsamma gäller rörande