195 Fångvårdsstaten-Fångvårdssällskap jämväl att ordna den internationella fångvårdsstatistiken. Sverige har under senare år, intill 1906, icke haft någon delegerad i kommissionen utsedd, men inträdde 1907 ånyo däri. Den tredje internationella fångvårdskongressen sammanträdde i Kom 1885, där 25 stater voro officiellt representerade. En storartad utställning af fångarbeten var där anordnad, sedan Stockholmskongressen i anspråkslösare skala därmed gjort ett försök. Ännu större utställning var förenad med den fjärde kongressen i Petersburg 1890, vid hvilken officiella representanter från 26 stater voro närvarande. Den femte kongressen, i Paris 1895, bevistades af officiella delegerade från 24 stater, den sjätte, i Bruxelles 1900, af 29 staters delegerade och den sjunde, i Budapest 1905, af sådana från 28 stater. Nästa kongress är utsatt att ega rum i Washington 1910. Vid alla hittills hållna internationella fångvårdskongresser har Sverige varit representeradt af officiella ombud. Såsom generalsekreterare har städse fungerat schweizaren d :r G u i 11 a u m e, hvilken inlagt en synnerligt stor förtjänst härutinnan. Genom kongressernas arbeten ha de flesta af de penitentiära frågor, som under senare årtionden uppstått, fått sin utredning såväl ur teoretisk som praktisk synpunkt samt i väsentlig grad drifvits framåt till sin lösning. De tryckta redogörelserna för kongressernas förhandlingar utgöra de viktigaste källorna för studiet af alla hithörande ämnen. Ehuru Sverige i afseende å fängelsesystemet hunnit framför andra länder, vid sidan af Belgien, i det att cellsystemet här genomförts i en utsträckning, som på andra håll allmänt efter-sträfvas, men af kostnadsskäl icke kunnat uppnås, eger vårt land likväl åtskilligt att inhämta af dessa kongresser. Impulserna till "villkorlig dom" och till "villkorlig frigifning", hvilka institut först nu i vår lagstiftning införts, ha till stor del utgått från kongresserna. Ordnandet af särskilda anstalter för sinnessjuka fångar, för brottslingar, som äro alkoholister eller genom degeneration förstörda, behandlingen af unga förbrytare, upprättandet af observationsanstalter för dem m. m. dylikt äro frågor, som nu äro föremål för kongressernas åtgöranden. V. A-t. Fångvårdsstaten, sammanfattningen af den vid rikets fängelser och tvångsarbetsanstalter anställda personalen af tjänstemän och betjänte, består af direktörer, bevakningsbefälhafvare, kamrerare, predikanter, läkare och lärare samt fanjunkare, underofficerare, vaktmästare, vaktfruar, vaktkonstaplar, vaktkvinnor och kokerskor. Förslag är väckt om utbytande af dessa benämningar, såvidt de ha militärt ursprung, mot andra. Tjänstemännens antal utgjorde vid 1906 års utgång omkr. 150 samt den öfriga personalens 648. Instruktioner äro utfärdade af K. M :t för ämbets- och tjänstemän vid rikets straff- och arbetsfängelser (de centrala fångvårdsanstalterna) 11 dec. 1860, för läns- och kronocellfängelsernas tjänste- och bevakningspersonal 28 maj 1867 samt för fängelsepredikanterna 3 juni 1846. Fångvårdsstyrelsen har dessutom utfärdat instruktioner för de särskilda centralanstalterna under olika år samt för tjänstemännen vid läns- och kronocellfängelserna 9 april 1869. V. A-t. Fångvårdsstyrelsen. Se Fångvård. Fångvårdssällskap, föreningar med uppgift att bistå frigifna fångar. Då fängelseväsendet i början af 1800-talet blef föremål för allvarligare omtanke, måste uppmärksamheten i främsta rummet riktas på fängelsernas och straffens ombildning. Sedan der* nya organisationen hunnit allmännare genomföras-och arbetet till fångarnas lyftande ur brottets förnedring gifvit en klar uppfattning om svårigheten för den, som härigenom kommit till goda uppsåt,, att efter utträdet i friheten fullfölja dessa uppsåt i trots af mötande bekymmer och dåliga kamraters lockelser, fann man snart, att det nya fängelsesystemet för att bära frukt måste kompletteras genom understödjande af de frigifne. För sådant ändamål bildades i de flesta länder s. k. p a t r o n a g e- 1. skyddsföreningar. Äfven i Sverige kommo sådana till stånd i allmänhet under benämningen fångvårdssällskap. Dessa föreningar, som tillkommit på initiativ af landshöfdingarna, länsfängelsedirektörerna och andra intresserade, begränsa merendels sin verksamhet till fångar, hemmahörande i det län, där föreningen är grundad. Numera finnasskydds- 1. fångvårdsföreningar i 22 af rikets länsresidensstäder äfvensom i staden Norrköping och vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö. Endast i Älfsborgs och Skaraborgs län saknas dylika föreningar. De-frigifne, för hvilka sällskapen mera varaktigt sörja, upptagas såsom deras skyddslingar. Åt dem anskaffas arbete i en eller annan form, kläder, verktyg-m. m.; och sällskapet följer dem allt fortfarande med stödjande hand. Andra erhålla mera tillfällig hjälp vid tillstötande svårigheter. Vid sidan af dessa sällskap verka å flera orter särskilda skyddshem för frigifna kvinnor. Så i Stockholm "Drottningensskyddshem" (grundadt 1860), i Göteborg "Hemmet på Waterloo" och "Göteborgs kvinnohem" och i Norrköping föreningen "Eäddande händer". Andra anstalter ha till uppgift att lämna arbetslösa tillfällig bostad, föda och kläder äfvensom moraliskt stöd, mot skyldighet för den frigifne att såga och hugga ved etc. Hit höra Stockholms stadsmissions-arbetshem, Hemmet vid Hornsgatan m. fl. I de större städerna gifva där inrättade platsanskaffnings-byråer god hjälp. I den mån omnämnda verksamhet till understödjande af frigifna fångar började utvidgas och vinna fasthet, befanns det vara af vikt att bereda en centralpunkt för arbetets sammanhållande,, och sålunda bildades 1879 i hufvudstaden Centralföreningen till stöd för frigifne. Denna, hvars medlemmar bestå af Fångvårdsstyrelsens chef och ledamöter samt tjänstemännen vid fångvårdsanstalterna i Stockholm, har till hufvud-uppgift att genom samarbete med de lokala fångvårdssällskapen understödja dem i deras verksamhet, men söker äfven omedelbart arbeta i deras syfte genom att lämna materiell hjälp och moraliskt stöd åt frigifna, som därtill förordas. I samband med en platsanskaffningsbyrå i hufvudstaden verkar föreningen i ganska stor utsträckning för beredande af anställning åt de frigifne. Centralföreningen har ekonomiskt hufvudsakligen att bygga på de vid fängelserna genom influtna andelar af fångarnas arbetsinkomst m. m. bildade s. k. besparingskassor, hvilkas afkastning skall användas till understödjande* af fångar, som förhållit sig väl m. m. Dessa kassor uppgå sammanlagdt till omkr. 385,000 kr. Centralföreningen har till sitt förfogande äfven egna fonder, liksom öfriga sällskap, hvilka tillika upp-